I sin månatliga självglorifierande krönika i Sydsvenskan om mediernas och journalisternas betydelse skrev tidningens chefredaktör Jonas Kanje den 7/5-23 om pressfriheten och dess roll. Eftersom det politiska system en vänsterliberal av Kanjes typ ansluter sig till utgör grunden för de flesta av hans värderingar är det som stödjer och harmonierar med detta politiska system bra medan det som inte gör det inte är det. En dikotomisk princip som åtminstone har fördelen av att vara klar och enkel. I sin krönika gjorde Kanje i samband med en diskussion av ett nyligen redovisat pressfrihetsindex det enligt min mening häpnadsväckande påståendet att ”eftersom pressfrihet = demokrati och demokrati = pressfrihet [min kursivering] så berättar indexet också att en majoritet av människor lever i länder som inte respekterar demokratiska principer”. Jag fann denna identifikation absurd och uppfattade den spontant som en felskrivning. Nog måste han ha menat yttrandefrihet, sade jag mig. Jag ansåg mig tvungen att be om ett förtydligande och dristande mig därför att skriva följande brev till den höge herren.
”Pressfrihet = demokrati och demokrati = pressfrihet.” Nej, den identifikationen håller inte. Byt pressfrihet mot yttrandefrihet så blir det approximativt rätt. För det första: pressfriheten är en aspekt av yttrandefriheten, där yttrandefrihet finns. För det andra: en fri press kan i välförstått (om än förhoppningsvis kortsiktigt) egenintresse begränsa yttrandefrihet, på samma sätt som de medeltida skråna kunde begränsa etableringsrätten inom sina respektive verksamhetsområden. Att för en fri press försvara yttrandefriheten (= allas, även icke skråmedlemmars, rätt att yttra sig) är detsamma som att försvara den fria yttrandekonkurrensen. Det kräver en intressant kombination av blygsamhet och mod.
Nu hör Kanje förvisso inte till de högsta gudarna, och det är en öppen fråga om överguden Immortan Joe, där han sitter omgiven av sköna tjänstvilliga gudinnor och dito mörkhyade efeber och avnjuter sitt nektar och sin ambrosia på det höga Mount Washington, ens har hört talas om honom eller skulle ha kommit ihåg det om han hade gjort det, men inte desto mindre hör han till denna över oss vanliga dödliga upphöjda krets, så döm om min förvåning när chefredatören tämligen omgående svarade på min åkallan med följande klargörande budskap. ”Tack för mail och resonemang. Jag hävdar att du har fel.” Häpnad följde på häpnad! Skulle jag ha fel? Fast i sanningens namn, det har ju faktiskt hänt. Jag minns så väl hur jag när min gode vän baron von M. vid ett tillfälle berättade för mig att han hade flugit på en kanonkula; jag tror det var i samband med hans tjänstgöring i den ryska armén under Katarina den storas rysk-turkiska krig på 1770-talet, med bestämdhet invände att det var omöjligt. Det finns ju inga handtag att hålla sig fast i, anmärkte jag. Men när den gode baronen kunde förete bildbevis på bravaden var jag så illa tvungen att rodnande erkänna mitt misstag. Fast nu låter vi Kanje fortsätta. ”Pressfrihet är en princip som grundlagen måste omfatta. Om den inte gör det (i teori och praktik) så finns det ingen demokrati. Det är korrekt att pressfriheten är en del av yttrandefriheten, men de hänger ihop på så vis att yttrandefrihet inte är möjlig utan pressfrihet. Det blir därmed ett rakt samband mellan demokrati och pressfrihet.” Varav följer, om jag tillåts göra ännu ett litet inpass, att eftersom en tidning är en företag eller m.a.o. en organisation så är oorganiserad eller individuell yttrandefrihet således inte möjlig. ”Ditt skråresonemang saknar betydelse för både teori och praktik eftersom pressfriheten innefattar etableringsfrihet. Det är alltså inte vad läsarna tycker om de tidningar eller liknande som finns som avgör om det finns pressfrihet, utan de teoretiska och praktiska möjligheterna att utöva pressfrihet som jag pratar om.” Nej, nu måste jag bestämt avbryta honom igen! När vi som i Sverige har en statlig radio och tv med mångmiljardbudget och när de flesta ”privata” mainstreammedia numera får betydande summor i statstöd då krymper ju det praktiska handlingsutrymmet för mediainitiativ utanför detta ekonomiskt priviligierade område. Det är som om en