Alternativen är en nyckelfaktor i människans eller, allmännare fattat, den medvetna varelsens liv.
Utan alternativ fyller medvetandet inte någon funktion. Om det i varje situation inte går att göra på mer än ett sätt finns det inte någon anledning att lägga energi på att utveckla en förmåga att vara medveten om vad man gör. Utan tillgången till olika handlingsvägar är medvetandet inte möjligt.1
Nu kan vi fråga oss följande: Är det världens öppenhet som frambringar medvetandet eller är det medvetandet som öppnar världen? Är det världen som rymmer stigar som förgrenar sig eller medvetandet som uppfattar världen som förgrenad?
Svaret på den frågan är förmodligen: både och. Eftersom vi är en del av världen är vår kausala kroppslighet, d.v.s. vår förmåga att av egen kraft röra oss åt olika håll och att använda våra händer på en mängd skilda sätt, ett uttryck för världens öppenhet. Även om vi inte fattar några medvetna beslut kommer vi ibland att gå åt ett håll, ibland åt ett annat, och dessa rörelser kommer så småningom att synliggöras som stigar i landskapet. Kanske gör stigarna oss rentav mindre fria än vi var innan de fanns och vi omedvetet styrdes av andra mångfaldigare och mer skiftande tecken i landskapet? Men medvetandet kan föreställa sig det som inte finns eller inte är närvarande, det kan skapa sig alternativa världar och som mål tänka sig sådant som inte kan ses och sådant som ännu inte existerar. Medvetandet kan få kroppen att röra sig mot frånvarande och okända mål. Stigen vi går på är fortfarande densamma, men den leder nu mot ett annat mål än förut: ett mål som blir till genom att vi rör oss mot det.
Världen äger öppenhet i sig själv, det tror vi hur som helst att den gör, för vi kan inte uppfatta den på något annat sätt; vi kan inte uppfatta den som statisk och oföränderlig, och medvetandet är ett sätt att utnyttja och förstärka denna egenskap på. Eftersom medvetandet är en dynamisk process skulle det inte kunna existera i en statisk och oföränderlig värld.
Det är i alternativen som vår frihet består. Utan handlingsalternativ ingen frihet. Om man inte har några alternativ kan man inte välja. Varken medvetet eller omedvetet, varken överlagt eller oöverlagt. Om man aldrig har haft några alternativ kan man inte förstå vad ett val är.
Barnet upptäcker sin frihet genom att upptäcka sin rörelseförmåga. Men det förstår denna frihet och dess betydelse ännu bättre när det hindras i sina rörelser av yttre krafter. Detta gäller särskilt när dessa krafter är av ett nyckfullt slag som ibland hjälper barnet, ibland tvärtom ställer sig i dess väg, utan att det går att urskilja något begripligt och förutsägbart mönster hos dessa förändringar. Det irriterande hos denna erfarenhet motiverar barnet att dra slutsatsen att det finns andra viljande varelser i världen förutom barnet självt, varelser som dessutom är starkare än barnet och som därför kan hjälpa det att definiera sig själv och sin vilja. Vill barnet definierar sig själv och sin vilja. Viljan är en självdefinierande kraft. Det är ur den som agentens medvetande om sig själv växer.
Ett fritt val är ett val som orsakas av oss själva eller m.a.o. av vår vilja, som vi brukar uttrycka det, och vars genomförande vi så långt det är möjligt själva styr över. Problemet med viljans frihet har missuppfattats. Det frågan gäller är inte om vi är fria att vilja en sak eller en annan. En sådan frihet vore en paradox. Vad det gäller är om viljan är vår eller inte – om vi är vår vilja eller inte.
Ett fritt val behöver inte ha ett klart, genomtänkt eller långsiktigt mål. Målet behöver inte heller vara produktivt, moraliskt eller ens meningsfullt. Helgonen är inte friare än populärkulturens ikoner. De har istället andra företräden. Friheten är en lika grundläggande egenskap hos vår relation till världen som medvetandet. Det är genom vår frihet som vi får kunskap om vad som är ett klart, genomtänkt och meningsfullt mål, om vad som är långsiktigt, produktivt och moraliskt – och om det som inte är det.
