Koordination är en relation mellan självständiga agenters handlingar.1
Koordination är en ömsesidig relation som upprättas och får sin form genom självständiga aktiviteter hos de inblandade parterna. Den är samordning.
Koordinationen representerar en form av ordning. Där det finns koordination är ordningen större än där det inte finns någon. Men koordination är inte någon statisk eller passiv ordning utan en aktiv och dynamisk. Det innebär att den kan förändras av sig själv eller m.a.o. inifrån. Den kan således komma att upplösa sig själv och försvinna när den inte längre fyller någon ömsesidig funktion eller om olikheterna och konflikterna mellan de koordinerande parterna blir för stora, men den har också möjlighet att av egen kraft anpassa sig till nya förhållanden och att växa sig starkare och beständigare.
I den mån en agent styr över och kontrollerar en annan agent råder ingen samordning mellan dem. Där fullständig kontroll råder behövs ingen koordination. Vi kan se detta lättare om vi inser att där en agent kontrollerar en annan finns det inte två agenter utan bara en. Det är svårt för en mänsklig agent att uppnå någon mer omfattande och varaktig kontroll av andra mänskliga agenter och full kontroll är i praktiken omöjlig, eftersom det kräver så stora arbetsinsatser och riskerar att ge upphov till ett negativt energinetto.2 Koordination är ett sätt att hantera situationer där (fullständig) kontroll saknas och där de agerande inte har full kännedom om sin situation och inte kan göra säkra förutsägelser om hur den kommer att utvecklas. Det är m.a.o. ett sätt att hantera eller underlätta de flesta av de situationer som vi kan befinna oss i och så gott som alla som är produktiva.
Genom koordinationer gör vi den individuella friheten socialt hållbar (praktiskt möjligt) och (ekonomiskt) produktiv. Frihet är i praktiken koordination mellan självständiga agenter. Det är meningslöst att säga att en agent som inte interagerar med några av honom själv oberoende faktorer är fri.
Det är bara friheten som kan producera mer frihet.
Koordination är när en handling passar in i en annan handling och tillsammans med den bildar ett kausalt handlingskomplex eller när en handling anpassar sig till en annan utan att kausalt förenas med den, t.ex. genom att inte hindra den eller försvåra den. Koordination är både när två skogshuggare hjälps åt med att fälla ett träd och när bärplockarna går ur vägen för skogshuggarnas arbete. Koordinationens motsats är t.ex. när en individ försöker hindra en annan från att såga ner ett träd eller när de båda slåss om virket.
De skogshuggare som hjälps åt och samordnar sina ansträngningar kan fälla fler och större träd, de kan transportera större mängder virke, hugga upp mer ved och saluföra den effektivare än de som inte gör det. De som istället slåss med varandra, för att ta samarbetets tydligaste motsats, uträttar ingenting alls.
En mycket viktig aspekt av den sociala koordinationen är att en agent A kan koordineras med en agent C genom att agent A koordinerar med agent B och agent B med C. På detta sätt kan i princip hur många agenter som helst koordinera sina ansträngningar med varandra över hur långa avstånd i tid och rum som helst.
Vi kan gott stanna upp här ett slag och förundras över denna självklara transitiva relation, eftersom den i realiteten utgör grunden för både samhället och historien.
Denna indirekta koordination är viktig bl.a. för att den möjliggör oavsiktliga/omedvetna och kunskapsoberoende koordinationer. För en varelse som människan, vilken trots sin mångsidiga intelligens och avancerade medvetandeförmåga inte kan hantera och överblicka mer än en jämförelsevis begränsad mängd kunskaper och planer, öppnas det gränslösa möjligheter om hon kan koordinera utan vara beroende av kunskap och planering, ja, utan att ens veta vad hon gör.
