Inledning
När vi i filosofisk anda fråga oss vad som finns borde vi istället för att titta oss omkring med en blick som redan i sig är ad hoc vända denna blick mot oss själva. Ty vi är själv ett mönster för vad som finns. Om det är något som finns så är det vi själva. Men vad är då vi? Är vi en sak? Är vi ett faktum? För att kunna svara på det kan vi ställa oss frågan vad det är som gör att vi kan finnas.
En ontologi kunde börja med att vi generaliserar vår egen existens och sätter den på formel. Men är inte det antropomorfism? En meningslös invändning! Allting i vår värld är antropomorfiserat, inklusive kritiken för att det är det. Men samtidigt som vi mäter allt med vårt eget mått mäts vi själva med världens mått, och vårt mått är bara ett av alla de mått världen använder för att uppskatta sig själv.
En på en gång allmän och förklarande formel för människans existens är att hon är ett system.
Att beskriva människan som ett system har den fördelen att det både förklarar vad hon är och hur hon kan vara. Det senare är något som många ontologier missar eller inte bryr sig om. Men om vi ska vara ärliga är vi väl egentligen mer intresserade av den ”barnsligare” frågan hur något kan finnas än av den ”vuxnare” frågan vad som finns. Det var inte med en undran över vilka saker som fanns runt om oss som vårt filosoferande tog sin början utan med en förundrar över att det alls fanns något där. Varför – filosofins universaldyrk. Min tanke är att det logiska sambandet mellan frågorna gör att hur-frågan kan vara en nyckel till vad-frågan.
Ett system är en verkande ordning. Det är något som verkar i kraft av sin organisation och som bibehåller sin organisation genom att verka. Systemet är som en rummets musik.
Ett system är motsatsen till kaos och entropi. Det är ordning och rörelse. Det är ordnad rörelse – och det är det svåraste som finns.
En levande varelse är ett tydligt exempel på ett system. Jag ska ge fler exempel längre fram och diskutera dem mer utförligt.
Det förhållande att vetenskapsmännen har så svårt att observera mörk materia och mörk energi, trots att den enligt deras egna beräkningar utgör merparten av universums massa, kan bero på att den saknar organisation alternativt är mycket svagt organiserad och att den som en följd därav endast kan verka indirekt via vissa störningar eller avvikelser som dess ”kaotiska” närvaro ger upphov till hos universums mer organiserade delar. Det som inte kan verka själv, som inte har några direkta verkningar, kommer i en mening att vara osynligt eller mörkt.
Systemets logik
Ett system är först och främst något som har en ordning eller är organiserat.
/För att något ska vara organiserat måste det ha en sammanhängande och beständig struktur – en arkitektur, ett skelett, en logik.
/För att något ska vara organiserat måste det kunna bibehålla sin struktur.
/Ett system är alltså något som har kraft att hålla ihop och hålla igång sig själv. Det är något som i någon mening verkar och fungerar.
/Ett system är något som har en självständig eller systemegen kraft.
Växter är ett exempel på system, men Linnés skrift Systema naturae är det inte. Systema naturae är förvisso organiserad och har en logisk struktur, men den saknar förmåga att själv bibehålla denna struktur. Lämnad åt sig själv, ouppmärksammad och oanvänd, skulle den liksom en stad som överges av sina invånare börja vittra och falla sönder och så småningom försvinna.
Ett system har delar. Ett system kan delas upp i olika delar.
/Det är de delar ett system består av som systemet organiserar. Det är för att systemet har delar som det är organiserat.
/Varje del av ett system fyller en viss funktion hos det.
/Ett systems sätt att fungera är en konsekvens av hur dess delar är organiserade.
/Det som inte har någon funktion i ett system är inte en del av det. Detta innebär (1) att något inte är en del av ett system bara för att det i rumslig mening befinner sig i det och (2) att det som är en del av ett system upphör att vara det om dess funktion i systemet upphör.
/Att det är delens funktion för helheten som gör att den kan räknas som en del av systemet innebär att varje del i teorin är utbytbar. Det är detta som gör (1) att ett system kan regenerera och ändra omfattning, (2) att ett system är mer än sina enskilda delar och (3) att vi kan överväga systemet som en ontologisk baskategori.
Ett system kan bestå av andra system. En människokropp t.ex. består av ett stort antal andra system eller organ.
/Ett system behöver inte bestå av andra system.
/Att upptäcka de andra system eller delar som ett system består av är att förstå hur det fungerar.
/Att upptäcka att ett system utgör en del av ett annat system är att förstå vilken funktion det fyller eller att m.a.o. att förstå meningen med det.
/Som människor förstår vi oss själva genom att förstå vilken funktion vi fyller för den sociala organisation som vi är delar av. Livet är enklare att förstå när denna funktion är given oberoende av våra egna val och handlingar. Det är lättare att välja och handla när livet är begripligt och alltså meningsfullt. Personlig eller individuell mening är det sociala livets organisationsprincip i det mänskliga samhället.
Ett system måste ytterst sett bestå av delar som inte är system.
/Det som inte är ett system har ingen egen kraft eller verkande förmåga. Det är för att det inte har någon egen kraft som det inte är något system
/De delar ett system ytterst består av är delar utan verkande förmåga och utan förmåga att själva bilda system genom att organisera andra delar.
/Ett system kan organisera såväl delar som själv är system som delar som inte är det.
En vattenmolekyl har egen kraft och utgör ett system av mindre delar. Ett glas vatten har ingen egen kraft. En brustablett med c-vitamin har egen kraft, vilket den demonsterar när den släpps ner i ett glas med vatten. Ett glas med vatten med en fullständigt upplöst brustablett i har ingen egen kraft. När en människa dricker upp vätskan i glaset blir den för en tid en verkande del av hennes kropp. Vattnet på sitt sätt och c-vitaminen på sitt. På detta sätt kommer det som inte är ett system att definieras i relation till det som är det. På detta sätt organiserar de systematiska delarna de osystematiska och gör dem till en del av världen. En ontologi där systemet är baskategorin utgör inte bara en beskrivning av världens beskaffning utan en förklaring av hur världen blir till.