Det är för att vi är fria att välja som vi, inte sällan genom misslyckanden och besvikelser, kan lära oss hur vi ska välja i olika situationer och hur vi ska göra för att handla på ett sätt som är så bra som möjligt både för oss själva och för andra. Det är genom vår frihet som vi lär oss att det inte finns någon inneboende motsättning mellan ett val som är bra för oss själva och ett val som är bra för andra. Ibland, oftare än vi tror, kan vi välja oss själva genom att välja andra.
Är det korrekt att säga att friheten, förmågan att välja mellan olika alternativ, är en förutsättning för medvetandet? Det är tveksamt. Det är svårt att se någon mening med ett medvetande hos en varelse som saknar förmågan att välja mellan olika alternativ. Det vore en klaustrofobisk tillvaro. Men det är också svårt att se någon frihet hos ett val som inte är medvetet eller som, mer exakt, inte har det medvetnas form. Vi har vant oss vid att se friheten i medvetandets tecken.
Friheten, möjligheten av fria val, d.v.s. val som orsakas och styrs av oss själva, är en förutsättning för värdena – för att någonting utanför och oberoende av oss själva ska kunna ha ett värde för oss, för att vi ska kunna ge något ett värde. Eftersom alternativen är en förutsättning för friheten är de således även en förutsättning för att företeelser i världen ska ha ett värde för oss.
Varför måste valet vara fritt för att det ska kunna ge något ett värde? Därför att annars är det ju inte något val.
Om vi inte har några alternativ, om vi inte har frihet att välja mellan olika saker, har värden och värdeomdömen ingen betydelse för vårt handlingsliv.
Detta kan tyckas bakvänt. Är det inte tvärtom så att det är värdena som är en förutsättning för våra val? Hur ska vi kunna välja mellan saker om de inte har något värde (för oss)?
Om värdena (hos sakerna) bestämde våra val skulle valen inte vara fria. Vi skulle då i praktiken inte ha några alternativ och medvetandet skulle vara överflödigt. Om värdena vore oberoende av våra val, av vår förmåga att upprätta en specifik relation till en specifik del av världen, d.v.s. till något av oss själva oberoende, genom att bestämma hur vi ska handla, skulle de vara oberoende av oss själva. De skulle då vara en egenskap hos sakerna själva. En saks värde skulle därmed alltid vara detsamma, precis som dess övriga egenskaper, oavsett i vilken relation vi befinner oss till den. Liksom en hammare alltid är en hammare (tills den går sönder) skulle den alltid ha samma värde, oavsett om vi har användning för den eller inte. Det skulle då inte gå att förklara varför vi ibland väljer en hammare, ibland inte, eller varför vi i vissa fall väljer hammaren framför någon annan sak och i andra fall andra saker framför den. Om värdet vore en egenskap hos saken själv skulle inte heller värderingen av dess övriga egenskaper gå att förklara. Vi väljer mellan saker på basis av deras egenskaper. Det som får oss att välja en sak (framför andra) är det värde vi i en specifik situation uppfattar hos dess egenskaper, nämligen att de går att använda på ett för oss meningsfullt och produktivt sätt. Vi ser värdet hos dessa egenskaper därför att vi kan välja mellan olika saker. Om vi inte kunde välja mellan olika saker, om vi inte kunde välja mellan olika handlingar och de verktyg och tillvägagångssätt de inbegriper, hade det inte funnits någon mening med att kunna se ett värde hos sakernas egenskaper. Valförmågan eller friheten är en förutsättning för att vi ska kunna uppfatta värden hos saker. I det konkreta fallet kan sakens värde se ut att fälla avgörandet. Men det som fäller avgörandet är sakens självständiga eller av oss oberoende egenskaper, vad den är i sig själv, t.ex. en hammare, för det är dem vi ger ett specifikt värde i den aktuella situationen.
Men varför är då värdena viktiga? Vilken är deras roll? Om vi väljer en sak för dess av oss oberoende egenskapers skull, dit dess värde alltså inte hör, vad behöver vi då värdena till? Vi kan tänka oss någon som väljer utan att värdera sina val. Vi kan tänka oss en maskin som i förprogrammerad ordning plockar ihop och monterar samman diverse komponenter. Betraktat utifrån kan det se ut som om den väljer.
