Lånandet är en innehållsrik och fascinerande social relation. Det har många förutsättningar och konsekvenser och spelar en betydelsefull roll för den sociala organisationen och dess utveckling.
Hur hade det varit om vi inte hade kunnat låna av varandra, om vi inte hade kunnat eller p.g.a. av ett tabu fått tänka i sådana banor? Hade samarbetet ö.h.t. varit möjligt då? Det är svårt att tänka sig hur människan ska kunna utveckla en samarbetskultur om hon är förhindrad att föreställa sig någon form av tidsbegränsad resursöverföring.
Lånande förutsätter ägande i någon form och att detta ägande accepteras av andra, först och främst av dem som vill låna. Det förutsätter (1) att den som inte äger ser värdet i ägandet genom att i det se såväl möjligheten till eget ägande som värdet i lånandet och (2) att den som äger ser värdet i att använda lånandet, d.v.s. det tillfälliga avståendet från ägandets övriga möjligheter, som ett medel för att uppnå andra saker. Lånandet är en reciprok men asymmetrisk relation.
Asymmetriska reciproka relationer utgör basen för människans sociala liv. Det reciproka utgör det sociala hos relationen, det asymmetriska incitamentet till den.1
Lånandet är en överenskommelse. Det förutsätter att man kommunicerar med varandra och fattar gemensamma beslut om vissa saker, t.ex. hur länge lånet ska vara och hur man ska göra om det lånade inte kan lämnas tillbaka. Men de överenskommelser som lånerelationen bygger på är mer omfattande än man tror, eftersom det är mycket som tas för givet och annat som sker omedvetet.
Steget från att ta det man vill ha och behålla det så länge man kan till att låna och lämna tillbaka på överenskomna villkor är stort och krävande för den som aldrig har gjort det förut. Men när steget väl har tagits öppnar det för andra skapande och frigörande relationer.
Hur ska vi definiera ett lån? Lånets grundform är överförandet av ett fysiskt föremål från en självständig agent till en annan, men det finns också lån som innebär att det är den lånande agenten själv som överför sig till det lånade föremålet, t.ex. vid hyrandet av en bostad eller arrenderandet av en jaktmark. Denna överföring ska sedan, vid någon senare tidpunkt, följas av ett återförande av det lånade föremålet till dess ursprunglige innehavare. Överföringen innebär att en lånerelation upprättas, återföring att den avslutas. Återförandet är det karaktäristiska för lånet. Det är häri det skiljer sig från t.ex. byte och köp, vilket är två andra viktiga former av egendomsöverföring. För att göra det enkelt för oss kan vi säga att det som kan ägas av en agent också kan lånas av någon annan. Att äga något är att ha något i sin besittning som inte är identiskt med en själv. Man äger en yxa, men kunskapen om hur den ska användas är en integrerad del av agenten. Kunskapen kan inte lånas ut men väl demonstreras och läras in. Vid lån av högteknologisk utrustning kan utbildning i dess handhavande vara ett lånevillkor.
Lånandet har många olika incitament och fördelar/konsekvenser:
1.
Den som lånar ut sina saker till andra får själv låna saker av dem. Och omvänt: den som inte vill låna ut något får inte heller låna av andra. Denna skolgårdsmässiga princip är lika grundläggande som sund. Den som lånar ut en sak kan kräva att i sin tur få låna något motsvarande av den han har lånat till.
2.
Genom att låna ut saker kan man få gentjänster eller fördelar av ett annat slag än genlån av något motsvarande, t.ex. praktisk hjälp eller andra former av bistånd. (På skolgården: hjälp mot översittarna.) Lånebeteendet kan dessutom väcka en sympati som underlättar sociala relationer i allmänhet och som bl.a. kan leda till att utlånaren väljs framför andra agenter i olika sammanhang. Möjligheten av att gengälda eller betala ett lån med andra tjänster än saklån öppnar för lånerelationer till agenter som saknar eller har små materiella resurser.
3.
I ett samhälle där lån förekommer regelbundet kan en agent vara tryggare i sin besittning av saker än i ett samhälle där det inte gör det, eftersom incitamentet att stjäla dem eller fördärva dem minskar. Lånerelationerna blir på detta sätt en av (det stabila) ägandets förutsättningar och former. Även de agenter som inte lånar ut sina saker (som inte kan, vill eller får möjlighet att göra det) har på detta sätt en fördel av att det finns andra agenter som gör det. En del av de ovilliga utlånarna kommer i denna situation att låta övertyga sig om det (relativt) riskfria i att låna ut sina saker.