man med mycket stora lungor samtidigt som han försäkrar att alla har rätt att andas drar in allt syre som finns i rummet. Till detta måste dessutom läggas att de som beslutar över vem ska få del av de olika formerna av publiceringsstöd har en tydlig bias till förmån för de åsikter och synsätt som företräds av etablissemanget. (Att detta inte är ett uttryck för korruption i vanlig mening utan för hegemoniskt tänkande framgår av det faktum att etablissemangets värderingar och demokratisyn är tänkt att bli en formell del av regelverket i den nya lagen om mediestöd som f.n. är under utredning. Se Ds 2022:14 ”Ett hållbart mediestöd för hela landet”.) Det är inte så lätt att starta en tidning eller motsvarande utan pengar. I teorin råder etableringsfrihet, det är sant, men i praktiken råder ännu större frihet för makthavarna att göra vad de kan för att hindra alternativ från att etablera sig och få inflytande. (Vi bör minnas den förra regeringens samarbete med de globala internetföretagen Facebook, Twitter och Google inom ramarna för projektet billig el/låg skatt mot snabb censur. Ett samarbete där tänkvärt nog även höga företrädare för svensk press deltog.) Kanje avslutar sin epistel på följande i mina öron litet plumpa sätt: ”Sen kan man ha en helt annan diskussion om man tycker att Sveriges journalister är en samling oduglingar som inte tar vara på pressfriheten. Men det är en helt annan fråga.” Och om de, vilket var vad jag antydde i mitt brev, tar så väl vara på denna pressfrihet att det försvårar den fria åsiktsbildningen och stänger ute personer med ”fel” åsikter från möjligheterna att debattera i de stora medierna, är då det också en annan sak?
Vi kan alltså till att börja med att konstatera att Kanjes identifikation inte var en lapsus. Det finns metod i galenskapen. Eller är det rentav så att han har rätt? Är pressfrihet = demokrati och demokrati = pressfrihet? Ja, det beror förstås till inte ringa del på vad man menar med demokrati. En direkt följd av hans resonemang blir att det inte fanns någon yttrandefrihet i Perikles Athen. Men den motsägelsen kan man ju upplösa genom att hävda att Athens demokrati egentligen inte var någon riktig demokrati. (Man hade slavar, ett uppenbart brott mot den heliga principen om allas lika värde, och dessutom fick bara manliga medborgare delta.) Detsamma kan man göra med de till synes fria diskussioner som fördes i stadsförsamlingarna i renässansens italienska och holländska köpmansstäder och på bystämmorna litet överallt i den europeiska medeltidens bondesamhällen. Eftersom ingen grundlagsstadgat fri journalistisk verksamhet ägde rum i dessa städer och byar kan de beslut som dessa enligt deras egen uppfattning fria män fattade efter enligt deras egen uppfattning fria diskussioner inte kvalificera sig som demokratiska. Historikern Sheldon J. Watts beskriver den medeltida bystämman, sådan den fungerade i de ännu oskiftade byarna, som ett exempel på deltagande demokrati. Men vad vet han? Han är ju inte journalist. Måste vi betrakta besluten som odemokratiska därför att inte kvinnor, egendomslösa och främlingar deltog? Men vi utesluter ju också många i Sverige boende individer från att rösta och delta i vår demokrati. (Vi borde utesluta många fler än vi gör, men det är en annan sak.) Som jag ser det är fria beslut mellan fria män en bra sak, och där detta villkor är uppfyllt, något som förvisso inte har hänt alltför ofta, skulle jag själv känna mig rätt nöjd. Jag kan inte se det som en brist att det inte behövs tidningar och journalister för att fria män ska kunna fatta fria beslut. Jag är tvärtom benägen att se det som en positiv sak. Men jag börjar så smått misstänka att för Kanje och hans gelikar i den politiska och mediala eliten är det i själva verket det direkta folkliga deltagandet i demokratin som är problemet. Det är inte den demokrati de vill ha. Den har inte den rätta färgen. Den är för stökig och oförutsägbar. Och den är fr.a. inte tillräckligt progressiv, som de kallar det. Jag ska dock erkänna att Kanjes svar gjorde mig förbryllad och en liten aning osäker. Att det skulle få stå oemotsagt var dock otänkbart. Efter viss betänketid svarade jag därför med ett något utförligare resonemang.