Om världen endast bestod av delar som inte kan organisera andra delar skulle den vara helt oorganiserad. Den skulle m.a.o. vara kaotisk och bara bestå av brus. Där det inte finns några system finns bara brus. Det är meningslöst att påstå att det finns något där det bara finns brus. Det är inte möjligt att uppställa en ontologi för en helt oorganiserad eller kaotisk värld. Det är inte meningsfullt att kalla en sådan värld för en värld. I en sådan värld finns ingen som kan göra några påståenden om den.
/Varje värld har en ordning. En värld är identisk med sin ordning.
/Oordning och kaos är motsatsen till existens och värld. Eftersom oordning och kaos alltid är en möjlighet inom varje värld och varje system kan varje värld och alla de system den består av upplösas och försvinna. Man kan därför hävda att en värld är identisk med de krafter som bibehåller dess ordning. Det är resultatet av detta arbete som syns, d.v.s. ordningen, men det är det bakomliggande arbetet, den verkande kraften, som är det betydelsefulla och meningsskapande.
/Att en värld försvinner innebär inte att dess ontologi gör det. En ontologi är den allmänna beskaffenhet eller övergripande ordning som en värld måste ha för att existera. Den basala egenskapen hos varje möjlig värld är systemet. Att vara ett system är att existera. Att existera är att antingen vara ett system eller att vara en del av ett.
Kan det finnas två numeriskt olika världar med exakt samma ontologi? Hur skiljer vi dessa båda världar åt? Hur avgränsar vi dem från varandra?
Bruset utgör gränsen för vår värld. Bruset självt saknar definitionsvis skarpa gränser. Om det hade gränser skulle det vara något snarare än vara motsatsen till det som är något. Brus är ett tillstånd där en ordning upplöses och eventuellt upphör. Bruset avgränsas och definieras av de element av ordning som finns kvar i det. Vår värld har därför inga skarpa gränser. Det finns ingen bestämd punkt där den blir till eller där den upphör. Bruset finns alltså inte enbart ”utanför” vår värld utan även ”i” den. Den värld vi lever i kan fattas som en ihålig struktur, där hålen, större eller mindre, växande eller minskande, utgörs av brus.
/Det är möjligt att detta brus på en kosmisk skala utgörs av det vetenskapen kallar mörk materia och mörk energi. Eftersom vi trots allt kan ha vissa uppfattningar och teorier om detta mörker, t.ex. hur stort det är och hur det verkar på sin ljusare omgivning, är det kanske korrektare att betrakta det som den gränsregion där vår värld så småningom övergår i sin motsats – i rent brus eller kaos.
Systemets konkretion
Världen består av system, av stora system och små system, av system som omfattar andra system och av system som i sin tur omfattas av andra. Det är inte långsökt eller konstigt att betrakta systemen som världens yttersta beståndsdelar, eftersom det bara är det som utgör ett system eller som ingår i ett som har verkningsförmåga och alltså kan upprätthålla sin existens och sin identitet. I en mening är det bara system som finns, därför att en förteelse måste vara ett system för att kunna finnas – för att kunna existera över tid och genom rum.
Om vi kunde släppa det platoniska perspektivet på ontologin, vilket fortfarande präglar filosofin och bygger på antagandet att tillvarons grundläggande element, det som egentligen finns, måste vara någonting enkelt och likartat som allt annat kan vara sammansatt av, t.ex. idéer (Platons idealistiska svar) eller atomer (Demokritos materialistiska svar), skulle vi istället kunna hävda att den grundläggande ontologiska kategorin är systemet. System finns det som sagt av många skilda slag, stora såväl som små, enkla såväl som komplicerade, men ett system är definitionsvis alltid något sammansatt. Ett system är något som har delar. Men är det då inte dessa delar är det som egentligen finns? Men om dessa delar inte i någon intressant mening existerar och inte har någon betydelse annat än som delar av ett system? Vad om det är systemet som ger dem ontologisk existens?
Ett system är under alla omständigheter något organiserat och fungerande, sammanhängade och avgränsat, något som verkar och påverkar (annat i sin omvärld) och som inte först och främst utgör en byggsten hos världen utan en verkande kraft i den. Ett system är inte bara något som finns utan en verkande kraft varigenom något finns. Man kan tycka att förmågan att verka borde vara en ontologiskt kvalificerande egenskap, för lika viktig som frågan om vad som finns är ju frågan hur något finns. Ett ontologiskt perspektivskifte med denna innebörd skulle kunna visa sig fruktbart, det skulle kunna upplösa gamla svårigheter och öppna nya möjligheter.
Världen kan med god mening påstås bestå av eller utgöras av en ordning eller hierarki av system, d.v.s. inte bara av system utan av (ett) system av system. Den omständigheten att begreppet system på ett naturligt sätt öppnar för föreställningen om världen som ett system av system ger det ytterliga ontologisk kraft. Med hjälp av begreppet system kan vi inte bara definiera en möjlig grundkategori hos tillvaron utan också förklara hur tillvaron eller världen utgör en sammanhängande helhet, d.v.s. hur den är vad den är. Något liknande följer inte av kategorier som idéer och atomer. De kan fungera som begrepp för ontologiska byggstenar men förklarar inte hur det kan finnas något som man kan ställa ontologiska frågor om.
Vad är system? Och vad är det inte? En atom är, som jag ser det, ett system. Är de partiklar som fysiken har visat att atomerna består av också system? Jag tänker inte försöka besvara den frågan här – eller någon annanstans, för den delen! Men utgångspunkten för ett svar är klar: om atomens delar i sig kan utgöra självständiga verkande krafter då kan de också utgöra system. Om de alltid är och måste vara delar av en atom (för att kunna existera och verka) kan de inte vara system, men om de kan existera och verka utanför atomerna då kan de vara det.