Men väsentligare än dessa oändliga koordinationskedjor är de mer eller mindre omfattande dynamiska system de kan ge upphov till, t.ex. mellan skogsägare, skogshuggare, lastbilschaufförer, pappersindustri och diverse papperskonsumenter, som småbarn, tidningsläsare och nätshoppare.
Genom de återkopplingsmekanismer som finns överallt inom dessa system, t.ex. mellan priser och inköp, kan de fungera och utvecklas trots att överblicken över och kunskaperna om systemet i dess helhet är (starkt) begränsade. Ja, man har anledning att fråga sig om systemen inte klarar sig bättre på detta sätt. Liksom småbarnet är tillfreds med sin torra blöja, utan att ha en aning om hur den har producerats eller vad den har kostat, är skogshuggarna förmodligen mer tillfreds om de får ägna sig åt sitt och inte behöver bekymra sig om de andra leden i den produktionskedja de har påbörjat.
Pengarna spelar en framträdande roll i dessa system, eftersom de gör det möjligt att konvertera den på många skilda ställen och vid många olika tidpunkter i många olika gestalter uppträdande energin till samma form, vilket möjliggör graderingar och beräkningar, jämförelser och transfereringar. Men när vi fäster oss vid pengarnas stora praktiska betydelse, som är lätt att förstå om man betraktar dem som ett slags språk för värden och värderingar, får vi inte glömma att det är för att koordinationer finns och är produktiva som pengarna kan spela en roll. Vilken roll de spelar betingas av agenternas koordinativa kapacitet och av vad de vill använda den till.
Ett allmänt accepterat och använt betalningsmedel som pengar ökar koordinationsmöjligheterna genom att underlätta för icke kooperativ koordination och icke kooperativa koordinationsformer. I ett system där alla eller så gott som alla använder pengar kommer agenterna att koordinera sina ansträngningar även med dem som de inte har något (medvetet) intresse av att koordinera dem med eller som de rentav inte vill koordinera dem med, eftersom de uppfattar dem som sina motståndare och konkurrenter.
Uppkomsten av koordinationsformer som inte är beroende av agenternas avsikter och som inte bryr sig om vad de vill öppnar för maximalt omfattande koordinationsmönster, d.v.s. mönster som inbegriper alla agenter som finns och samtliga de handlingar de utför, och därigenom för maximala energivinster och maximal energiackumulation. Ju mindre den sociala koordinationen behöver ta hänsyn till de enskilda agenterna och deras egenskaper desto fler agenter kan koordineras och på desto fler olika sätt kan det ske. Eftersom effektivare koordinationsformer, d.v.s. former som möjliggör större energivinster och större energiackumulation, konkurrerar ut mindre effektiva koordinationsformer kommer utvecklingen att gå i riktning mot koordinationsformer som är mindre beroende av de enskilda agenterna och deras böjelser.
Utvecklingen i riktning mot oavsiktliga och omedvetna koordinationer och mot koordinationssystem som är oberoende av vilka de koordinerade agenterna är förstärks ytterligare av den betydelse transaktionsmängden spelar för det ekonomiska systemets stabilitet och funktionalitet. Ju större mängden transaktioner är desto snabbare och lättare koordineras handlingarna med varandra.
Koordination är skillnaden mellan ordning och oordning och i slutändan kaos. Det är också skillnaden mellan information och störningar, d.v.s. allt det som inte är bärare av någon (för oss registrerbar) information.
Koordinationen underlättar informationsöverföringen i systemet genom att öka redundansen i det. Ju större koordinationen i systemet är desto mindre information behöver förmedlas mellan agenterna för att de ska förstå varandra och kunna anpassa sig till varandra, d.v.s. koordinera sig. Ju större koordinationen är desto säkrare och effektivare blir informationsöverföringen.3
Befintliga koordinationer öppnar nya koordinationsmöjligheter. I och med att nya relationer bildas uppstår också nya förbindelsemöjligheter. Fördelarna med de relationer som redan finns ger agenterna ett incitament att även pröva de nya möjligheterna.