Jag har tänkt på det du skrev i ditt svar. (Fast inte så länge som det kan se ut! Det har funnits annat också att skriva och göra.)
Yttrandefrihet och pressfrihet är inte några jämförbara storheter. Medan pressfrihet är en politiskt definierad rättighet är yttrandefriheten, som Simone Weil skriver i Att slå rot, ett andligt behov hos människan. Att få ge uttryck för sina åsikter, riktiga eller oriktiga, kloka eller okloka, är en av de saker som gör människan till vad hon är. Att berövas denna rätt är att berövas en del av sin mänsklighet.
Jag påstod i mitt första brev att pressfrihet är en aspekt av yttrandefriheten. Det är fel, inser jag nu. Det kan finnas pressfrihet utan yttrandefrihet. Staten kan tillfälligt eller permanent inskränka individens yttrandefrihet utan att samtidigt inskränka pressfriheten. Stat och media kan göra en tyst och informell överenskommelse. Sådant har skett. Sådant sker. De ekonomiska och politiska drivkrafterna hos en industriellt och kapitalistiskt organiserad medieproduktion kan styra yttrandefriheten därhän att den begränsas och inom specifika områden och i specifika situationer blir svår eller omöjlig att utöva för stora delar av folket. Den lagstiftning som förbereds i Irland innebär inte några formella inskränkningar i pressfriheten, men frågan är hur mycket som blir kvar av yttrandefriheten om den införs? Fast vi behöver inte gå till Irland för att hitta oroande exempel. Vi har liknande problem i Sverige med vår vaga och godtyckliga hot- och hetslagstiftning. Istället för att försvara yttrandefriheten, vilket inte innebär att förneka eller förminska dess problematiska sidor, ställer sig etablerade medier i allmänhet bakom inskränkningarna och försvarar dem. I krisbekämpningens, samhällslugnets eller de internationella relationernas intresse eller med någon annan motivering som har sin motsvarighet i de argument som överheten förr i världen använde för att begränsa pressens frihet.
Det borde, inom parentes sagt, finnas ett grundlagstadgat förbud mot varje form av statligt ekonomiskt stöd till tidningar och andra medier. Den svenska statens egen verksamhet inom mediesektorn borde begränsas till det som public service ursprungligen var tänkt att vara: ett komplement till de kommersiella aktörernas produktion, d.v.s. strikt objektiv samhällsinformation i för folket väsentliga frågor samt ett traderande av det nationella och europeiska kulturarvet, t.ex. Bellmans epistlar och Beethovens kvartetter men inte eurovisionsschlagers, Debussy och Dostojevskij men inte Disney. Dwight MacDonald beskrev den människa som förlorat kontakten med sin historia som kulturellt psykotisk. Drastiskt, men träffande. Att propagera masskultur är ett annat sätt att propagera glömska. Det finns ett intimt samband mellan masskultur och massmedier. Massmedier blir vad de är genom att sprida masskultur, masskulturen uppnår sin kritiska massa genom att spridas genom massmedierna.