Om det istället vore sakernas oberoende egenskaper som bestämde våra val skulle de fria valen upplösas och försvinna lika fullständigt som om det var någon annan extern faktor som bestämde dem. Allt skulle då bara handla om våra kunskaper om världen och om hur omfattande och tillförlitliga de är. Adekvata kunskaper, till vilka hör kunskaper om lämpliga mål och medel, skulle automatiskt resultera i adekvata val och handlingar. Allt detta vore kanske utmärkt. Det skulle onekligen förenkla mycket. Friheten har biologiskt sett inte något egenvärde, även om det för en fri agent kan kännas så, utan har som allt annat till syfte att gynna livet och att göra detta på ett så bra sätt som möjligt. För en agent som människan är känslan av frihet så starkt förbunden med känslan av att leva att hon gärna säger sig att liv och frihet är samma sak. Men många har tvingats att göra erfarenheter som lärt dem motsatsen.
Den fria viljan och de fri valen är människans sätt att hantera sin okunnighet och sina begränsningar på. Men dessa ”brister” är inte statiska. De ökar med vår intelligens och kunskapsförmåga. Intelligensen har fraktala egenskaper. Ju större en människas tankeförmåga är desto mer invecklad och alltså längre är gränsen mellan henne och världen. Samtidigt som hennes kunskaper växer växer också hennes okunskap, eftersom hennes förmåga att uppfatta och förstå växer med hennes vetande. Men en människas möjligheter att utveckla och praktisera sin intelligens och sin kunskapsförmåga påverkas också i hög grad av kulturella faktorer och av förhållandena i det samhälle där hon lever. I ett öppet, fritt och dynamiskt samhälle är människans möjligheter att använda sin intelligens större än i ett slutet samhälle, präglat av kollektivism och kontroll. Intelligensens fraktala gräns mot världen kan utveckla en högre komplexitet i ett samhälle där agenterna har stor frihet än i ett samhälle där deras frihet är liten. Detta innebär i viss mening att okunnigheten och begränsningarna är större i det fria samhället än i det ofria, men bara därför att kunnigheten och möjligheterna är det. Ju intelligentare en varelse är desto friare måste hon vara, eftersom intelligens är medvetande.2
Värdena vikt ligger i att de utgör en föreningslänk mellan människan i hennes egenskap av agent och världen som den plats där hennes handlande äger rum, mellan det som finns i människans inre, hennes känslor och behov, önskningar och drömmar, hennes upplevelser av lust och olust, och företeelserna i yttervärlden och deras av människan oberoende egenskaper. Värdena synliggör vårt inre i extern form, t.ex. i form av en hammare och spik, och gör det medvetet för oss på ett nytt praktiskt meningsfullt och relevant sätt. En önskning eller ett behov tar inför anblicken av ett lämpligt verktyg formen av ett värde vars handlingsmotiverande kraft ligger i att det inte kan separeras från verktyget och dess funktioner. Det är nu verktyget som i kraft av sina kvaliteter driver oss att handla. Detta är något som de flesta vet som har suttit med verktyg i hand och arbetat. Till verktyg för våra behov hör givetvis också de material vi arbetar med. I det mjuka, skönt fallande tyget framträder inte bara den klänning det ska formas till utan också den kvinna som ska bära den. Värdena är en brygga med vars hjälp vi kan beträda världen som medvetna agenter och målmedvetet verka för att förändra den i en för oss tilltalande och gynnsam riktning.
Finns det då inte några omedvetna värden/värderingar? Jo, det gör det. I detta ligger inte någon motsägelse. En medveten handling kan bli till en omedveten eller spontan vana – därför att det är enklare och mer ekonomiskt så. När en värdering väl har bildats och visat sig fungera och vara produktiv är det bättre om den får verka snabbt och spontant medan vi lägger vår medvetna uppmärksamhet och energi på annat. Så en värdering måste alltså vara medveten när den bildas och börjar verka? Ja, häri ligger ju själva syftet med värderingarna: att de förenar element från två skilda världar till en ny enhet genom att göra enheten synlig (gripbar) för oss som en sådan.3 Viljan att konstruera något förenas med fysiska föremål som är beskaffade på ett lämpligt sätt till, säg, en hammare. Våra verktyg utgör i sig själva värderingar. När det rör sig om vanliga och ofta använda verktyg är dessa värderingar som regel vilande och omedvetna. Verktygen är ett resultat av en förening av inre livskrafter och yttre förhållanden, av energi och materia. När verktygen används i något syfte är det andra värden som blir aktuella än dem som gav upphov till verktygen.