Molekylerna är ett annat mikroskopiskt exempel på system. Åtskilliga av de ting vi har runt om oss, rentav de flesta, vilka vi utifrån ett traditionellt ontologiskt perspektiv gärna vill uppfatta som ontologiska element, t.ex. ting, egenskaper, relationer, händelser och fakta, har vi däremot ingen anledning att uppfatta som system och vi kan därför befria vår ontologi från hela denna omfattande barlast. De flesta ting t.ex. är konglomerat av molekyler och deras egenskaper och verkningar betingas av systemegenskaperna hos molekylerna, inte av egenskaperna hos konglomeratet. En bit järnmalm eller ett glas vatten är inte något system utan ett konglomerat av atomer och molekyler, och det sätt som en viss kvantitet järn eller vatten kan användas på beror på dess atomära och molekylära sammansättning. Att en stor mängd järnmalm eller vatten har andra användningsområden och verkningar än en liten mängd beror inte på att kvantiteten förändrar egenskaperna och sammansättningen hos den utan på att storleken påverkar dess relation till omvärlden och till krafterna i den, t.ex. till den uppfinningsrika och kunniga människan.
De organiska varelserna, alltifrån de encelliga organismerna till människorna (och därutöver), är däremot system. De är dessutom de i vår erfarenhet tydligaste exemplen på system. De organiska livsformerna bestämmer i mycket vår föreställning om vad ett system är och kan vara. De varelser som tillsammans bildar samlevnadsformer, t.ex. svampar och träd, eller samhällsformer, som myror och människor, utgör dels system i sig själva, i och med att de kan leva och verka som individer, och dels delar av större system som skogar, myrstackar och mänskliga samhällen. Dessa olika typer av interaktiva system är fascinerande i sig, men de visar också att vi inte får uppfatta tillvarons ontologiska hierarki på ett enkelt och endminensionellt sätt. Naturen rymmer parallella hierarkier och hierkier inom hierarkier. Vi bör också komma ihåg att det finns konkurrens och konflikter både inom och mellan hierarkierna. Många hierarkier har växt fram för att lösa eller minska (de kostsamma) konflikterna mellan enskilda system. Genom det funktionella oberoende ett system alltid äger, oavsett hur begränsat det än är, kan en hierarki eller ett överordnat system alltid komma att förändras utan att de ingående eller underordnade systemen gör det. Det är en förutsättning för att de ingående systemen ska kunna fungera som byggstenar.
Men det finns även stora system av icke organisk beskaffenhet. Universum eller kosmos kan kanske betraktas som ett sådant. Vi vet ännu för litet för att kunna besvara den frågan. En galax är hur som helst ett system, ett av största vi med säkerhet kan konstatera, eftersom den hålls samman till en helhet av inre (gravitatoriska) krafter som verkar på alla dess delar. Galaxhopen, d.v.s. en galax av galaxer, är kanske det allra största system som finns. (Kanske universum kan betraktas som en galax av galaxhopar? En värld bestående av flera parallella universum, om en sådan nu är möjligt, skulle då följaktligen vara en galaxhop av galaxhopar. Om den mörka materien och energin utgör ett kosmiskt gränsfenomen, en gräns mellan det som finns och det som inte finns, då kan det förhålla sig så.) Vårt solsystem är, som namnet antyder, också ett system. Detsamma gäller en annan på mänsklig skala stor och betydelsefull företeelse: jordens klimat. Klimatet utgör det mest omfattande systemet på jorden och det största och kraftfullaste som vi människor kommer i direkt kontakt med och påverkas av varje dag. Klimatsystemet är den grundläggande förutsättningen för livet på jorden. Det gör livet möjligt och påverkar dess utformning och de förändringar det genomgår. Klimatet är det system som det organiska livet på jorden har utvecklats inom och som det existerar i och genom.
Vid sidan av det biokulturella system som vårt eget samhälle utgör är klimatet förmodligen det mest komplexa och alltså svårförklarliga och svårförutsägbara av de system som vi är närmare bekanta med. Eftersom våra möjligheter att förstå företeelserna i vår omvärld är beroende av våra möjligheter att förstå oss själva och vårt sammanhang, att uppfatta oss själva och vad vi är, och eftersom vår förståelse av detta är bristfällig och ofullständig, gäller detsamma våra möjligheter att förstå jordens klimatsystem. Eftersom vi i likhet med alla organiska varelser är en del av det globala klimatsystemet och eftersom såväl vi själva som vårt samhälle utgör system är vi en verkande del av klimatsystemet. Men för att vi ska förstå relationerna mellan dessa system måste vi kunna avgränsa de system vi själva utgör eller ingår i från andra system, d.v.s. vi måste m.a.o. kunna se och förstå oss själva.
Att definiera det på en gång komplexa och dynamiska klimatsystemet är inte någon enkel sak, men några av de viktigaste verkade krafterna hos det är: solens ljus- och värmestrålning (sine quia non), de kosmiska partikelströmmarna, jordens och andra närliggande himlakroppars gravitation, magnetismen, jordskorpans beskaffenhet och rörelser, oceanerna och havsströmmarna, vattencykeln, molnen, ozonlagret och atmosfärens skiktade struktur, bergskedjorna, de stora skogarna och ökenområdena, istäckena över nord- och sydpolen…
Det talas idag mycket om människans påverkan på klimatet. Man kan fråga sig varför. Hur skulle vi i någon vettig och förklarbar mening kunna förändra det globala klimatet?1 De som hävdar detta måste anse att jordens klimat är en lokal affär utan några kopplingar till de kosmiska skeenden som konstant äger rum runt om oss. Denna antropocentrism, med negativa förtecken, är ett intressant fenomen som är värt att studera närmare. Att människan kan ha stor inverkan på naturen i sin närmaste omgivning finns det många och otvetydiga belägg för, men hennes betydelse som generell klimatfaktor ligger inte på samma nivå som de ovan uppräknande faktorerna. I jämförelse med t.ex. solen är människans klimatpåverkan marginell. Är det kanske magnituden hos solens påverkan som gör att man i klimatmodellerna väljer att betrakta solen som en konstant? Men även solens aktivitet varierar och med tanke på dess storlek kan även mycket små variationer, kanske så små att de ännu inte kan korrekt uppskattas, vara av betydelse för jordens klimat.