Här måste jag kort avbryta mig själv genom att infoga några siffror. Sydsvenskan mottar sedan 2020 statligt presstöd med drygt 30 miljoner kr. per år (34,5 för 2022), vilket innebär att en stor del av tidningens ”vinst” består av transfereringar från skattebetalarna. Vi kan vara tämligen säkra på att chefredaktör Kanje skulle betrakta ett avskaffat presstöd som odemokratiskt och som ett hot mot pressfriheten. Så här skrev han f.ö. själv i Sydsvenskan den 17/7 i fjor med anledning av en presentation av det ovan nämnda nya förslaget till statligt mediestöd, vilket är tänkt att gälla fr.o.m. 2024. ”Du ska alltså fortsätta att betala delar av din skatt till journalistik. Och det tycker jag att du ska vara glad och tacksam för. Utan journalistik ingen oberoende information och sämre opinionsbildning inför valet i september. Utan journalistik ingen koll på vad som händer där du bor och ingen professionell granskning av makt och korruption. Utan oberoende journalistik ingen demokrati.” Utan Kanje & C:os hjälp har vi alltså ingen koll på någonting, för om vi inte har någon koll på vad som händer i vårt eget grannskap har vi rimligtvis ännu mindre koll på vad som händer på mera avlägsna orter. Och en journalistik oberoende av vem? Av den stat som kontrollerar utbetalningarna? Nej, av de löntagare som betalar in medlen – och som alltså ska vara inte bara glada utan därtill tacksamma (som en undersåte inför den härskande klassens vishet och välvilja) över att befrias från frestelsen att slösa bort sina genom hårt arbete intjänade pengar på dumheter som ex.vis en avkopplande semesterresa med familjen eller en avbetalning på det dyra bostadslånet. Samtidigt som mainstreammedia känner glädje över de statliga pengarna (fast utan att vara tacksamma, eftersom de säkert tycker att de borde få ännu mer) anser de det problematiskt att utomstående medier av typ Samhällsnytt och Nya tider ska ha samma rätt till stöd som de. Följaktligen finner de det oproblematiskt när man konstruerar olika värdebaserade regler och system för att hindra vilka publikationer som helst från att få det. Även här måste vi tänka oss att de baserar sina snabba och precisa ställningstaganden på ett moraliskt genomtänkt försvar för demokrati och pressfrihet. (Måste inte pressfrihet också innebära att man är fri från besvärande konkurrenter som envisas med att beskriva verkligheten på ett annat sätt än man själv gör?)
Man kan förvisso äcklas av människors falskhet och förljugenhet, men egentligen är lögn och självbedrägeri ett rätt fascinerande fenomen. Hur är den människa funtad som kan ljuga så utan att darra på rösten och flacka med blicken? Fast när man konfronteras med en förljugenhet av denna storleksordning tvingas man fråga sig om inte också man själv kanske ägnar sig åt självbedrägeri i något avseende. Ty om man kan ljuga för sig själv med den lätthet och i den omfattning som det politiska och mediala etablissemanget gör så talar detta för att det kan finnas (små diskreta) självbedrägerier vilka inte är möjliga att upptäcka på egen hand ens för den som verkligen vill vara sann mot sig själv. Ett förhållande som f.ö. är ännu ett viktigt existentiellt argument för yttrandefriheten.
Beträffande yttrandefrihetens och pressfrihetens relation till demokratin, som inte heller den är någon andlig eller existentiell storhet, är svaret på den frågan beroende av vad man menar med demokrati. Det första man måste fråga sig är om man anser att demokratin representerar ett värde i sig eller inte? Är demokratin ett mål eller är den ett medel? Och om den är ett medel: till vad? Som jag ser det är demokratin, liksom all politik, ett medel. Den är ett medel för någonting annat, vilket då måste vara något icke-politiskt, d.v.s. något man inte kan komma överens om och besluta om i politiska församlingar. Det måste m.a.o. vara något som de som har makt inte har makt över.