Värdenas vikt ligger i att de utgör den medvetna (och därmed rationellt gripbara och bedömbara) grunden för våra val. De gör det möjligt att för oss att analysera olika handlingsalternativ och jämföra dem med avseende på fördelar och nackdelar. De gör det möjligt för oss att planera för framtiden och att avvakta andra och bättre tillfällen. Genom att göra världen medveten, och därigenom befria den från dess inneboende tröghet och motspänstighet, för värdena våra val ut ur oss själva och ut ur känslornas starka men ofta hämmande och vilseledande subjektivitet och in i den objektiva verkligheten, där saker är fallet eller inte oavsett vad vi vill att de ska vara.
När vi väljer hammaren framför kniven är det för att vi i den situation vi befinner oss, med de behov och mål vi har i den, ser ett värde hos hammaren som vi inte ser hos kniven. Om vi har sett rätt, om det är fallet (= sant) att hammaren har de egenskaper vi tycker oss se hos den, lyckas vi förhoppningsvis i våra föresatser, om vi har sett fel (hammaren kan visa sig vara teaterrekvisita i plast) misslyckas vi förmodligen eller lyckas mindre väl än vi annars skulle ha gjort, vilket även det i längden är av stor vikt. Det är värdena som i den specifika situationen upprättar de praktiska förbindelserna mellan oss själva och sakerna i världen.
Vi väljer hammaren framför kniven p.g.a. dess egenskaper, men det är inte primärt för dessa egenskaper vi väljer den utan för vår värdering av dem. Det är för att vi har ett behov och en viljeinriktning som smälter samman med dessa egenskaper och ger dem en särskild betydelse, som får dem att för oss representera ett specifikt värde, som vi väljer hammaren.
Vi kan tänka oss två exakt likadana hammare som endast skiljer sig åt genom att det på den ena av dem finns ett par initialer som ser ut som ett ägandemärke. Denna praktiskt betydelselösa skillnad kommer för agenter präglade av borgerlig moral sannolikt att leda till att medan den omärkta hammaren får ett positivt värde som hammare får den andra ett negativt värde som något man, om man kan det, ska undvika att använda sig av. (Detta är ett även för moderna människor begripligt exempel på de kulturellt betydelsefulla tabuförställningarna och deras kraft.) Exempel visar hur starkt våra val styrs av värderingar, trots att dessa ibland inte alls har med sakens funktionella egenskaper att göra och i vissa fall inte ens har med saken själv att göra utan med det sammanhang den råkar befinna sig i. En hammare i en monter i ett museum är ett föremål av ett annat slag än hammaren i en verktygslåda.
Om det inte finns någonting hos det vi väljer som driver fram och förklarar vårt val (av det), inte ens ett litet märke av obestämd innebörd, så rör det sig inte om något val. När vi väljer måste det givetvis finnas en vilja eller drivkraft hos oss själva, men det måste också finnas något hos (sakerna i) den av oss och vår vilja oberoende världen som driver och motiverar oss. Något betydelsefullt måste samtidigt uppenbaras och levandegöras för oss i världen i någon form. Detta sker i form av det jag kallar värden/värderingar.
Värdena är en relation mellan oss och (sakerna i) världen. De finns således varken hos oss själva eller hos sakerna utan i och genom relationen mellan oss och dem. En relation utgör den ontologiska motsatsen till det som relateras. Om det som relateras är något materiellt, eller definieras som sådant, är relationen således immateriell. Eftersom det som relateras i en värderelation är en biologisk varelse (människan) och den fysiska världen (företeelserna i den) är värdena m.a.o. något immateriellt. Det är därför vi kan vara medvetna om dem och det är därför de kan vara handlingsmotiverande och handlingsdirigerande. Men en relation är någonting lika reellt som det som relateras. Och att något är immateriellt innebär följaktligen inte att det inte är reellt.