4.
Lånandet ger upphov till nya sociala relationer och stärker de befintliga. Genom att i princip alla agenter kan låna av varandra kan lånen frambringa relationer mellan obesläktade individer och individer som inte känner varandra. Ju tydligare den ömsesidiga nyttan hos en lånerelation är desto starkare kan relationen bli. Lånandet kan vidga den sociala sfären och stärka den sociala sammanhållningen.
5.
Lånen visar agenterna vilken nytta de har av varandra och ger dem således incitament att undersöka på vilka andra sätt de kan ha nytt av varandra. Lånen ökar agenternas beroende av varandra genom de fördelar eller m.a.o. vinster de ger upphov till, eftersom agenterna måste avstå från dessa vinster om de slutar att låna av varandra eller om lånen förhindras genom någon yttre händelse. Det regelbundna samarbetets fördelar ökar beroendet av samarbetet, eftersom det är svårt att avstå från fördelar som man har hunnit vänja sig vid och som man kalkylerar med när man ska räkna ut vad nya projekt kommer att kosta.
En parentes: En av de viktigaste egenskaperna hos samarbetet mellan agenter med självständig handlingsförmåga är att det ökar såväl deras beroende av varandra som deras individuella möjligheter till oberoende eller fritt handlande. Förklaringen är enkel: genom de vinster samarbetet genererar ökar de samarbetandes individuella handlingsmöjligheter, men om de vill fortsätta att få del av dessa vinster, varav den ökade friheten är en, måste de fortsätta att samarbeta, d.v.s. offra en del av sin individuella frihet. Samarbetet har m.a.o. ett dubbelt incitament: praktisk nytta och personlig frihet. Men förutsättningen för att samarbetet ska fungera på detta sätt är att de samarbetande agenterna själva bär det fulla ansvaret för sina handlingar och att kostnaderna för en agents misstag och brister inte kan överföras på dem som tvärtom har valt klokt och handlat rätt. Så snart en utomstående part griper in, t.ex. med motiveringen att ”skydda svaga agenter” från konsekvenserna av deras egna handlingar, blir det svårare att planera samarbetet och skaffa sig korrekt information om hur det fungerar. Eftersom detta lätt leder till att fler agenter begår misstag och drabbas av oförutsedda kostnader kan en ond cirkel av externa stödåtgärder och tilltagande störningar uppstå, vilken till slut leder till att samarbetet upphör att fungera. För att samarbetet ska fungera och generera mer samarbete måste de agenter som ingår i det förbli fria, vilket innebär att de själva måste bära kostnaderna för sina handlingar – eller att de åtminstone inte med tvång överföra dem på andra. Vi kan iakttaga samma självreglerande dynamiska mekanismer redan hos lekande barn. Så länge barnen får leka ifred utvecklar de på egen hand reglerna för leken och anpassar dem efter nya förhållanden. Om problem och konflikter uppstår, och det gör det alltid förr eller senare mellan självständiga agenter, kan de därför för det mesta lösas utan att leken blir förstörd och måste upphöra. Men när en förälder eller någon annan välvillig vuxen får för sig att hon måste lägga sig i för att dämpa de upprörda känslorna, tillrättavisa bråkstakarna och avgöra vem som har rätt respektive fel (hur nu den vuxne med någon rimlig säkerhet kan veta det?), går lekens kreativa sammanhang och sociala dynamik förlorad, och de problem och konflikter som hädanefter uppstår kan inte längre med samma naturlighet lösas av barnen själva inom lekens ramar. (Det kommer dessutom nästan alltid att finnas något barn som frestas att blanda in de vuxna igen, för att på detta sätt skaffa sig fördelar.2) Därmed har inte bara ett socialt sammansatt nöje omintetgjorts utan även en lärande erfarenhet av största betydelse för barnets utveckling. Vad jag beskriver här må vara den självreglerande dynamiken hos det marknadsekonomiska eller kapitalistiska systemet, men denna dynamik är inte kapitalistisk utan mänsklig; den har sin grund i människans natur. Det är för att det marknadsekonomiska systemet i individuell skala uppmuntrar det bästa hos människan, hennes initiativförmåga och energi, nyfikenhet och uppfinningsförmåga, som det fungerar bättre än andra system. De ekonomiska verkningarna av det mänskliga psykets sociala anpassningsförmåga och dynamik är bara en av dess många aspekter. Barnens lek är, som sagt, ett annat exempel. Ett tredje exempel är vuxna mäns tävlande om att vara bäst, om att hoppa längst, tjäna mest pengar, utföra de våghalsigaste bedrifterna och frambringa de största konstverken. Det är för att denna dynamiska drift till frihet och framgång går så djupt som dess effekter på det ekonomiska handlandet kan bli så stora.