En fråga som snart inställer sig när det gäller systemen och hierarkierna, eller relationerna mellan de enskilda systemen och systemen av system, är om vi ska betrakta de enklare system som de komplexare systemens byggstenar och alltså, återigen i platonistisk anda, se dem som de grundläggande ontologiska enheterna eller m.a.o. som det som egentligen finns, eller om vi tvärtom ska betrakta de större och komplexare systemen som de grundläggande, som de som utgör förutsättningen för de system som existerar i och genom dem. Det enklaste sättet att lösa detta problem på är genom att inte uppfatta hierarkin, systemet av system, som en ontologisk kategori. Ett system av system består ju definitionsvis av företeelser som utgör självständigt verkande krafter, vilket är vårt huvudsakliga ontologiska kriterium. Ett system av system är ontologiskt sett inte mer än ett system, om än av ett särskilt slag eller av en särskild ordning.
Ett annat viktigt kriterium på en korrekt eller, svagare uttryckt, meningsfull ontologi är att den och dess kategorier inte får vara knutna till och beroende av någon viss typ av medvetande eller någon visst sätt att tänka och uppfatta saker på, t.ex. människans. En ontologi som är exklusiv för människan är definitionvis inte någon ontologi utan en psykologi. För att en ontologisk teori ska ha något värde måste den kunna förstås och accepteras av alla tänkande och filosofiskt reflekterande varelser i universum, d.v.s. av alla tänkbara tänkande varelser. Systemet är rimligen ett begrepp som kan förstås av alla reflekterande varelser, eftersom de alla utgör ett sådan, och förmodligen också ingår i ett, men det är inte säkert att detsamma gäller för t.ex. Platons idéer. Det är nämligen inte säkert att alla varelser tänker i idéer, för det är ju inte säkert att de tänker som individer utan kanske som ett kollektiv, och då behöver de ju inte kommunicera med varandra på ett språk.2 Men oavsett hur de tänker eller förställer sig måste de ha någon slags förståelse av ett system. En förståelse av något behöver inte ta sig mental form utan kan t.ex. ta form av handlingar eller av fysiska ting.3
Det är inte heller säkert att alla tänkande varelser i universum uppfattar materiella eller konkreta saker som ett ontologiskt ideal. För dem står kanske istället krafter och processer, energi i olika former, i fokus. Energin är givetvis ett intressant ontologiskt alternativ till systemet. Men hur uppenbarar sig och verkar energi? Ett system är en organiserad form av energi – energi som något bestämt och alltså med specifik existens. Oorganiserad energi, om sådan nu finns, har inte mer existens än övriga delar av kaos. Den mörka energin är kanske mörk för att den är oorganiserad eller för att den inte är tillräckligt organiserad för att s.a.s. vara ljus.
Jag tänker slå fast följande här: Det måste finnas system för att det ska kunna finnas något. Om det inte fanns några system skulle det inte finnas något. Alltså är systemen en ontologisk baskategori. Och om systemet logiskt kan visas vara både nödvändigt och tillräckligt för att det ska finnas något så är systemen den ontologiska baskategorin.
Systemets relationer
Om det som finns är system kan vi göra två ontologiskt grundläggande distinktioner: (1) mellan det som är ett system alternativt är en del av ett system och det som är ingetdera av detta, och (2) mellan det som är ett system och det som är en del av ett system utan att själv vara ett.
Systemen utgör gränsen mellan det som existerar och det som inte gör det eller m.a.o. mellan varat och intet. Systemen utgör också gränsen mellan det som har självständig existens och det som inte har det.
En intressant fråga kommer nu att gälla den interna relationen mellan systemen, d.v.s. mellan företeelser som har självständig existens i kraft av sin verkande förmåga.
Frågan om systemens relationer till varandra är inte en fråga om vad som finns utan om beskaffenheten hos det som finns. Den utgör så länge vi håller oss kvar på ett filosofiskt plan en fortsättning på systemlogiken. Men mångfalden och föränderligheten hos det som finns gör att det finns en gräns för vad vi kan tänka oss fram till.4
En fråga av särskilt intresse inom detta problemkomplex gäller förhållandet mellan system som är kausalt beroende av varandra eller som, svagare uttryckt, kausalt betingar varandra, t.ex. träd och svampar i en skog eller mänskliga individer i ett samhälle.
Den mänskliga kroppen är ett tydligt exempel på ett system som består av ett antal av varandra ömsesidigt beroende system. Även om de separata systemen, ex.vis blodomloppet, lungorna och matsmältningssystemet, kan identifieras och förklaras som sådana och i teorin skulle kunna bytas ut mot ett identiskt system från en annan kropp utan några för helheten iakttagbara konsekvenser, så som man gör vid en organtransplantation, kan de endast existera och verka tillsammans som delar av det överordnade system som utgörs av den mänskliga kroppen. Den mänskliga kroppen utgör, säger vi, ett integrerat system. I ett integrerat system är delsystemen i så hög grad beroende av varandra och av den helhet de bildar att de inte kan existera oberoende av detta system och att varje hot mot ett enskilt system utgör en hot helhetens funktionsmöjligheter och alltså existens.5
Men denna integration hos människokroppen gäller tänkvärt nog endast den funktionella nivån hos dess delsystem. Dessa delsystem består i sin tur av andra delar vars identitet inte är nödvändig för systemets fortvaro. De celler som kroppens organ består av slits ut och kan skadas av sjukdomar och på andra sätt och måste därför ofta bytas ut. Kroppen är beroende av en stor mängd olika typer av celler, men den är med undantag för vissa av hjärnans celler (och för stamcellerna?) inte beroende av några enskilda celler och kan därför utan problem ersätta en cell med en annan av samma typ. Kroppen byter i själva verket regelbundet ut de flesta av sina celler, vilket innebär att majoriteten av kroppens organ förnyas helt flera gånger under en människas liv.6
Jag tror att den organisatoriska komplexiteten på högre nivåer, t.ex. mellan de vitala organen i människokroppen, är beroende av denna strukturella kontingens på lägre nivåer. Jag tror att funktionalitet på en högre nivå kräver utbytbarhet på en lägre. Jag kan ännu inte se riktigt klart här, men ett argument för denna uppfattning är följande: Eftersom organisation på en högre nivå, involverande ett större antal mer komplexa eller unika delar, kräver mer energi och tar längre tid än en organisation på lägre nivå, vilken involverar ett mindre antal typer av delar av ett enklare slag, är det i en fysisk eller m.a.o. kontingent värld nödvändigt för högre organisationer att de av dess delar på lägre nivåer som inte är direkt involverade i funktionaliteten på den högre nivån är utbytbara.