Genom möjligheten att värdera, genom värdenas inträde i världen, kan vi lösgöra oss från tvånget att styras av omedvetna och av ”oss själva” okontrollerade krafter, eller m.a.o. från determinismen, och uppnå frihet, d.v.s. uppnå medvetande och medveten vilja. Men för att bevara denna frihet och kunna fortsätta att utöva den måste vi vara objektiva (kunna se oss själva utifrån) och rationella (kunna tänka logiskt och kausalt i termer av mål och medel). Att vara detta är att placera sig på samma position som värdena: mellan de inre (subjektiva) krafterna och den yttre (av oss själva oberoende) världen. Det sanningsbaserade förnuftet är en kraft som befinner sig mellan oss själva (vårt jag) och världen.4 Förutsättningen för att vi ska kunna befinna oss i detta ”mellanläge” (i denna mellanvärld) är att det finns representationer, som t.ex. värdena.
Ju medvetnare man är om värdena, d.v.s. ju tydligare de representerar en objektiv realitet där saker är sanna och falsk oberoende av vad vi vill och önskar, desto friare är man eller, rättare, desto friare kan man vara – eftersom möjligheterna till målmedvetet handlande ökar. Denna medvetenhet bygger inte bara på det kvalitativa hos värdena utan även på kvantitet, på att man har så många medvetna värderingar som möjligt, på att man känner värdet hos så många saker som möjligt och därigenom hos värderelationerna mellan dem.
Pengar är ett medel för att beskriva, och alltså medvetandegöra, sakers värde och värderelationerna mellan dem. Pengarnas betydelse för värdena, för vår relation till dem, kan jämföras med språkets betydelse för begreppen och för vår relation till dem.
Ett värde är något som skiljer ut en sak från andra saker, som gör den till något att eftersträva och vilja ha alternativt, om värdet är negativt, att vilja undvika eller vilja göra sig av med. Ett värde är något som placerar en sak i vårt praktiska blickfång, som gör den till ett intressant alternativ bland andra, och som knyter olika möjliga handlingar till den.
När vi tänker på värde tänker vi spontant på positiva värden, men begreppet värde är självt värdeneutralt. Det finns både positiva och negativa värden – av många skilda slag och av varierande styrka. Även det som saknar intresse, som f.n. inte behövs eller inte betyder något för någon, har sin plats på värdeskalan liksom nollpunkten på temperaturskalan. För en enskild agent befinner sig det mesta i världen, ja, så gott som allt, vid varje enskilt tillfälle vid denna nollpunkt. Det är endast liten mängd saker som uppmärksammas av honom och endast en liten delmängd av denna som intresserar honom i antingen positiv eller negativ mening. Detta är självklart, men inte desto mindre av stor betydelse, eftersom de enskilda agenternas värdemässiga fokusområden delvis skiljer sig åt och delvis överlappar varandra men tillsammans täcker in ett många gånger större område än vad någon av dem kan täcka in på egen hand.5 Det är detta förhållande som ligger till grund för det produktiva utbytet och samarbetet mellan agenterna, som ligger till grund för handel med varor och tjänster och alltså till grund för pengarna. Om alla agenter hela tiden vore intresserade av samma saker på samma sätt skulle möjligheterna till ett intressant utbyte mellan dem vara starkt begränsat. Men detsamma vore fallet om ingen agent någonsin intresserade sig för samma sak, på samma eller liknande sätt, som någon annan. Och dessa utbytesbegränsningar skulle inte bara gälla sakerna i världen utan även agenternas tankar och känslor.6
Ett värde är vad det är i relation till någonting annat – som har samma, högre eller lägre värde. För att något ska kunna ha ett värde måste det alltså samtidigt finnas något annat som också har eller kan ha ett värde. Om det inte finns något som vi, av något skäl, kan välja bort kan det inte heller finnas något annat som vi, av andra skäl, kan välja.