6.
Lånandet stärker de långivande agenternas (sociala) ställning, och därmed deras handlingsmöjligheter, genom att det ökar acceptansen för resultatet av deras handlingar. Lånandet stärker de låntagande agenternas ställning i den mån det bidrar till att öka deras produktivitet. Ökad produktivitet leder till ökade handlingsmöjligheter. Märk väl att lånandet stärker den långivandes ställning oavsett om hans egendom är ett resultat av produktivt handlande eller inte. En beredskap att låna ut sina ägodelar kan stärka ställningen även för agenter som ägnar sig åt stöld, åtminstone så länge det är en främmande grupp som drabbas av stölderna. Lånandets ömsesidiga nytta överförs på ägandet och ger således ägandet en dimension av ömsesidighet. Detta ökar acceptansen för ägandet och bidrar därigenom till social stabilitet och organisation.3 Den avgörande bristen hos stölden som egendomsfång är att den (på sikt) försvagar produktiviteten. Stölden blir därigenom en kortsiktig strategi med begränsad användbarhet. Man kan inte plundra andra hur mycket som helst.
7.
Genom utlån kan saker komma till större nytta och bli produktivare än annars. De kan användas oftare och av fler personer. Detta innebär bl.a. att man inte behöver lägga ner så mycket resurser på att tillverka nya exemplar av något utan istället kan använda de begränsade resurserna till att producera andra saker. Ett viktigt exempel på saker som kan göras mer produktiva på detta sätt är verktygen. Genom att ha snabb och enkel tillgång till verktyg för tillverkning och för produktion i övrigt blir det inte bara lättare att uträtta olika arbetsuppgifter utan man sparar också mycket tid och kan lättare planera det man vill göra. Planeringsvinster leder till koordinationsvinster. Koordinationsvinster motiverar samarbete och planering.
8.
Genom utlån kan saker komma att användas av agenter som är bättre på att utnyttja dem än ägarna själva, agenter som kan upptäcka nya och effektivare sätt att använda dem på och som kanske kan räkna ut hur de ska kunna utvecklas och förbättras på olika sätt. Denna möjlighet uppstår varje gång en agent med andra förutsättningar och mål lånar en sak. Lånandet kan på detta sätt bidra till effektiviseringar och innovationer.
9.
Lån innebär en överföring av kunskap och teknologi. Detta gäller inte minst för lån av verktyg och maskiner. Den som lånar ett verktyg lär sig hur det är konstruerat och hur det fungerar. Om han vill kan han nu kanske tillverka ett eget. Genom att använda sig av verktyget får han inte bara kunskap om verktyget självt och om de produktionsprocesser det ingår i utan också om hur det kan påverka och förändra världen runt omkring honom. Genom verktygen får han alltså fördjupad kunskap om den värld han lever i och hur den fungerar. Lånandets kunskapsspridning bidrar dessutom till att öka den kulturella homogeniteten och stärka den sociala sammanhållningen.
10.
När saker används så slits de och det kan också hända att de skadas eller bli förstörda. Detta gäller i särskilt hög grad när det är någon annan än ägaren som använder saken. Om ett lånat föremål blir skadat eller försvinner kan det ge upphov till konflikter och väcka krav på ersättning. Dessa och andra lånekonflikter, t.ex. meningsskiljaktigheter beträffande lånets villkor, innebär ett hot mot det nyttiga lånandet som måste avvärjas. Den viktiga roll som lånandet spelar motiverar därför en utveckling av värderingar och regler, och av institutioner som representerar och upprätthåller dem, i syfte att göra denna ömsesidigt nyttiga relation så enkel och trygg som möjligt. Lånandets nytta har alltså en civiliserande effekt. Tagandet och stjälandet förmår inte ge upphov till någon motsvarande social utveckling, eftersom det är en ensidigt nyttig relation. Där stöld är normen är det den starkares rätt som gäller, och den som blir bestulen har ingen möjlighet att kräva tillbaka sin egendom eller att införa lagar och myndigheter som kan straffa tjuvarna.