Annorlunda förhåller det sig med oss människor. Även vi är beroende av varandra men inte på samma sätt som organen i vår kropp. Vi utgör inte något integrerat system. Men intressant nog kan vi (inom ramarna för en kulturell gemenskap) skapa motsvarigheter till sådana system, där vissa individer regelbundet måste utföra vissa funktioner, liksom organen i en kropp, för att systemet ska fortsätta att fungera och för att helheten ska kunna bestå. Vi kan tänka på ett företag där de anställda är specialiserade på olika arbetsuppgifter, från produktplanering och produktutveckling till ekonomistyrning och inköp och vidare till arbetsledning och tillverkning, eller på en byggarbetsplats där de olika arbetsuppgifterna måste utföras i en bestämd ordning och vara noggrant koordinerade med varandra. Eftersom mänskliga arbetare inte är ofelbara mekanismer med obegränsad hållbarhet kräver verksamheter som dessa att en enskild arbetare vid behov kan ersättas av en annan med samma kunnande, på samma sätt som kroppens funktionalitet och fortbestånd kräver att en skadad eller utsliten cell kan ersättas av en annan av samma slag. Följaktligen krävs det också att det finns en säker och stabil process för denna substitution – en process som själv inte får vara underkastad samma kontingens som den hanterar och som dessutom måste kunna underhålla sig själv.
Så länge det finns utrymme att tala om delsystem finns det alltid utrymme att tala om hur delsystemen påverkar varandra och hur de påverkar helheten. Men ju mer intregrerat ett system är desto mindre utrymme finns det att tala om delsystemen som självständigt verkande krafter. Det finns flera möjligheter att tala om den påverkan som mänskliga individer utövar på varandra och på den grupp eller det kollektiv de ingår i än vad det finns att tala om den påverkan organen i människans kropp utövar på varandra och på kroppen som helhet. För att förstå ett integrerat system är det nödvändigt att förklara delsystemens funktioner och att visa vilken funktion de fyller för helheten. Men funktionen hos den integrerade helheten sätter bestämda gränser för detta. I ett svagt integrerat system eller i ett ointegrerat system finns det inte några sådana gränser. För en medveten varelse som människan är hennes självuppfattning beroende av omfattningen och arten hos hennes integration. Det kan ifrågasättas om en fullständigt ointegrerad mänsklig individ kan vara medveten om sig själv och äga en subjektiv identitet. Men det kan också ifrågasättas om en fullständigt integrerad mänsklig individ kan det. Vore en sådan individ inte som en myra i en myrstack? Vi skulle alltså tentativt kunna dra slutsatsen att funktionen hos människans självmedvetande ligger i att hantera den spänning som består i att hon är en självständig agent som är beroende av andra självständiga agenter för att kunna fortsätta vara en självständig agent.
System inom system
Kan ett system som befinner sig inuti ett annat system, som existerar tack vare ett annat system och som verkar i och genom det, (aktivt) orsaka förändringar hos det yttre systemet? Och om så, på vilka sätt och i vilken utsträckning?
Ett exempel: Det mänskliga samhället/den mänskliga kulturen är ett system som existerar i och genom det system som utgörs av jordens klimat och som verkar inuti detta.
I förhållandet mellan ett yttre system och ett inre system äger det yttre systemet alltid ett visst oberoende i relation till det inre, medan det inre alltid i någon mån är beroende av det yttre. Medan ett inre system alltid logiskt sett kan bytas ut mot ett annat identiskt system utan att det yttre systemet upphör kan ett yttre system inte bytas ut utan att de inre systemen upphör att existera i den form de hittills har gjort. Detta kan innebära, men behöver inte göra det, att de upphör att existera i funktionell mening, d.v.s. helt och hållet.
Hur omfattande och varaktigt detta beroende/oberoende är betingas i det konkreta fallet av den kausala integriteten hos de båda systemordningarna. Av att ett system existerar i och genom ett annat följer inte att det yttre systemets kausala integritet i relation till det inre är större än det inres kausala integrietet i relation till det yttre. Ett yttre system som inte kan fortsätta att fungera utan ett specifikt inre system saknar kausal integritet i förhållande till det. Ett inre system som kan fortsätta att fungera utanför det yttre systemet äger kausal integritet i förhållande till det.
Den kausala integriteten kan beskrivas som reell utbytbarhet. Kan ett underordnat system faktiskt bytas ut mot ett annat eller t.o.m. helt undvaras? Kan ett underordnat system faktiskt byta ut ett överordnat system genom att ”migrera” till ett annat system? Om människan hade en reell möjlighet att flytta till en annan planet skulle vårt beroende av jordens klimat se ut på ett annat sätt än det nu gör.
Ju mer beroende ett inre systems sätt att fungera och verka är av det yttre systemets sätt att fungera och verka i desto högre grad betingas det inre systemets påverkan på det yttre av det yttre systemet självt. När det inre systemets beroende är totalt utgör dess påverkan på det yttre logiskt sett det yttre systemets påverkan på sig självt. Ju mer oberoende det inre systemets sätt att fungera och verka är av det yttre systemet i desto högre grad kommer det inre systemets påverkan på det yttre att bero på vad som oberoende av det yttre systemet sker inuti det inre systemet, vilket får till följd att dessa verkningar blir allt oregelbundnare och tillfälligare och svårare att förutsäga sett ur det yttre systemets funktionella perspektiv.
I samma mån som två system är beroende av varandra, d.v.s. att det ena systemets sätt att arbeta och verka påverkas av det andra systemets sätt att arbeta och verka, kommer kausaliteten mellan dem att vara bunden. I samma mån som de är oberoende av varandra kommer den att vara obunden eller m.a.o. slumpmässig. I samma mån som den är bunden kan den formuleras i ”lagar”. I samma mån som den inte är det kan den istället formuleras i statistiska samband – under förutsättning att den alls kan formuleras.