Demokratin är först och främst ett medel för människans frihet, d.v.s. för hennes rätt att göra sig ansvarig för sina egna handlingar, och som en aspekt av detta för andras, att t.ex. göra sig ansvarig för sina yttranden. Att välja mellan att yttra sig eller att tiga är ett sätt göra sig ansvarig för vad andra gör, för hur andra utövar sin frihet. Människans ansvar, för sig själv och för andra, utgör gränsen mellan etik och politik, mellan människan som andlig varelse och människan som undersåte. En undersåte har avstått från en del av sig själv. Det kan vara resultatet av ett val han gjort och vi behöver inte moralisera över det, åtminstone inte så länge vi inte vet varför han gjorde det. Problemet är att många som gör detta val för egen del sedan vill göra samma val för andras del. De som har tagit sprutan vill att alla andra också ska göra det, och de kommer snart att hata dem som vägrar. Alltmedan de fortsätter att tänka på sig själva som goda och upplysta liberaler. Det är nämligen det bästa sättet för dem att slippa tänka på sig själv. Denna process är på en gång skrämmande och fascinerande.
För det andra är demokratin ett medel för den historiska kulturgemenskap som varje mänsklig agent framgår ur och, vare sig hon förstår det eller ej, vill det eller ej, är beroende av för att hon ska kunna vara den hon är och göra det hon gör. Demokrati är, kort sagt, ett medel för folkets välgång och fortvaro. En styrelseform där detta nationella intresse inte står i fokus borde inte kallas för folkmakt utan för något annat.
Med ett annat sätt att formulera saken är en god styrelseform en som förverkligar följande mål, som konsekvent och ihärdigt arbetar för att realisera dem i så fullständig form som möjligt: (1) den enskilda människans rätt till sin andliga och fysiska frihet, till sin kropps och sitt sinnes integritet, (2) ett folks rätt till sin historia (sitt minne) och till sin framtid (sitt hopp), vilket i praktiken innebär dess rätt till det land det lever i och till det språk och den kultur som det där har frambringat.
Den som istället ser demokratin som ett värde i sig gör det förmodligen för att han identifierar demokrati med frihet. Att identifiera demokrati med frihet innebär i realiteten att man identifierar friheten med ett specifikt politiskt system, förslagsvis med det som finns i Sverige och andra länder inom den västliga kultursfären. Genom att identifiera friheten med ett politiskt system har man gjort friheten avhängig av detta system och av de beslut som fattas i det. Människans frihet har då blivit en politisk storhet. Det innebär inte att den upphör att vara en andlig storhet, men ju mer fokus som läggs på det politiska desto svårare blir det att urskilja och förstå den sfär som ligger utanför politiken.
Om man identifierar demokrati med det styrelsesätt vi har i västvärlden, vilket vi kan kalla partidemokrati, och som enligt definitionen är ett representativt parlamentariskt styrelsesätt, där representanterna utses i öppna och fria val o.s.v., är det korrekt att pressfrihet och demokrati är identiska – eller snarare att de konvergerar i riktning mot ett sammangående. Pressens eller, allmännare fattat, de offentliga medias roll har i allt större utsträckning blivit att legitimera och reproducera partidemokratin. Det är ett resultat av den symbios som utvecklats mellan denna styrelseform och de offentliga media till följd av att båda i allt högre grad kommit att domineras av medlemmar ur samma samhällsklass: den akademiskt utbildade administrativa men fortfarande anställda och avlönade och därför i produktiv mening egendomslösa medelklassen. Att partidemokrati och pressfrihet sammanfaller beror alltså inte på att demokrati eller folkstyre i allmänhet skulle ha mer med pressfrihet än med yttrandefrihet att göra utan på att denna form av demokrati har det. I en demokrati där alla beslut fattades genom folkomröstningar skulle demokrati sammanfalla med yttrandefrihet, eftersom en folkomröstning är en akt av yttrandefrihet.
