Det var länge sedan jag sist läste ”Epilog vid Magister-Promotionen i Lund 1820”. Men Carl Fehrmans kapitel om Esaias Tegnér i hans kunskapsrika bok om Lunds universitets historia Lärdomens Lund inspirerade mig att läsa om den.

”Epilogen” är en språkligt sett överraskande modern och lättillgänglig dikt för att vara drygt 200 år gammal. Pluraländelserna och en del ålderdomliga ord och uttryck utgör inte några större läshinder. De bidrar snarare till att ge tyngd och allvar åt innehållet. De mytologiska referenserna är givetvis svårare att förstå idag, när antiken inte längre lika närvarande i det offentliga samtalet som den var på Tegnérs tid, men vi kan å andra sidan lätt leta upp det mesta på internet. Om vi har den energi som krävs och bryr oss om att förstå, vill säga. Denna relativa lättillgänglighet har säkert delvis att göra med att dikten var avsedd att läsas högt inför en större publik. Men diktens livfullhet och åskådlighet är också en del av dess budskap: tankens klarhet som en intellektuell dygd och det mänskliga förnuftets trots allt upplysande kraft.

Den högtidliga promotionen av de nya magistrarna, den vid denna tid högsta graden inom den filosofiska fakulteten, ägde liksom doktorspromotionen gör idag rum i Lunds domkyrka. Det var där den framstående talaren Esaias Tegnér en sommardag 1820 läste upp sin dikt inför allmänheten. Det är således domkyrkan Tegnér syftar på när han i slutet av dikten talar om ”templet”. Genom att omnämna domkyrkan som ett tempel upprättar Tegnér en av flera förbindelselänkar mellan hedendom och kristendom, mellan den klassiska antiken och norden, och framhäver på detta sätt det kulturella arvets kontinuitet och betydelse, vilket är ett annat av diktens bärande teman. Uppläsningen måste ha gjort ett starkt intryck på de närvarande och ytterligare bidragit till Tegnérs ställning som en av den svenska kulturens centralgestalter. Tegnér knyter på ett både elegant och gripande sätt ihop dikten genom att i slutet göra en personlig syftning på den ceremoni där en magister (numera doktor) efter femtio år kan återvända till sitt lärosäte för att promoveras på nytt och bli jubeldoktor.

Tegnér anses vara en av dem som betytt mest för det svenska språkets utveckling. Kanske främst som konversatör, föreläsare och talare, men också genom sin mycket omfattande korrespondens. Hans brev var inte privatbrev utan avsedda att spridas och läsas av flera. På ett bibliotek där jag arbetade hade man gallrat ut 11-bandsverket med hans samlade brev och stod i begrepp att kasta det! Undertecknad ingrep och lyckade förhindra illdådet. Men detta är tyvärr inget unikt exempel på de svenska folkbibliotekens kulturpolitik under inflytande av efterkrigstidens radikala strömningar. (En politik som, till synes paradoxalt, lett till att kommersiell bästsäljarlitteratur tränger ut de litterära klassikerna från hyllorna och till att besöksstatistiken i vulgärkapitalistisk anda blir ett viktigare verksamhetsmått än kulturell kvalitet. Men båda sakerna kan lätt förklaras med att kvantitet är ett enklare sätt att få mer resurser till verksamheten, d.v.s. till dem som försörjer sig på den.) Möjligheterna att förstå Tegnérs dikt har på sätt och vis förstärkts i vår tid, eftersom efterkrigsvänsterns synsätt och värderingar utgör skarpast tänkbara kontrast till dem som kommer till uttryck i ”Epilogen”.

Tegnérs dikt har inte enbart historiskt intresse, vad nu det innebär, utan den är fortfarande i hög grad läsvärd och dess budskap lika relevant idag som då. Det bärande elementet i detta budskap är den av människan oberoende och över henne stående sanningen som det högsta värdet, och att det är människans uppgift att efter bästa förmåga sträva efter att finna denna sanning och att söka ge klarast möjliga uttryck för den. Det är värt att nämna att Tegnér här betonar att det inte bara är vetenskapen som är vägen till sanningen utan även konsten. Som skeptisk romantiker eller romantisk skeptiker är han också noga med att framhäva svårigheterna, att människan saknar de andliga förutsättning som krävs för att nå fram till den fulla och slutgiltiga sanningen och att det är farligt om hon glömmer bort detta – liksom att det är farligt om hon i bitterhet och besvikelse över sina motgångar och misslyckanden överger sanningens vägledande ideal. Alla bidrag till kunskap och förståelse, även de minsta, är av värde.

