Jag ser de små ansiktena
hos dem som aggregeras
av språkets rörelser
hur de allt färglikare viftar
med tillfälliga flaggor
rekvirerade
från Flaggministeriet
deras frigörelse
från det inre tvånget
har omvandlat dem
till elementarpartiklar
deras samvete
har antagit hudens färg
och huden flagnar nu
i den kyliga vinden
svepta i flaggan för dagen
ropar de som om orden
vore deras egen uppfinning
som om allt började
med en uppvisning
av plötslig solidaritet
med det frånvarande
i det kalla vårljuset
alla dessa små
körsbärsansikten
glömska av blomningens
hårda kärna
av doften av ömtåliga
blomblad
så ömtåliga
att de inte kan vidröras
utan att förlora sin färg
kan du känna doften
från gårdagens blomblad
och från dagen före den
doften och smaken
från det som har passerat
som är på väg att passera
som snart, så snart
skall försvinna?
ja, körsbärsblom finns
en vecka om året
som en oskriven snö
de små ansiktena
hos dem som församlar sig
tätt tillsammans
på de sociala torgen
för att gömma sig
för sig själva
för att få frid
från sig själva
minns de vem de är
vem de var förut
medan den andra rösten
den inre men tvekande
ännu var den starkare?
det borde finnas en rädsla
i deras ögon
den blinda rädslan
hos haren
infångad av strålkastarna
mitt på motorvägen
hos den som i nästa nu
kommer att bli överkörd
av tystnaden
hos ett moln av blommor
vars doft är obeskrivlig…

5/3-2022

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.