Den information som når agenten från omvärlden rymmer en koordinativ aspekt vilken i varierande grad är antingen positiv eller negativ. Kan en påverkan från omvärlden som är fullständigt neutral i koordinativt hänseende, om vi tänker oss att en sådan påverkan är möjlig, ö.h.t. uppfattas som information av en agent? Att en påverkan är neutral innebär att agenten inte i något avseende behöver anpassa sig till den eller måste vidta några åtgärder, varken praktiska eller intellektuella, med anledning av den. Om en agent tvingas uppmärksamma och bedöma påverkningar av detta betydelselösa slag utgör de en störning och är således någonting negativt.
Det är en paradox att man kallar det moderna samhället för ett informationssamhälle. För det första är alla samhällen informationssamhällen, eftersom de är sammansatta av koordinationer mellan självständiga agenters handlingar, och för det andra är det inte mängden information som är det väsentliga utan dess koordinativa effekter. Information som inte bidrar till koordinationen i samhället utgör tvärtom en störning. Den är antingen en orsak till att entropin i systemet ökar eller ett tecken på att den har ökat av andra orsaker. Entropi är som vi vet motsatsen till ordning och således till samordning. Entropi är energins och därmed livets upplösning och försvinnande.
Det som skulle kunna förklara varför benämningen informationssamhälle trots allt känns träffande när den används om vårt samhälle är den (dramatiska) ökningen av informationskoordination, d.v.s. koordination mellan rent språkliga eller teckenbaserade handlingar, som äger rum i det. Eftersom en rent teckenmässig koordination inte producerar någon ny energi utan endast förbrukar den som redan finns bidrar dessa handlingar till att öka den sociala entropin. Utvecklingen kan jämföras med att de båda skogshuggarna slutar hugga ved och istället övergår till att sitta och prata med varandra. Det kan vara nog så bra att prata, men det ger inte värme i kaminen och inget varmt vatten på spisen.4
Genom att minska den individuella produktiviteten bidrar den rent teckenmässiga koordinationen även till att öka den externa kontrollen. Det är svårare att kontrollera en produktiv agent än en improduktiv. Ju produktivare en agent är desto svårare och kostsammare är det att underkasta honom extern kontroll. Det är svårare därför att den produktive agenten har fler handlingsmöjligheter än den improduktive och det är kostsammare därför att i samma mån som kontrollen är framgångsrik resulterar det i ett produktionsbortfall.
Det mänskliga samhället är en kontinuerlig koordination mellan självständiga agenters handlingar. Detsamma gäller alla andra samhällen, t.ex. de sociala insekternas. Det sociala består i den relativa självständigheten (inifrån styrda aktiviteten) hos de interagerande individerna.
Ju större självständigheten hos de enskilda agenterna är desto mer sammansatt och innehållsrikt kan det sociala livet bli. Om det därvid vinner i motståndskraft och anpassningsförmåga eller inte är en intressant fråga. För att ett samhälle ska uppnå inre styrka krävs objektivitet i form av hotande externa krafter, vilka konstant verkar likartat på alla agenter i samhället. När ett samhälle eller en social organisation har uppnått ett relativt oberoende av omvärlden och individerna i det börjar utveckla en övergripande känsla av trygghet hotas det av upplösning och sönderfall, eftersom den inre gemenskapen försvagas i takt med att subjektiviteten hos agenternas upplevelser, önskningar och planer växer sig starkare.5 Det finns samhällen som omedvetet väljer att frambringa eller frammana en kris för att återskapa objektiviteten och återupprätta gemenskapen. Krisens effekt kräver att alla tror att den är på riktig och att de som inte gör det eller vet att den inte är det tystas och inte får komma till tals.
Samarbetet, de gemensamma ansträngningarna för att lösa en uppgift, är den primära formen av koordination. Samarbetets utgångspunkt är identifierandet av ett gemensamt intresse. Själva identifikationen behöver varken vara gemensam eller korrekt. En ledare är någon som lyckas identifiera ett intresse och övertyga andra om att det är gemensamt.