11.
Lånandet av sak mot sak eller sak mot tjänst öppnar, när det visar sig att det fungerar och ökar i omfattning, för andra former av resursöverföring, t.ex. för byte och köp samt för lån mot ränta. Lån mot ränta är en annan typ av relation med andra förutsättningar än saklånet. Det är en relation som (1) konsekvent och explicit baserar sig på vinstprincipen och (2) huvudsakligen upprättas mellan agenter som är socialt oberoende av varandra.
En parentes: Kan vi veta om lånandet föregår byteshandeln? Och kan inte lånet betraktas som en form av byte? Det är ju nästan alltid förbundet med en motprestation av något slag. De första samhällsformerna har av allt att döma varit släktgemenskaper. Det ligger närmare till hands att tänka sig att man inom dessa små och intima gemenskaper har lånat av varandra än idkat byteshandel. Lånande är enklare och effektivare inom grupper där den gemensamma identiteten är lika stark eller rentav starkare än den individuella. Men hur det förhåller sig här är kanske inte så viktigt. Såväl lånet som bytet är sociala relationer av största betydelse. De representerar de första formerna av egendomsdynamik och ägandebaserat samarbete. Vissa saker lämpar sig uppenbarligen bättre att byta än att låna, t.ex. födoämnen, medan det i andra fall kan vara mera praktiskt att låna än att byta, något som bl.a. gäller verktygen. Människans viktigaste resurs är hennes hjärna eller m.a.o. mentala kapacitet. Resurserna i hennes omvärld är inget värda om hon inte förmår upptäcka dem, om hon inte är intresserad av att undersöka dem och inte kan förstå hur de är beskaffade och vad man kan använda dem till.4 Genom att de yttre resurserna är knappa och de inre är ojämnt fördelade kommer vissa agenter i kraft av större intelligens och energi att ha materiella tillgångar som andra saknar och som dessa, om de inte vill stjäla dem, med alla de risker som detta innebär, bara kan få tillgång till på den ägande agentens villkor. Lånet av sak mot tjänst är ett sätt att på ett ömsesidigt tillfredsställande sätt hantera denna ojämlika situation på. Om den utförda tjänsten är stor eller om sakens ägare hyser välvilja mot utföraren kan han låta honom överta saken som tack. Vi har då logiskt sett att göra med ett byte.
Det finns mycket mer att säga här, det finns många andra saker som lånandet kan uträtta och många fler konsekvenser det kan få, men för att undvika missförstånd måste det påpekas att de verkningar som har skisserats här inte är unika för lånandet. Även bytandet och köpandet kan få dessa och andra liknande sociala effekter. Motivet för att diskutera lånandet, eller mer bestämt saklånadet, som en särskild typ av resurstransaktion är dess arketypiska karaktär, d.v.s. att det framstår som den första ekonomiska transaktion som agenterna själva är medvetna om och behandlar som en sådan. Den blir därmed den första ekonomiska transaktion som de kan planera och genomföra rationellt. I och med lånandet kan människornas samvaro bli ekonomiskt medveten och rationell. Det har deras tillvaro dessförinnan endast varit på det individuella planet, men nu kan den bli det också på det sociala. Denna utveckling innebär att den rationella och därmed sociala egoismen hos individen kan ta formen av gemensamma institutioner, som t.ex. kontrakt, företag och skiljedomstolar.