För en klass som identifierar demokrati med friheten hos massmedierna (de massmedier den själv verkar inom och lever av) ligger det nära till hands att se demokratin som ett värde i sig. För den som däremot ser demokratin som ett medel är demokratin, liksom den i lag reglerade pressfriheten, ett medel för yttrandefriheten. Yttrandefriheten är inte avhängig av demokrati och pressfrihet. Den är avhängig av människans integritet och mod. Så länge våra övertygelser är tillräckligt starka för att vi ska vägra låta oss tystas så länge kommer yttrandefriheten att finnas kvar. Exakt så länge. Därför bör man alltid respektera den som drivs att yttra sig av sin övertygelse om att känna sanningen – oavsett vad man sedan själv anser om denna sanning. Finns det verkligen Marburg-virus inbäddade i covid-19 vaccinen, vilka kan aktiveras genom pulser i 5G nätet? Jag tvivlar, men hur ska vi få reda på sanningen om vi inte öppet får diskutera detta och andra liknande påståenden? (Som utgångspunkt för en dystopisk sf-roman är idén emellertid briljant.) Att tysta ned påståenden som man finner orimliga eller skadliga är ett sätt att bekräfta dem, att göra dem lockande och bidra till deras spridning. Att få yttra det man tror är sant utgör själva kärnan hos yttrandefriheten som andligt behov. För att förklara vad jag menar rekommenderar jag dig att se den ”kontroversielle” medborgarrättsjournalisten Tommy Robinsons av brittisk domstol visningsförbjudna självbiografiska dokumentär ”Silenced”, där han försvarar sin rätt att försvara en engelsk pojke som drevs till självmordsförsök av den hatstorm som uppstod när han i etablissemangsmedia anklagades för rasistiskt våld mot en syrisk flyktingpojke. Vad Robinson upptäcker när han börjar undersöka fallet är inte bara den i media okända eller snarare onämnda bakgrunden till de båda pojkarnas fysiska mellanhavande utan något betydligt mer sinistert.
Jag undrar hur den på en gång så passionerade och socialt osmidiga Simone Weil skulle ha behandlats av det politiska och massmediala etablissemanget om hon hade levat och varit verksam idag. Som Tommy Robinson? Det är faktiskt fullt möjligt. Jag har i och för sig läst flera instämmande yttranden om den skrift där hon i demokratins och sanningens namn pläderar för ett förbud mot politiska partier och andra förytligande och förgrovande och vilseledande åsiktsmaskiner. Men om hon, lysande av sin helgonlika sanningslidelse, fortfarande fanns här mitt ibland oss och på sitt klara och kompromisslösa sätt kunde framföra sina åsikter i sociala media och andra forum, hur skulle hon då behandlas av dem vars ställning och makt hon ifrågasätter och kritiserar? Först skulle man säkert bara ignorera henne och rentav skratta åt henne som åt en verklighetsfrämmande tokstolle (”Förbjuda politiska partier, förbjuda åsiktsproducerande intresseorganisationer och kräva av var och en av oss att vi bara talar i eget namn, aldrig i andras – omöjligt, orimligt, hur skulle det se ut om inte vi som vet bättre, vi som vet bäst, ja, vi som egentligen är de enda som vet, fick yttra oss ostört och utan att bli ifrågasatta, hur skulle det se ut om vi var tvungna att argumentera för våra åsikter med kreti och pleti och ta ansvar för dem när det någon enstaka gång råkar visa sig att de inte helt och hållet överensstämmer med sanningen? – orimligt, orimligt!”), men om hon började få hundratusentals följare på Twitter och Facebook och allt vad det nu heter, om allt fler började instämma i hennes uppfattningar (efter moget och självständigt övervägande, förutsätter vi) och ge uttryck för en vilja att realisera dem politiskt, vad skulle de då göra? Bannlysa henne och stänga av henne som Tommy Robinson? Göra henne till ännu ett offer i den häxjakt på människor med avvikande åsikter som egentligen aldrig har upphört sedan reformationen? De skulle vara tvungna att göra något, för vad skulle hända med partidemokratin och massmedierna om människor i allmänhet började tänka själva och yttra sig självständigt? De sociala media skulle plötsligt bli sociala på riktigt, d.v.s. omvandlas till ett genuint samtal, och de högljudda, aggressiva och ouppfostrade individerna, de som idag förstör så mycket, skulle ignoreras och bli färre.