Ett intresse är något som aktiverar. Oavsett om det som väcker intresse är positivt, t.ex. mat, eller negativt, t.ex. en fara av något slag, är det något som motiverar till aktivitet och alltså till energianvändning. Det innebär att det som väcker ett intresse som omsätts i handling ges ett värde vilket är lika högt eller högre än den energi som måste användas för att realisera det. Men det finns inget som säger att denna bedömning måste vara korrekt. Såväl intresset som beräkningarna av de ansträngningar som krävs för att realisera det kan bygga på misstag.
Det är rimligt att anta att handlandet, de enskilda agenternas målstyrda rörelser, primärt tar form genom en strävan att koordinera sig med andra agenter, d.v.s. att människor blir medvetna om sig själva som agenter i och genom koordinationen med andra människor. Vi ska dock inte underskatta vikten av koordinationer med världen i övrigt, med djur och växter, med geografi och väderlek. Fast till skillnad från dessa faktorer utgör mötet med en annan människa ett möte med en annan vilja. Mötet med en främmande och oberoende koordinerande vilja är basen för medvetna föreställningar om gemensamma och icke gemensamma (motsatta) intressen.
Lyckade koordinationer med andra agenter bekräftar individens ställning som agent och kan bidra till att stärka och utveckla hans agentskap. En förmåga som praktiseras blir för det mesta bättre och säkrare och kan utövas med större auktoritet. Förmågan att hantera motgångar och svårigheter, t.ex. hantera agenter som är dåliga på att koordinera eller inte vill göra det, blir därmed också större. Övervunna svårigheter och lösta problem bidrar i särskilt hög grad till att bekräfta en individs handlingsförmåga och agentskap.
Koordination kan möjliggöras, underlättas och ges nya och mer avancerade och effektiva former genom diverse verktyg och andra hjälpmedel. Eftersom allt som har betydelse för en agents handlingar också kan få betydelse för koordinationen av hans handlingar med andra agenters finns det mycket som kan fungera som hjälpmedel för koordinationen och som kan göra det på en mängd skilda sätt i olika situationer.
Vi kan börja med att skilja mellan (1) verktyg som är avsedda att åstadkomma eller underlätta samordningen mellan självständiga agenter och (2) verktyg som har framställts för något annat ändamål. Två inflytelserika verktyg av det första slaget är språket och pengarna.
Varje materiell artefakt har redan genom sin relativa beständighet viktiga koordinativa effekter, eftersom sakens allmänna beständighet tvingar de oberoende agenterna att förhålla sig till detsamma och att genom egenskapernas beständighet göra det på ett i många avseenden likartat sätt. Redan genom att ex.vis gå in i samma hus eller använda samma väg, oavsett om det sker vid samma tidpunkt eller inte, kommer agenternas handlande att koordineras/kunna koordineras i åtskilliga avseenden.
Hur viktiga siffror och räknesätt än är för teknik och ekonomi så har de inte skapats i koordinativt syfte utan för att möjliggöra en kvantifiering av det kvalitativa, d.v.s. för att möjliggöra en klar och överblickbar abstrakt förståelse av en komplex och konstant föränderlig verklighet bestående av en till synes gränslös mängd konkreta och därför unika företeelser. Genom sin stora betydelse för mänskligt handlande får matematiken och det matematiska sättet att tänka en motsvarande stor betydelse för de mänskliga koordinationerna. Detta demonstreras bl.a. av pengarna.
Som agenter har vi två grunder för att värdera ett verktyg: (1) de praktiska funktioner det har i sig självt och (2) de koordinationsmöjligheter och koordinativa effekter dess användning ger/kan ge upphov till.
