Historien finns. Historien är en realitet. Men framtiden finns inte. Framtiden är en fiktion eller illusion, en mer eller mindre välgrundad hypotes eller ren spekulation, en vision av en serie mer eller mindre lämpliga och önskvärda möjligheter. Den är något som kan bli verklighet beroende på vad som händer här och nu. Vad framtiden verkligen är vet vi sällan förrän den har hunnit bli historia. Nuet är på en gång klart och oklart, spegelblankt men så tunt att det grumlas vid den lättaste beröring. Paradiset må vara förlorat, men kärlekens möjlighet finns fortfarande kvar – som ett uttryck för och ett utflöde ur vår identitet, för vad vi är, och således för vår historia. Historien finns här och nu, kan uppenbara sina djup här och nu, om man förstår att älska det närvarande. Ty att älska det närvarande är att älska det som har varit. Det är att älska sanningen, ty sanningen är en realitet.

Ideologiernas största skada ligger kanske i att de försvagar och eroderar det historiska sinnet, känslan för historien, för att leva i historien, för att vara en del av den, för att historien fortfarande är levande i och genom oss själva – under förutsättning att vi bekräftar och bejakar det liv vi faktiskt lever här och nu. Ideologierna existerar i en abstrakt värld, i en tänkt framtid, de saknar historia och de saknar det historiskas fäste i nuet. Den påverkan de utövar på oss fjärmar oss från det egentliga och levande nuet, nuet som en i historien förankrad möjlighet till någonting annat och kommande, och gör oss främmande för det vi faktiskt har runt om oss, för de människor vi omges av, och därigenom också för oss själva. Ideologierna utgör en frestelse. Det frestande hos dem ligger i det ansvarslösa hos de möjligheter de öppnar för oss, i den gränslösa frihet de tycks möjliggöra: friheten från historiens band.

Politiska ideologier som den utopiska värdenivellerande socialismen, pseudoreligioner som islam vilka lockar till lydnad under ett aggressivt politiskt dominanskoncept med löfte om belöningar i ett hinsides paradis, de klimatalarmistiska rörelserna som tvärtom bara talar om den mörka och hotfulla framtiden där inga ljus längre kan urskiljas – samtliga dessa och andra liknande rörelser förenas av och utmärker sig genom sin ahistoriska attityd. De är inte förankrade i historien som i ett pågående liv. För dem är historien något som har varit, ett avskräckande, sedelärande eller möjligen inspirerande exempel, alltså en eventuellt nyttig och användbar sak, men inte något som är verkligt och levande i nuet, inte det som gör nuet levande och verkligt. Genom sin brist på historisk känsla brister dessa ideologier även i realitet och sanning. De är overkliga och osanna, oavsett vilka åsikter och tankar de ger uttryck för, därför att de inte är förbundna med källan till människans realitet: hennes historia.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.