Att vi kan säga att värdena orienterar oss i världen och hjälper oss att fatta våra beslut beror på att vi inte väljer våra värden, inte väljer vilket värde en viss sak har relation till någon annan. Värdena utgör liksom sakerna och deras inneboende egenskaper ett slags faktum som vi måste rätta oss efter, även om det är vi själva som har frambringat detta faktum genom våra relationer till världen och till företeelserna i den. Vi kan ta fel i våra värderingar och bli tvungna att ändra oss, men detta är inte något unikt för vår relation till värdena. Vi kan ju även ta miste beträffande sakerna och deras egenskaper, t.ex. tro att det som ligger framför oss på arbetsbänken är en riktig hammare när det i själva verket är filmrekvisita i plast. Döm om vår förvåning när spikhuvudet tränger in i hammarhuvudet!
Värdena bidrar till att göra det förnuftigt och meningsfull att jämföra saker (utifrån deras funktion som medel för ett mål) och att välja mellan dem (på basis av vad vi vet om denna funktion). De fungerar som en bekräftelse på att vi är fria agenter och på att världen rymmer saker som vi kan välja mellan. De gör världen på en gång angelägen och meningsfull och åtminstone delvis begriplig. De gör den till en plats där det är möjligt att handla målmedvetet och rationellt.
Värdena utgör och uttrycker en relation mellan oss och världen, en angelägen och meningsfull relation, en relation som säger att (något i) världen betyder något för oss (i positiv eller negativ mening) och att vår tillvaro i världen har en mening därför att vi är agenter med en fri vilja.
Värdena utgör kort sagt kärnan hos vår mänsklighet. Det är värdena som, i våra egna ögon, gör oss till vad vi är. Värdenas förändring och utveckling, deras förstärkande eller försvagande, deras sundhet eller osundhet, d.v.s. i vilken mån och på vilka sätt de är gagneliga eller skadliga för livet, är vår egen förändring och utveckling. Att det inte finns något enkelt svar på vad som gagnar livet och vad som inte gör det hör till saken. Ty om det gjorde det skulle vi inte behöva vara fria – skulle vi inte behöva värdena.
Noter
1 I en värld som vår är det som är möjligt = det som är praktiskt möjligt, d.v.s. som inte kräver för mycket energi för att genomföras och som med rimlig säkerhet och inom rimlig tid resulterar i ett positivt energiutbyte. Detta villkor kan tyckas motsägas av sådana fenomen som de extravaganta anpassningar till den sexuella konkurrensen som vissa djur uppvisar, t.ex. den numera utdöda jättehjortens väldiga krona och påfågelhannens vidlyftiga stjärtfjädrar, anpassningar som gör det svårare för dem att hantera många vardagliga situationer, och inom den mänskliga sfären av vissa typer av socialt kontraproduktivt beteende, som t.ex. det socialt destabiliserande begäret efter njutning och lyx hos en militärt försvagad överklass eller viljan till social kontroll som av paternalistiska politiker kan drivas så långt att det försvårar kommunikationen och samarbetet mellan medborgarna och därmed ökar risken för oordning och kaos. Men det är skillnad mellan en egenskaps uppkomsthistoria och dess fortsatta utveckling. Det som från början var välmotiverat och funktionellt kan i en föränderlig och farofylld värld utvecklas till något onödigt och skadligt. Nedgång och förfall är en lika naturlig sak som dess motsatser. När en livsform inte utsätts för tillräckligt många eller tillräckligt allvarliga svårigheter ökar risken för att just de egenskaper som en gång gav den framgång – stora horn, en effektiv statlig organisation – ska utvecklas i överdriven och kostsam riktning. Hjortens horn blir för varje generation bara större och tyngre. Byråkratin bara fortsätter att växa och slukar allt mer av samhällets resurser.