Pengarna är ett specialiserat koordinationsmedel som är ytterst användbart och effektivt. Om de inte hade hjälpt oss att koordinera våra handlingar med andra agenters skulle de inte finnas. Pengar erbjuder stora koordinationsmöjligheter för agenter som inte har direkt kontakt med varandra, som utför sina handlingar åtskilda från varandra i tid eller rum. Att använda pengar är som att befinna sig i en stor byggnad där man vet att det finns andra människor som gör samma sak.
Är nominella pengar bättre på att koordinera än pengar med sakvärde? Det finns en del som tyder på detta, t.ex. att de är så lätta att använda och att de har fått så stor spridning. Men de är samtidigt sårbara för inflation. Inflation är ett störningsmoment. Det försämrar informationsöverföringen och förvanskar informationsinnehållet. Inflationen framkallar en mer eller mindre förvrängd bild av andra agenters handlingar, av vad de har gjort, av den energi de har investerat, av vad de vill, av vad de kan tänkas komma att göra…
Grunden för pengarnas användbarhet och effektivitet som koordinationsmedel är deras numeriska beskaffenhet vilken gör det möjligt att uttryck värden i siffror och alltså att utföra beräkningar rörande dem. Genom att sätta priser i pengar på saker (varor och tjänster) kan man i princip jämföra värdet mellan vilka saker som helst och översätta värdet hos en sak i värdet hos någon annan.6
En förutsättning för att priser verkligen ska uttrycka värden och inte något annat, t.ex. maktförhållanden, är att agenterna är fria att förkasta eller acceptera dem eller m.a.o. att köpslå, d.v.s. att de har möjlighet att sätta priserna i relation till de reella energikostnaderna för sina handlingar.
Genom pengarnas numeriska kvaliteter kan värden koordineras över tid och rum och alltså förbindas med de kausala koordinationskedjor som förenar agenterna till praktiska gemenskaper och samhällen och som en följd av detta ger dem en (gemensam) historia. Genom ett stabilt penningvärde får även historien ett stabilt värde, eftersom det värde något hade för tidigare generationer då har samma värde för senare generationer. Inflationen urholkar således inte bara pengarnas värde utan bidrar också till att lösa upp sambanden hos historien och till att försvaga dess närvaro i nuet.
Men det är inte bara människans verktyg som är koordinationsmedel utan även människan själv. Människan är i själva verket det medel som rymmer de flesta och största koordinationsmöjligheterna. För agent A och agent C i exemplet ovan är agent B ett medel för att de ska kunna koordinera sina handlingar med varandra. När agent C handlar med agent D kan C bli ett koordinationsmedel för B – och kanske även för A. Fattat på detta sätt är vi alla medel för andras koordinationer, och det är tack vare att vi är det som handlandet kan förgrena sig i tid och rum på det rika och vitala sätt som det gör.
Vi har fått lära oss att människan är, som det heter, ett mål i sig och att hon aldrig får behandlas som ett medel. Detta är grunden i Kants m.fl.s. etik. Men principen att vi alltid ska behandla andra människor som ett mål är orealistisk och kontraproduktiv. Hur ofta gör vi något för en annan människa? Hugger skogshuggarna ved för att värma andra eller för att försörja sig själva? Är de anställda i pappersindustrin mål eller medel för bolagets ledning? Hur skulle det gå för dem och deras familjer om ledningen gjorde de anställdas välbefinnande till ett mål överordnat företagets lönsamhet? Och när vi någon gång verkligen gör något för någon annans skull då är vi ju ett medel för henne – även om hon kanske inte vet om det och kanske inte ens skulle bry sig om det om hon visste det. Vi skulle inte kunna utföra många handlingar om vi lät oss vägledas av den kantianska principen, och våra möjligheter att agera rationellt, vilket förutsätter resonemang om mål och medel, skulle vara starkt begränsade p.g.a. att våra relationer till andra människor spelar en så stor roll för vårt handlande. Detta skulle varken vara till gagn för oss själva eller för någon annan. Vi skulle inte heller kunna upprätta något mer omfattande och långsiktigt samarbete med andra människor, med alla de fördelar detta medför för samtliga inblandade, om vi hela tiden var tvungna att behandla dem som mål och aldrig fick använda dem som medel. Istället för att beundra denna verklighetsfrämmande etik bör vi tvärtom vara tacksamma över att vi genom våra målinriktade handlingar samtidigt, och utan extra ansträngning, kan fungera som medel för andra människors lycka och framgång, eftersom det innebär att de, så länge vi alla förblir fria agenter, samtidigt i andra sammanhang kan bli medel för vår lycka och framgång. Detta är i själva verket bara ett annat sätt att formulera den gyllene regeln på: gör så mot andra som du själv vill bli behandlad av dem. Till skillnad från Kants princip är detta en både förnuftig och smidig regel.