Beträffande förhållandet mellan parallella system som ingår i eller är delar av ett och samma överordnade system beror deras inbördes relationer på måttet av kausal integration hos detta system. Ju större integrationen är hos ett överordnat system i desto större utsträckning är delsystemen beroende av varandra.7 Ett inre system är således alltid i någon mån beroende av ett yttre system. Det ligger i det inre systemets definition. Ett yttre system är således alltid i någon mån beroende av sina inre system. Även detta ligger i det yttre systemets definition. Men med alla dessa konstateranden har vi inte sagt mycket.
För att kunna förstå ett system, kunna uppfatta det som ett sådan och se vad det är för slags system, måste vi urskilja dess olika delar. För att kunna förklara hur ett system fungerar och vilka verkningar det har måste vi uppfatta de olika delarna som kausala krafter och förstå hur var och en av dem fungerar och verkar.
För att t.ex. förstå hur mänskligheten påverkar jordens klimat måste vi alltså först förstå hur mänskligheten s.a.s. fungerar. Vi kan konstatera att mänskligheten genom många av sina verksamheter släpper ut s.k. växthusgaser. De växthusgaser en enskild mänsklig individ släpper ut kan vi förklara som en konsekvens av de biologiska och kemiska processer som äger rum i hennes kropp, något vi har rätt goda kunskaper om, men de som hon släpper ut i sin egenskap av samhällsvarelse måste förklaras genom att det mänskliga samhället förklaras, vilket vi väl ännu inte har lyckats med.
Måste en verkande del av ett system själv vara ett system? Ja, allt som har en verkande kraft, och alltså inte bara genom sin närvaro eller frånvaro påverkar de kausala skeendena i sin omgivning, utgör själv ett system och består således i sin tur av delar. Men samtidigt som ett system kan, och måste, rymma delar som inte är system så kan det också rymma system som inte verkar på det utan som, i likhet med de delar som inte är system, bara utgör utbytbara element hos det. Detta gäller för de flesta atomer och molekyler i de flesta system.
Ett exempel: Jordens klimatsystem består i sin tur av ett flertal identifierbara system eller processer, t.ex. omvandlingen av solstrålning till värmestrålning, växthusprocesserna i atmosfären, molnbildningen, de tryckutjämnande vindarna, golfströmmen, den sydliga El Niño-oscillationen och den nordatlantiska oscillationen m.fl. Eftersom dessa system är beroende av varandra och eftersom jordens klimat, sådant vi känner det, är beroende av dem alla och betingas av samspelet mellan dem kan de olika delsystemen jämföras med de skilda organen i en människas kropp. De är på en gång möjliga att hålla isär och förklara var för sig och så starkt integrerade i varandra att de inte kan existera var för sig eller förstås som konkreta processer separat. Utan sitt samband med jorden och de förhållanden som råder där är t.ex. omvandlingen av solljus till värme en abstrakt process utan förklaringsvärde.
Men vid sidan av dessa för jordens klimat vitala komponentsystem finns det inom den sfär de tillsammans bildar även andra system, som t.ex. människan och hennes kultur, vilka oavsett om de påverkar klimatet eller ej inte är nödvändiga för att klimatssystemet ska existera och fungera. Samtidigt som de som system är helt beroende av klimatsystemet för sin existens och sin verkningsförmåga utgör de m.a.o. inte någon nödvändig eller ens, som i människans fall, väsentlig del av det. De har integrerat sig i klimatsystemet, de påverkas i hög grad och på en mängd sätt av det och de kan i sin tur påverka det, men de utgör inte någon funktionellt integrerad del av det. De är m.a.o. kontingenta system. Att vara ett kontingent system är en logiskt sett intressant position för ett system att befinna sig i.
En av många intressanta frågor vi kan ställa oss här är om mänskligt medvetande och mänsklig kultur vore möjligt om människan inte var ett kontingent system. Om vi svarar nej på den frågan har vi samtidigt besvarat den fundamentala frågan om vår identitet jakande. Ty medan kontingensen yttre aspekt är betydelselöshet är dess inre frihet. Det är bara den som metafysiskt sett saknar betydelse som metafysiskt sett kan vara fri. Och den som är fri är bland mycket annat fri att i likhet med den helige Franciskus och hans likar avstå från sin frihet för att återfå sin förlorade betydelse.
Det organiska livet på jorden är en av många inflytelserika klimatpåverkande faktorer, och eftersom människan och hennes kultur är en del av detta organiska liv är också mänskligheten en klimatpåverkande faktor. Att människan kan påverka klimatet och i någon utsträckning också gör det är alltså inte bara naturligt utan ofrånkomligt. Det frågan gäller är inte om människan påverkar klimatet eller inte utan vilken logisk form denna påverkan tar sig och hur den med tanke på sin logiska form ska bedömas. Dessa frågor måste besvaras innan vi börjar undersöka på vilka konkreta sätt som människan faktiskt påverkar klimatet och hur konsekvenserna av denna påverkan ska bedömas, t.ex. om de ska bedömas som ur människans eget perspektiv bra eller dåliga och i vilka avseenden det ena och i vilka avseenden det andra.
Mänskliga system
En övergripande utgångspunkt: I samma mån och i samma avseenden som en mänsklig agents handlingar betingas av jordens klimat är det klimatet (= det yttre systemet) som påverkar sig själv genom människan (= det inre systemet).
En människas handlingar betingas av hennes biologiska natur i förening med den kultur hon har frambringat tillsammans med andra mänskliga agenter. Genom den sociala interaktionen tillkommer en ny faktor i människans liv, vars verkningar inte kan restlöst återföras på den biologiska faktorn. En av de faktorer som betingar människans natur är klimatet. Klimatet är den enskilt viktigaste faktorn bakom de biologiska livsformernas tillkomst och utveckling. Genom att betinga människans natur betingar klimatet även människans kultur.