Människor har tagit från varandra och gett till varandra, delat med sig av vad de har haft, innan de har lånat av varandra. Lånet innebär att något nytt har skett i människans förhållande till omvärlden. Det innebär att hon, som regel i kraft av en produktiv handling av något slag, har kommit i besittning av en sak som fått ett unikt värde för henne och som hon av detta skäl vill behålla hos sig. De födoämnen och annat som gruppens medlemmar delar med sig av kan förvisso också ha ett högt värde, men det är inte unikt och varje mängd av ett visst födoämne kan ersättas av en annan lika stor. Om en medlem försöker gömma undan föda beror det inte på att just den mängden besitter unika kvaliteter utan på att råder knapphet på mat. Ägaren av den unika saken kan komma fram till att det bästa sättet att utnyttja dess värde och att samtidigt kunna behålla kontrollen över den är att vara beredd att låna ut den till de medlemmar av gruppen som han vet kommer att ta vara på den och lämna tillbaka den när han så önskar. Lånet blir på detta sätt ett indirekt vittnesbörd om att ett ting hos världen har fått ett personligt värde för en agent och i viss mening blivit en del av honom själv. En människans fysiska besittningar, en pilbåge, en amulett, en häst eller en jordegendom, kan i lika hög grad vara en del av henne själv som myrstacken är en del av myrorna. När Gunnar Hámundarson ser hur fager liden är förmår han inte lämna sitt Lidarände, trots att han vet att därmed riskerar sitt liv. När ett barn med oförsonlig beslutsamhet drar en gräns mellan mitt och ditt drar det samtidigt en gräns mellan sig själv och omvärlden. Detta gränsdragande är inte bara ett existentiellt behov utan en nödvändighet. Den som förmår se djupare inser också att det är en en förutsättning både för givandet och för kärleken. Man måste ha för att kunna ge. Man måste vara sin egen för att kunna älska någon annan.
Om vi försöker föreställa oss agenter som är mentalt förhindrade att låna, som inte kan eller får tänka i sådana banor, kan vi då tänka oss dessa agenter som bytande och köpande? Ja, logiskt sett kan vi det. Vi kan tänka oss ett tabu mot att lämna tillbaka något som man fått av någon annan genom en frivillig transaktion, men ett sådant tabu förhindrar ju inte köp och byte. Men att hindra agenter från att återlämna något, från att få tillbaka något de en gång har haft i sin ägo, innebär så stora begränsningar för den sociala samfärdseln att även köp och byte skulle bli svåra att genomföra. Om den basala handlingen att räcka över en sak till någon annan inte på några villkor får följas av handlingen att räcka tillbaka den igen kommer inget av värde att frivilligt och informellt överräckas till andra. Och om man kan gå förbi tabut genom att använda sig av en mellanhand har man bara till priset av en onödig transaktionskostnad återinfört lånet. En moder skulle inte kunna lämna sitt barn i en annan kvinnas händer, för det ju vore detsamma som en adoptionshandling. En gemensam resurs skulle inte kunna bevakas och vårdas av en särskilt betrodd medlem av gruppen. Verktyg skulle ligga oanvända när ägarna inte själva nyttjar dem. Stjälandet skulle komma att ersätta lånandet – och så småningom utvecklas till en ny form av lån genom att det blev kutym att man fick ”stjäla tillbaka” sina saker när man behöver det…
Lånandets många och stora effekter får oss att fråga hur det hade varit om lånen inte hade funnits.
Vi kan konstatera att det finns ett dubbelriktat samband mellan lånande och ägande: lånandet såväl förutsätter ägandet som underlättar det.
Där lånerelationer är vanliga och naturliga är det billigare att äga, eftersom man inte behöver lägga ner så mycket energi på att skydda sin egendom mot stöld och andra egendomsövergrepp. Det innebär att det blir lättare att äga mer och att det kommer att finnas fler sätt att äga på. Det blir också lättare för agenterna att använda sin egendom till att utveckla mer invecklade och krävande produktionsprocesser, där det dröjer längre innan man får någon avkastning och där avkastningens storlek är osäkrare.
Ägandet är en av de viktigaste drivkrafterna bakom det långsiktigt rationella handlandet. Utan realistiska möjligheter till framtida vinster (oavsett om dessa sedan är materiella eller andliga) har vi ingen anledning att handla långsiktigt.
”Gemensamt ägande” rymmer flera problem. Det finns ett incitament hos delägarna att överutnyttja den gemensamma resursen för att inte förlora på att andra överutnyttjar den. Om styrkeförhållandet mellan delägarna är ojämlikt kan det lätt hända att en starkare delägare lägger beslag på mer av allmänningen än han har rätt till. (En av flera förklaringar till växande ekonomiska skillnader inom ett folk och till uppkomsten av besuttna och obesuttna klasser är att ledande släkter under ett tidigare skede i historien har använt sin ställning till att lägga beslag på mark som ursprungligen utgjorde en bys gemensam egendom.) Dessa och andra intressekonflikter brukar kallas allmänningens problem.