Koordinationen gäller djupast sett energin hos agenternas handlingar. Den har under ytan formen av ett möte mellan separata energiflöden. Det avgörande är den påverkan som detta möte kommer att utöva på flödena. Det kan komma att stärka eller försvaga dem, det kan få dem att ändra riktning eller att förenas till ett gemensamt större flöde. Denna påverkan, som alltid är ömsesidig men sällan jämnt fördelad eftersom varje självständig agent är unik och har ett unikt utgångsläge, är ofrånkomlig, men eftersom den modereras av individuella viljeimpulser går dess konsekvenser trots det inte att förutse.7
Detta innebär att koordinationens värde ytterst ligger i den energi den koordinerar och de sätt på vilket detta görs. Den viktigaste effekten av koordinationen är att den sammanlagda energimängden kan ökas, eftersom det innebär att agenterna kan åstadkomma nya och mer energikrävande saker, att de kan använda energin på mer effektiva sätt, göra större energivinster och ackumulera mer energi för framtida behov. Inom parentes sagt har vi här ett bra exempel på hur en kvantitativ förändring kan omsättas i kvalitativa. Energivinster är en vanlig eller rentav normal effekt av koordinationen. De uppkommer även när agenterna har olika och (delvis) oförenliga mål och när koordinationen bara avser den aktuella situationen. Ja, även konflikter och andra svårigheter kan på sikt verka koordinerande och energibefrämjande.8 Energivinsternas vanlighet och regelbundenhet utgör det avgörande incitamentet hos agenternas koordinationshandlingar. Om de vore ovanliga eller osäkra skulle inga koordinationer äga rum.
Koordinationernas värde ligger i att de samordnar handlandet hos av varandra oberoende agenter, eftersom en självständig agent i genomsnitt producerar mer energi än en osjälvständig eller utifrån styrd. Detta beror på att en inifrån styrd agent kan interagera mer informerat med omvärlden än vad en utifrån styrd klarar av. Den yttre styrningen kräver dessutom mer energi än den inre och ger även av detta skäl mindre avkastning.