2 Det finns ingen kulturell kraft som verkar lika starkt och ihärdigt för frihetens tillväxt som intelligensen – eller, mer bestämt, det sociala samspelet mellan intelligenta agenter. Den förmår framkalla sprickor i de tjockaste murar och underminerar dem på mångahanda sätt tills de till slut rasar. Och omvänt: när intelligensnivån och kreativiteten sjunker i ett samhälle då minskar friheten automatiskt och olika former av förmynderi och förtryck kan växa sig starka igen. De repressiva kan nu utnyttja alla de verktyg och metoder som intelligensen har frambringat i helt andra och välvilligare syften. Men tiderna förändras och de repressiva saknar den intelligens och kreativitet som krävs för att anpassa sig till nya förhållanden. Det enda de kan göra är att förneka dem eller omtolka dem, t.ex. genom att konstruera ideologier. En ideologi är den kollektiva eller samhälleliga motsvarigheten till en fantasi eller önskedröm. När friheten inte vilar på självdisciplin, hårt arbete och förnuft kan den fungera som en sådan passiviserande och nedbrytande dröm. Friheten är inget lyckorike. Den är den ort där vi är och förblir människor – där vi kan lära av våra nederlag och uthärda smärta och besvikelse.
3 Det är i medvetandet som denna förening mellan yttre och inre äger rum. Ja, kanske är det t.o.m. så att det är detta förenande av yttre och inre som är vad medvetande är? Till vad behövs ett medvetande? Vilken funktion fyller det? Om vi vill förstå det måste vi ställa oss frågor som dessa. Medvetandet behövs inte för att man ska kunna orientera sig i världen. Många varelser registrerar saker utan att därför vara medvetna om dem – och gör det dessutom snabbt och säkert. Det gör f.ö. vi människor också i många situationer. Medvetandet behövs inte för att man ska kunna handla och överleva i världen. Snabba omedvetna reaktioner är ofta tillräckliga och i många fall att föredra. Däremot behövs medvetandet för att sakerna i världen ska ha en mening, för att de ska kunna representera något, t.ex. ett värde. Då måste vi istället fråga oss vilken funktion representationerna har. Nyckel till en förståelse av representationerna och deras värde har troligen med deras kreativa kapacitet att göra, att man med deras hjälp kan skapa mening – och med hjälp av denna mening kan påverka och förändra världen på andra sätt än vad man kan göra den förutan.
4 Det objektiva eller objektiverande förnuftet förutsätter således både de subjektiva krafterna i vårt inre och den av dessa krafter oberoende och neutrala yttervärlden för att kunna existera och verka. Förnuftet står inte i motsats till våra känslor och begär. Utan dem skulle det inte ha någon funktion att fylla. Utan dem skulle det sakna mening. Förnuftet är inte något verktyg. Det är personligt och existerar inte utanför och oberoende av den enskilda agenten.
5 Agenternas fokusområden skiljer sig åt såväl p.g.a. tillfälliga orsaker, t.ex. beroende på agentens position i tid och rum, som p.g.a. personliga orsaker, d.v.s. beroende på vilka egenskaper och intressen agenten har. Båda dessa skillnader är väsentliga, dels i sin egen rätt och dels tillsammans, eftersom det innebär att agenterna kompletterar varandra i olika dimensioner. Ytterligare en sådan dimension är den kulturella. Den innebär att agenter kan komplettera varandra och lära av varandra p.g.a. att de kommer från skilda kulturer eller har olika social bakgrund. I alla dessa skillnader ligger samtidigt ett frö till missförstånd och konflikter. Människan är ju trots allt ett rovdjur.
6 Man kan tycka att myror och bin beter sig på ett högst likartat sätt och att det finns en stark värdegemenskap mellan dem. Det stämmer. Det finns en hög grad av utbytbarhet mellan dem – men det finns det i realiteten mellan oss människor också, vilket vi skulle upptäcka om vi vågade betrakta oss själva ur ett konsekvent sociobiologiskt perspektiv. Individuellt sett behövs ingen av oss för samhällets eller mänsklighetens fortbestånd. Men inte heller bin och myror intresserar sig hela tiden för samma saker på samma sätt. Binas och myrornas samhällen bygger på en långtgående arbetsdelning. Det innebär att det måste finnas skillnader också i hur bin och myror värderar saker vid olika tillfällen. Om vi vill kan vi låta bli att tala om värden och värderingar när det gäller bin och myror, men detsamma kan vi i många fall göra även när det gäller människan.
(Maj – juni 2022)
Tidigare delar:
Pengarnas logik 1 – Utgångspunkter
Om skribenten: Jonas Åberg