Pressfriheten är ett medel för yttrandefriheten. Liksom f.ö. demokratin är det. Yttrandefriheten utgör substansen. Om pressfriheten blir ett hot mot yttrandefriheten, vilket som vi har sett är fullt möjligt, då vore det bättre om vi inte hade någon pressfrihet. Det är inte att vara paradoxal att påstå att en ofri press, en press som i avsaknad av lagens frihet måste kämpa för denna frihet, är en andligt friare press än den som har en i lag garanterad ställning. Det är tvärtom att uttrycka en psykologiskt sanning.
Detta svar var av allt att döma inte formulerat på rätt sätt (för långt, för vindlande, för kritiskt, för förvirrat?) för att förtjäna ett svar ens från en av de mindre gudomligheterna, ty ännu så länge har jag inte hört något ifrån chefredaktören – och jag skulle bli förvånad om jag gör det. Hur som helst. Vem är det som har rätt: Kanje eller jag? Är det inte yttrandefriheten snarare än pressfriheten, varje människas rätt och mod att yttra sig i saker som angår henne, som är den politiska frihetens drivkraft i ett civiliserat samhälle, d.v.s. ett samhälle där konflikter kan lösas genom diskussioner istället för med våld? Eller beror våra meningsskiljaktigheter på att vi talar om olika saker? (Kanje om politiska realiter, kanske, och jag om mänskliga ideal?) På att vi missförstår varandra? Vi får vara tacksamma så länge vi är fria att göra det. Och fria att i ord demonstrera det. Jag tror också att vi ska vara glada och t.o.m. tacksamma över att inte vara beroende av press och etablerade medier för att demonstrera detta oliktänkande. Fast kanske är jag odemokratisk när jag hävdar det? Nästan som Tommy Robinson är det när han envisas med att avslöja omfattningen av de huvudsakligen pakistanska ”groomingängens” grova sexuella övergrepp mot främst engelska flickor från de lägre samhällsklasserna och ge röst åt några av alla dem som av någon anledning har så svårt att få höras i den press och de media som enligt egen utsago är frihetens och demokratins främsta försvarare. Att vara lika odemokratisk (= osolidarisk mot det ofolkliga etablissemanget) som Tommy Robinson borde vara ett ideal för varje medborgare. För varje journalist med självaktning borde det vara en självklarhet.
För att avslutningsvis sammanfatta mitt argument mot Kanje: Om det finns yttrandefrihet (grundlagsfäst eller ej, det är inte det väsentliga) så följer därav logiskt att det också finns pressfrihet, d.v.s. frihet för medborgarna att organisera sin yttrandefrihet på det sätt som passar dem bäst, t.ex. i tidningsform. Ty för att yttrandefriheten ska vara en realitet måste den omfatta såväl medlet som innehållet. Av att det finns pressfrihet följer däremot logiskt sett ingenting om yttrandefriheten, eftersom en fri press (= privata ekonomiska organisationer) är fri att samarbeta med den politiska makten i syfte att kontrollera och begränsa yttrandefriheten.
Om skribenten: Jonas Åberg