Det kan tyckas självklart att det är lättare att koordinera osjälvständiga agenter än självständiga och att ju bättre agenternas handlande kan kontrolleras desto större koordination kan uppnås mellan dem. Frestelsen hos den yttre kontrollen ligger i att den eller de som utövar den kan använda den för att överföra de kontrollerades energi (i form av resultatet av deras handlingar) till sig själva. Även om yttre kontroll totalt sett innebär lägre effektivitet och mindre energiproduktion så är denna förlust ojämnt fördelad. De som kontrolleras förlorar och de som kontrollerar vinner. Om de kontrollerades antal är tillräckligt stort i förhållande till de kontrollerande kan de kontrollerande vinna (mycket) mer på att använda sin energi till att kontrollera andra än till att interagera med dem som fria agenter bland andra. Kontrollen blir till en slags stordrift där de kontrollerade reduceras till ett produktionsmedel bland andra.9
Vi måste vara klara över att det är den på så många sätt betydelsefulla energiackumulationen som är förutsättningen för uppkomsten av denna ”stordrift” med mänskliga agenter. Eftersom extern kontroll kostar mer än fritt samarbete krävs det ett (betydande) energikapital för att utveckla den. Samtidigt som ackumulationen utgör en grund för det rationella och långsiktiga handlandet innebär den när den koncentreras till ett litet antal individer en risk att de kommer att använda den till att utveckla system för att kontrollera övriga individer och begränsa deras riskabla (= för dem kostsamma) frihet. Den styrka och handlingsförmåga som genereras av stora resurser innebär alltid en frestelse att använda resurserna i syfte att kontrollera omvärlden och sätta gränser för den istället för att öppna och vidga den ytterligare. ”Politikern” träder därmed i upptäckarens ställe. Politikern kan vara en demokratiskt vald president, en militärdiktator, en storkapitalist eller en storteknokrat, det saknar betydelse, för det enda som betyder något här är hur han ser på världen: som ett hot eller som ett äventyr. För den fria människan är världen ett äventyr – farligt måhända, kanske rentav livsfarligt, men alltid ett äventyr.
Ett hinder för den externa kontrollen är att utveckling, förnyelse och kreativitet är något som bara är möjligt mellan självständiga agenter. Det är bara en koordination mellan självständiga agenter som förmår vara socialt adaptiv och evolutionär. Så länge externt kontrollerad koordination måste konkurrera med fri koordination kommer den alltid att förlora – på rent energimässiga (och alltså ekonomiska) grunder. Följaktligen kommer externt kontrollerade system av ren självbevarelsedrift alltid att vara fientliga mot självreglerande system och göra vad de kan för att störa och skada dem.10
Pengarna är ett medel (av många) för att åstadkomma energikoordination på. Värdet hos pengarna ligger ytterst i de energivinster de kan skapa. Genom större energivinster öppnas möjligheten för (ökad) energiackumulation. Att en agent kan spara en del av sin energi är en förutsättning för att han ska kunna utveckla sitt rationella handlandet och kunna agera mera målmedvetet och planmässigt. Här uppstår en viktig konflikt. Sparsamhet betraktas i regel som en långsiktig och rationell strategi. Det är den också ofta, men inte alltid, för det beror på vilka framtidsförväntningar man har. Om de är små eller dåliga kan det vara bättre att förbruka sin energi här och nu. Men sparandet påverkar dessa framtidsutsikter, bl.a. genom att öka våra handlingsmöjligheter och förbättra våra möjligheter att agera förnuftigt och planmässigt. Även om man inte tror på framtiden kan man genom att fortsätta handla i enlighet med en moral som förutsätter en framtid göra framtidsutsikterna successivt litet ljusare och hoppfullare tills framtiden åter går att tro på. Den moralen är sparandets och ägandets borgerliga moral. Att spara och att äga är framtidstrons praktiska form. Den borgerliga moralen är trots all sin tråkiga återhållsamhet och sitt ständiga budgeterande den enda form som framtiden för ett folk som inte vill leva i fattigdom kan ta sig.
Noter
1 Pengarnas betydelse rör den sociala koordinationen. För den koordination som består i att en individ anpassar sina rörelser till varandra eller anpassar sitt agerande till olika ytor och motstånd hos den fysiska omvärlden spelar de ingen roll.
2 Artificiell intelligens har blivit ett vanligt diskussionsämne under det senaste året. För kontroll med hjälp av AI gäller samma villkor som för annan kontroll: den måste löna sig energimässigt. Även om AI kan kontrollera mycket mer mycket snabbare och mycket exaktare och till en betydligt lägre energikostnad har kontrollen som sådan, d.v.s. den minskade rörelsefriheten hos det som kontrolleras, sina kostnader. Det är kostnader som huvudsakligen inte syns, eftersom de består i förlorande möjligheter och i vinster hos handlingar som inte har utförts. Till det som en artificiell intelligens kan tänkas vilja kontrollera och eventuellt förhindra hör t.ex. utvecklingen av bättre artificiell intelligens.
