De svarta fåglarnas lätthet, musikens
ännu större lätthet, hur den med lätthet fyller
alla oss som lyssnar med mening

För det ryska folket kom kriget
som en befrielse, ett dödligt yttre hot
befriade dem plötsligt från ett lika dödliga inre

De kände med ens att de kunde andas
friare, att rädslan plötsligt fick en mening
och att våldet kunde mötas med motstånd

Mot mannen i Kreml, politikens Golem
var motstånd omöjligt, för de hade ju själva
skapat honom och han var deras historia

Men mot de främmande inkräktarna
de jagande svärmarna av tjutande flygplan
och de långsamt men obönhörligt

framkrälande stridsvagnarna, var kampen
den enda utvägen, det enda möjliga sättet
att fortsätta att existera

Leningrads belägring kan summeras
i några siffror: 872 dagar och närmare 1,5 miljoner
döda, huvudsakligen av svält och kyla

Det är en av de längsta och svåraste
belägringarna i historien och det fanns ingen
i staden som förskonades från sorg och förlust

Eftersom ingen utomstående ändå kan förstå
historien eller, om han är ärlig mot sig själv
vill göra det, är dessa siffror tillräckliga

I verklighetens Troja måste det ha varit
på samma tunga sätt, och vi förstår då bättre
och beundrar greken Homeros medkänsla

den respekt, ja vördnad som han visar
mot trojanernas främste hjälte Hektor
när han låter honom ta ett ömt farväl

av sin älskade hustru Andromake
och deras lille son, innan han går för att möta
döden i halvguden Akilles gestalt

Och nu faller regnen som minns
sitt fallande som årstiderna som kommer
obönhörligen, som våren som är lika kall

som vintern, som sommaren som är lika blek
som hösten som är lika ödslig och ofruktbar
som vinter, som regnet som övergår i snö och is

och svälten blir nu på en gång outhärdlig
och euforisk i sin tomhet och renhet
och tänder sin lysande utväg: motstånd

Och som regnet faller fortskrider symfonin
fast i en annan tonart och med en vilja
som är dess egen, en vilja som redan är fri

ton för ton, sats för sats, ett osynligt
monument, som alla de som hör den
blir en del av och gör synligt

När Leningrads invånare fick höra
att Sjostakovitj satt vid sitt piano i sitt hem
och komponerade sin symfoni

om motståndet och den kommande segern
medan artilleribeskjutningen pågick dygnet runt
och matransonerna skars ner ännu mer

fylldes de av samma hopp, av samma
förvissning som forntidens människor
när de i skyn såg ett gyllene kors

eller bevittnade hur Jairus tolvåriga dotter
som alla trodde var död, vid en lätt beröring
vaknade och satte sig upp i sin lilla säng

De visste nu att de skulle uthärda
att de skulle vinna, och att Leningrads fall
inte skulle vara en utplåning

utan en uppståndelse, ett uppvaknande
till en annan dag med en starkare sol
när även döden har en mening

Även de bästa bland belägrarna
besläktade mera med musiken än med kriget
förstod när de hörde radioframförandet

att det inte skulle gå att inta Leningrad
att det inte var en stad av bara kött och sten
utan av inspirationens motstånd

Så kommer då våren äntligen
med sina ljusa träd och gula hängen
med sina glömska barn och klarblåa vindar

som ännu är kyliga men likväl så friska
och det är i detta ögonblick lätt
att säga att något är lyckligt överståndet

att det onda har besegrats en gång för alla
och att ett nytt liv nu tar sin början
vaknare och visare än det som har varit

Men vilka symfonier, om nu några
kommer att komponeras i framtiden
när framtidens imperium anfaller?

Den mjuka kattungen ligger tyst och varm
och vet av inget annat i världen
än Stalins stora smekande hand.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.