Betyder detta att klimatet påverkar sig självt genom sin verkan på människans natur och kultur? Det betyder att en sådan påverkan utgör en logisk möjlighet som vi måste ta med i beräkningen, men det betyder inte att den är ett faktum. För av den omständigheten att klimatet utgör en nödvändig betingelse för människan och hennes kultur följer inget om orsakerna till enskilda agenters handlingar och till de specifika aspekterna av mänsklig kultur. Att vissa aspekter av ett folks biologi och kultur uppenbart utgör en anpassning till de lokala klimatvillkoren, t.ex. hudfärg, temperament, klädedräkt, matvanor och byggnadsteknik, innebär för det första inte att den konkreta gestalt som dessa anpassningar tar sig kan återföras på yttre förhållanden och för det andra inte att samtliga sociala förhållanden och tänkesätt i något väsentligt avseende kan återföras på dem. Ett så framträdande socialt fenomen som språket har inte med klimatförhållandena att göra, även om givetvis enskilda ord och uttryck har det.8
Klimatet sätter gränser för mänskligt handlande och utgör incitament till mänskligt handlande, men en handling är inte något som determineras av yttre faktorer. Då vore den ju inte längre någon handling. Om människan inte vore en handlande varelse och i den mån hon inte är det, för hon är ju det inte alltid och alltigenom, kan hon och hennes kultur utgöra ett delsystem av klimatsystemet. Även om vi idag vet mer om självständigheten hos andra livsformer än vi gjorde för bara några decennier sedan, t.ex. om hur skogar och andra biologiska system kan kommunicera inbördes och aktivt anpassa sig till förändrade förhållanden i omgivningen, kan vi ännu inte se och förstå dem som agenter i den mening som vi ser och förstår oss själva som sådana. Vi betraktar därför stora delar av det organiska livet på jorden som ett delsystem av klimatsystemet eller som i så hög grad betingat av det att dess påverkningar på klimatet måste fattas som klimatets påverkan på sig självt. Vi tackar inte skogarna för det kol de binder när de växer eller klandrar dem för att de inte växer fortare. Men denna uppfattning kan som sagt komma att behöva ändras och nyanseras i takt med att vi får bättre kunskaper om det organiska livets självstyrande förmåga.
Den antropomorfisering av naturen som en gång var en självklarhet för människan, och som ännu idag är det för många s.k. naturfolk, håller långsamt på att återvända i den moderna vetenskapens skepnad. Vi förstår allt bättre att skillnaderna mellan oss människor och de andra livsformerna inte är så stora som vi har trott eller velat tro. Vi kan återigen se det mänskliga i naturen. Men vi får inte för den skull förlora blicken för det som är ännu viktigare: att se det naturliga och biologiska hos människan. Att förlora blicken för människans natur, att inte se henne som den biologiska livsform hon är, är att avhumanisera henne.
Beträffande människan vet vi eller tror vi oss veta att hon är en medveten varelse. Medvetandet är något vi människor definierar utifrån oss själva och vi har inga möjligheter att göra några oberoende jämförelser för att åstadkomma en neutral definition. Vi associerar och gör analogier. Vi känner igen vår egen blick i djurets. Att vara medveten innebär att handla medvetet eller att kunna göra det. Att kunna handla styrd av kunskaper och avsikter.
Det säregna med medvetandet, det som gör det till vad det är, är att det utgör en autonom process eller m.a.o. ett autonomnt system. En agent som handlar medvetet, som har en tanke eller avsikt med det han gör, handlar inte styrd av yttre faktorer. Han är givetvis påverkad av yttre faktorer, han tar givetvis hänsyn till dem och utnyttjar dem som gott han kan, annars vore han ju tanklös och opraktisk, men hans handlande är inte determinerat av dem.
Medvetandets autonomi eller självstyrande förmåga har att göra med begreppens, föreställningarnas och orden förmåga att förbindas logiskt, associativt, innehållsligt och grammatiskt till vad som kan beskrivas som betydelsebärande själsrörelser, d.v.s. att förbindas efter andra principer och med andra verkningssätt än de kausala principer som råder i medvetandets omvärld. Till denna omvärld hör också kroppen och dess processer. Medvetandet är ett självständigt system i människans kropp. Medvetandet är beroende av kroppen, liksom kroppen är beroende av klimatet, och är i väsentliga avseenden betingat av den, men det är inte determinerad av den, eftersom det inte utgör ett delsystem hos den. Medvetandet är i väsentliga avseenden betingat av den sociala interaktionen mellan självständiga agenter. Det är i väsentliga avseenden ett kulturellt fenomen. Även om de biologiska processer som medvetandet vilar på äger rum i kroppen (hjärnan) så utspelar sig de betydelseprocesser som är identiska med medvetandet i ett (gemensamt) kulturellt rum.
Det är i kraft av sitt medvetande som människan kan handla självständigt i världen och som hon kan forma sig själv och sin kultur till ett självständigt verkande system inom biosfären. Det är således medvetandet som är (den logiska) förutsättningen för att människan ska kunna komma på kollisionskurs med sin omvärld och hitta på saker som riskera att störa klimatsystemet och få det ur balans i något avseende. Människans möjligheter härvidlag är fortfarande små, kanske för små för att kunna få några allvarliga och irreparabla konsekvenser för biosfären, men den logiska möjligheten existerar. Om människan vore omedveten i sitt handlande skulle den inte existera – och i den mån hon inte är medveten om vad hon gör så gör den det inte heller. Att bokstavligen inte veta vad man gör är, som Jesus sade på korset, en grund för förlåtelse.
Det är meningslöst att påstå att en omedveten biologisk process kan störa klimatet och få det ur balans, eftersom processer av detta slag är en del av den biosfär som i sin tur är en del av klimatet och alltså något som bidrar till att definiera vad klimatet är. Om det hade funnits en norm för klimatet, för hur det ska vara och hur det ska fungera, så som det finns för den mänskliga kroppen och dess organ, hade vi kunnat säga om ett delsystem att det var ur balans eller skadat och inte fungerade som det ska. Men nu finns det inte något system som är tydligt överordnat jordens klimat och som det är en del av och då har vi inte heller någon norm för hur klimatet ska vara beskaffat och hur det ska fungera.9 Vi kan bara konstatera vilket klimat som är gynnsamt för organiskt liv, varför och på vilka sätt, och vilket klimat som inte är det. Men ett klimat som förändras från gynnsamt till ogynnsamt blir inte mindre klimat för det.