3 Se Claude Shannons banbrytande teori om informationsöverföring i The Mathematical Theory of Communication.
4 Den ökade användningen av teoretiska utbildningar inom många verksamheter och den snabba framväxten av sociala media är två av de tydligaste och viktigaste exemplen på denna utveckling.
5 Denna subjektivitet har i vår samtidskultur gått så långt att den t.o.m. tillåts styra över så fundamentalt biologiska saker som könsidentiteten. Det är ett vittnesbörd om hur långt vi har fjärmat oss från naturen och från vårt beroende av den. Det är också en indikation om hur allvarlig och genomgripande den kris kommer att bli som återför oss till en mer realistisk självförståelse.
6 Oavsett alla moraliska invändningar så kan allt värderas i pengar. En stad kan betala lösen för att få behålla sin frihet och Judas sålde sin mästare för 30 silverpengar. Men det finns inget som tvingar oss att acceptera det pris andra sätter. Vi kan fortsätta slåss mot övermakten och vi kan gå i döden för dem vi älskar. Vi kan hävda att inget pris är högt nog – och vi kan bli tvungna att betala för det.
7 Här kan man frestas att tillägga att även om konsekvenserna kanske inte går att förutsäga i alla detaljer eller med full säkerhet så går de likafullt att förutsäga i stora drag och med rimlig säkerhet. Fast eftersom även en liten osäkerhet förstärks när den upprepas i möte efter möte finns det i realiteten ingen långsiktig förutsägbarhet för mänskliga system. De är öppna, inte slutna. I den mån de är självreglerande blir de faktiskt stabilare och mindre oförutsägbara än när de inte är det. I centralt styrda system byggs p.g.a. informationsunderskottet spänningar upp vilka förr eller senare får dem att försvagas och brytas sönder, fast när och på vilket sätt kan vi inte säkert veta.
8 En konsensusekonomi är inte i sig bättre än en konfliktekonomi.
9 Till skillnad från slaveriets underkastelse i utbyte mot trygghet och fattigdomens passivitet i utbyte mot allmosor (bidrag) kan lönen fungera som ett koordinationsmedel mellan fria agenter, och gör det också ofta, men i förening med egendomslöshet eller skuldsättning kan den istället komma att omvandlas till ett effektivt kontrollmedel. Lönearbetet kan t.o.m. vara ett effektivare kontrollmedel än tryggheten och bidragen, eftersom den lönekontrollerade arbetaren fortfarande tror att han är fri och har alternativ. Detta tror han ännu hellre om samhället erbjuder honom möjligheten att jämföra sig med slavar och tiggare.
10 Det börjar typiskt sett med att de stör ut de minsta och svagaste självreglerande systemen (t.ex. självägande småbönder), medan de större (storbönderna förslagsvis) som skulle kunna göra motstånd står bredvid och tittar på, lättade över inte själva drabbas – såvida de nu inte istället passar på att lägga beslag på några bitar av de sönderfallande små systemen. Frihet innebär också friheten att avstå från att gripa in för att försvara dem vars frihet ens egen är beroende av. Det är förklaringen till varför det inte finns någon motsättning mellan plikt och frihet. Om din broder blir slav så blir du själv snart också slav. Din broders frihet är därför din egen. Om du vill behålla din egen frihet är det lämpligt att du gör det till din plikt att även försvara andras.
(Påbörjad i november 2022.)
Tidigare delar:
Pengarnas logik 1 – Utgångspunkter
Pengarnas logik 4 – Alternativ
Pengarnas logik 5 – Det immateriella
Pengarnas logik 7 – Bytet av pengar
Pengarnas logik 9 – Pengar som skuldsedlar
Pengarnas logik 10 – Lånandets dynamik
Pengarnas logik 11 – Inflation
Om skribenten: Jonas Åberg