Lånandet kan fungera som ett resursbesparande alternativ till det gemensamma ägandet. Det har förvisso inte samma gemensamhetsskapande kraft, men det riskerar inte heller att ge upphov till lika stora och kostsamma konflikter. Istället för den krävande och tidsödande processen att komma överens om hur allmänningen ska utnyttjas och underhållas är det sakens ägare som ställer upp villkoren för utnyttjandet av den. Det för ägaren attraktiva hos denna situation medför att fler ägare blir intresserade av att låna ut sina saker. Vi kan då få en konkurrenssituation mellan sakägarna där lånarna kan påverka lånevillkoren genom att välja de fördelaktigaste lånen. En balans mellan sakägare och låntagare uppstår. Ägarna kommer att skydda sina saker mot missbruk och kräva ersättning för ovarsamt bruk, och lånarna kommer att låna sådant som de verkligen behöver och anstränga sig att använda det på ett produktivt sätt. Vi får kort sagt ett effektivare och långsiktigare resursutnyttjande, vilket i en situation med resursknapphet är av särskilt stor betydelse.
Är lånen den första egentliga ekonomiska transaktionen? Eller är det gåvan som är det? Men gåvan förutsätter eller underförstår nästan alltid någon slags gengåva. Om inte annat så åtminstone att gåvomottagaren visar tacksamhet och vänlighet mot givaren. Och då är det svårt att dra en skarp gräns mellan denna sorts gåvor och bytesrelationerna.
Noter
1 J.f.m. Ludwig von Mises betydelsefulla konstaterande att det är olikheterna mellan människor som utgör drivkraften bakom samarbete och samhällsliv.
2 Sören Kirkegaard skriver någonstans att det räcker att ha ett par vuxna och en liten grupp barn runt sig för att man ska kunna lära sig allt om människan som finns att lära. Ja, hur mycket av den vuxnes liv är inte en rekapitulation av barnets psyke. Det offentliga livet i dagens femininiserade västerländska demokratier representerar på många sätt ett återvändande till skolgården och småskoleklassen – dem vi trodde att vi hade lämnat bakom oss för alltid!
3 Privategendomen utgör fundamentet för en social organisation mellan främlingar. När man avskaffar privategendomen i ett urbaniserat samhälle är det den sociala organisationen man avskaffar, d.v.s. de relationer som emanerar ur de enskilda agenternas självständiga handlande. Det är endast det handlande vars drivkrafter finns hos den handlande själv som är socialt. Handlingar som utförs på order må vara både riktiga och nödvändiga i en specifik situation, men de är inte sociala. Myrstacken är en social organisation därför att myrorna inte handlar på order utan av instinkt. Men om resultatet blir detsamma oavsett om drivkraften är inre eller yttre? Det blir det inte. Det förnuftsstyrda handlandet hos människan och det instinktstyrda hos myrorna rymmer helt andra möjligheter till snabb och precis anpassning efter de sammansatta och skiftande villkoren i omvärlden. Det avgörande kriteriet på ett politiskt system är om och i vilken mån det möjliggör förnuftsstyrt handlande. Värdet hos sådant som demokratiska val, yttrandefrihet och likhet inför lagen är beroende av vilken roll det spelar för det förnuftsstyrda handlandets möjligheter.
4 Att intelligensnivån hos folket spelar större roll för ett lands framgångar än tillgången på naturresurser är knappast en förvånande upptäckt. Det anmärkningsvärda är snarare hur utslagsgivande redan små skillnader, på bara ett par IQ-enheter, kan vara. Förklaringen ligger i de exponentiellt ökande samarbetsmöjligheterna och samarbetsvinsterna som en ökning av den rationella förmågan hos de samverkande individerna ger upphov till. En liten ökning av förmågan att upptäcka långsiktiga och fredliga problemlösningar kan omsättas i en stor och över tid växande ökning av samarbetsmöjligheterna, vilka i sin tur kommer att omsättas i yttre framgångar av olika slag.
(Påbörjad i september 2022.)
Tidigare delar:
Pengarnas logik 1 – Utgångspunkter
Pengarnas logik 4 – Alternativ
Pengarnas logik 5 – Det immateriella
Pengarnas logik 7 – Bytet av pengar
Pengarnas logik 9 – Pengar som skuldsedlar
Om skribenten: Jonas Åberg