Noter
1 Att vi som alla andra livsformer på jorden spelar en roll för klimatet och har en inverkan på det är en annan sak. Att vara en faktor bland andra i ett system, en faktor vars närvaro eller frånvaro kan komma att påverka systemet på ett eller annat sätt, mer eller mindre betydelsefullt, är inte detsamma som att utöva påverkan på systemet som ett sådant. För att ett system ska kunna påverka ett annat system fattat som en helhet måste det för det första vara oberoende av det och för det andra ha tillräckligt med kraft för att kunna utöva en systemförändrade påverkan på det. Människokroppens organ är förvisso av stor betydelse för kroppen i dess helhet, men de är inte oberoende av den och de kan inte inom ramarna för sitt normala funktionssätt utöva någon systemförändrande inverkan på den. Det är fullt rimligt att betrakta det organiska livet på jorden som ett ”organ” bland andra i den ”kropp” som utgörs av det globala klimatet eller biosfären. I evolutionen av jordens klimat har det organiska livets uppkomst och utbredning spelat en avgörande roll. Det förhåller sig inte så enkelt att ett gynnsamt klimat har gjort livets uppkomst möjlig, utan uppkomsten av organiskt liv har också påverkat klimatet och blivit en verkande del av det. Det blir då också möjligt att i analogi härmed se människan som en svulst eller ett sjukdomstillstånd hos det organiska livets system, med konsekvenser som riskerar att sprida sig till det globala systemet i dess helhet. Det återstår dock att visa att denna sjukdomsanalogi stämmer. [Tankegången i denna fotnot är litet oklar.]
2 Det är inte troligt att livsformer som träd, svampar och myror tänker i begrepp. Eftersom de kommunicerar med hjälp av kemiska signaler och beröringar, tecken som inte utgör några tolkningskrävande representationer utan som är identiska med sin mening och därigenom omedelbart begripliga för mottagaren, behöver de inte några begrepp för att göra sig förstådda. Men varför skulle de då behöva dem för att förstå? Om de förstod i form av begrepp skulle de vara tvungna att översätta begreppen till kemiska och taktila signaler för att göra sig förstådda av andra. Och mottagaren skulle behöva gå tillväga på motsatt sätt. Om en dylik översättningsprocess ö.h.t. är möjlig är det så gott som uteslutet att den kan få den snabbhet och precision som träds, svampars och myrors kommunikation faktiskt uppvisar. Det är rimligare att anta att dessa livsformer tänker i samma form som de kommunicerar. Det är rimligt att anta att detta är regeln för alla livsformer.
3 Den effektivitet och anpassningsförmåga som ett myrsamhälle uppvisar kan ses som ett tecken på självförståelse, på att det mer bestämt förstår sig som ett verkande system i världen. Härvid tror jag att ett myrsamhälle har en, i förhållande till sin potential, högre uppdriven självförståelse än vad det mänskliga samhället har. Det innebär bl.a. att risken för att ett myrsamhälle ska fatta kontraproduktiva beslut är mindre än för ett mänskligt samhälle. Ett myrsamhälle skulle t.ex. aldrig lägga om sin energiproduktion utan noggranna och långsiktiga konsekvensanalyser. Det skulle inte heller gå i krig med en granne som det är beroende av.
4 Det är inte våra sinnen som drar en gräns mellan teori och empiri utan tillvarons omfattning, föränderlighet och flyktighet. Det finns i sig inget som hindrar tillvaron från att vara en logisk konsekvens av logiska principer, på det sätt som Leibniz demonstrerade i sin Monadologi. Liksom en kompositör kan tänka ut en symfoni skulle en filosof kunna tänka ut världen. Och i båda fallen skulle det väsentliga återstå: att spela symfonin och att leva i världen. Att lyssna på en symfoni av Bruckner i en värld som inte går att tänka ut är betydligt mer tillfredsställande än att leva utan symfonier i en uttänkbar värld.
5 Naturen rymmer många exempel på integrerade system. Det viktigaste exemplet är cellen, eftersom den utgör den strukturella och funktionella basen för allt organiskt liv.
6 Denna omständighet har gett upphov till den relativt ointressanta frågan om en människan förblir identisk med sig själv under sin livstid. Vi behöver bara flytta uppmärksamheten från cellnivån tillbaka till organnivån för att besvara den. Ja, människan är kroppsligt identisk därför att de fysiska organ hennes kropp består av är funktionellt identiska. Att frågan om människans psykiska identitet kan framstå som mer komplicerad beror på att hennes psyke kan brytas ner och förstöras av sjukdomar samtidigt som hennes kropp fortsätter att fungera. Men att en människa inte längre minns vem hon är betyder inte att människorna i hennes omgivning har glömt det. En människas identitet är inte bara hennes egen. Förlorar den som går bort därigenom sin identitet?
7 Är det ö.h.t. meningsfullt att tala om ett system om det saknar all integration? Kan ett system vara en del av ett annat system utan att i något avseende och i någon utsträckning vara integrerat i det? Det ligger i systemets logik att det är integrerat, att det äger någon form och grad av integration. Men vilken form och i vilken grad? Inom dessa vaga gränser är variationsmöjligheterna stora.
8 Har människans intelligensnivå, den som man försöker uppskatta bl.a. på IQ-skalan, med klimatet att göra eller har den snarare att göra med den knapphet och de överlevnadssvårigheter som kan uppträda under flera olika typer av klimat? Att den varelse som lever i relativt överflöd, som omges av lättillgängliga resurser, inte är i behov av samma uppfinningsförmåga, planeringsförmåga och samarbetsförmåga som den som lever under kärvare och osäkrare villkor är självklart.
9 Vi känner rättare sagt inte till något sådant överordnat system. Om det finns en Gud som har skapat jorden då finns det ett sådant överordnat ”system” och då finns det också en norm för hur klimatet ska vara, förslagsvis sådant att livet på jorden gynnas. Guds möjlighet ger upphov till ytterligare frågor, ty om Gud har skapat världen kan då människan vara ett kontingent system? Kanske tillät sig Gud en tillfällig distraktion vid världens tillblivelse så att människan uppstod till följd av en slump och på så sätt kunde få sin fria vilja. Då måste vi också tänka oss att Gud själv i kraft av sin absoluta frihet är ett resultat av en slump – av en absolut slump. I begynnelsen var slumpen…
Om skribenten: Jonas Åberg