Dikten rymmer åtskilliga minnesvärda rader, varav flera har blivit bevingade ord, t.ex. ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” eller ”Härförarn ensam vinner icke slaget / de djupa leden vinna det åt honom”. En rad som jag fäste mig särskilt vid p.g.a. dess aktualitet är följande om Sverige: ”Ett minnets land / en stor stamtavla i det höga norden”. För Tegnér och hans samtida var det en självklarhet att det är ”de långa minnena” som håller folket och kulturen samman. Men det är det väl i och för sig också för de makthavare som idag vill söndra dessa minnen för att lättare kunna behärska folket. I rader som ”Det murkna gamla, det omogna nya / med blind förbittring kämpa nu om världen” uttrycker Tegnér rentav en socialpsykologisk sanning: att reaktionen på förlegade institutioner och föråldrade idéer regelbundet tar sig överdrivna och omogna uttryck, vilket gör att konflikten mellan gammalt och nytt blir hårdare och svårare än den behöver vara och besvärligare att lösa. De lagerkransade måste här verka för ett balanserat tänkande och ett försiktigt framåtskridande, är väl hans tanke. Klok är också uppmaningen ”Tro ej vad håglösheten viskar till er / att striden är för hög för er förmåga, / och att den kämpas ut väl er förutan.” Tegnér vet att feghet och passivitet är starka krafter hos människan, och att de ibland farligt nog kan dölja sig under ödmjukheten. ”Vad mänsklighetens härlige ha sökt, / sitt hela sköna, rika liv igenom, / väl är det värt att sökas av oss alla.” Det får väl kallas demokratisk humanism.

Men låt oss nu lämna över ordet till Tegnér!

Epilog vid Magister-Promotionen i Lund 1820

Den glada fest, den lagerfest är slutad.
Till älskad krets av syskon och föräldrar,
som räknat månader och dar och stunder,
den efterlängtade, den kära yngling
tillbakavänder, nu en bildad man,
med mästerbrevet och med segerkransen.
Betydningsfull bör festen vara för er
I lagerkransade, I nyinvigde!
I ringa bilder har det högsta gått
förbi i dag för edra glada ögon.
Ty detta är det härliga hos mänskan
att hon kan fatta tingens inre väsen,
ej vad de synas, men vad de betyda;
och verkligheten, vart vårt öga ser,
den är symbolen endast av ett högre.
Parnassens tinnar haven I bestigit,
de solbeglänsta mänsklighetens höjder;
ty högre stiger icke mänskan opp,
än vetenskap och konst ledsaga henne.
Förr stod parnassen i en hednisk värld
och kring dess dubbla toppar dansade
i evigt solsken ungdomsfriska gudar,
men vid dess fot låg världens medelpunkt,
Apollostaden med sitt vishetstempel.
Ingivelsen, den gudasände, hade
sin källa där, och ur orakelhålan
det mörka ödets anderöster stego,
från jordens hjärta skickade i dagen.
Nu står parnassen i den kristna kyrkan,
men vigd och helgad, renad och förädlad.
Ty i dess grannskap tydas himlens under,
och lammets vita fana överskygger
med änglavingar gamla gudaberget;
och orgelns toner brusa därutöver,
den stora orgelns bild, som ingen ser,
vars silverpipor gå igenom världen
och till vars toner, spelade av Gud,
naturens hjärta slår och sfärer dansa.
En lagerkrans I hämtat från parnassen,
bevaren den och glömmen ej hans anor.
Från Febus stammar han, från ljusets Gudom.
Ty idealet under Dafnes skepnad
för Guden flydde, som det flyr ännu
för vishetens och sångens vän på jorden.
Andtruten följde han den flyende,
den älskade, utöver berg och dalar,
med lyran på sin arm, och aftonvinden
slog ett adagio i dess silversträngar,
och Gudens suckar svarade därtill.
Och redan är förföljarn henne nära,
hans andedräkt ren bränner hennes skullra,
hans armar öppnas ren att famna henne.
Då bad hon upp till Zeus med sträckta händer:
”Förbarma dig, o giv mig ej till pris
åt snillets Gud, ej sådan som jag är
låt honom fatta mig: förvandla förr,
hur helst du vill, den levande gestalten!”
Och se, på en gång (underbart att höra)
de späda föttren växte fast i jorden,
det smärta livet reste sig till stam,
till grenar bredde sig de sträckta händer,
och håret susade som löv i vinden.
Rörd tryckte Febus den förvandlade
intill sitt bröst: ännu var trädet varmt,
och hjärtat slog ännu inunder barken.
En kvist han bröt sig utav nyfödd lager
och flätade den in i gyllne lockar,
och bar den jämt till tecken av sin kärlek.
Och från den stunden (det är sagans mening)
nå Febi söner ej det högsta sköna,
det högsta sanna: det flyr undan för dem,
och när det stannar är det ren förvandlat,
en ringare natur, en fallen ängel;
den rätte ängeln bor uppöver stjärnor.
Men ur den fallnes anlet genomskina
de höga dragen av ett himmelskt ursprung
och Dafnes hjärta klappar under barken.
Bevaren därför eder lagerkrans
ty den betecknar edert mål i livet.
Han binder eder vid de högre makter,
de eviga som vistas uti ljuset,
och nu sitt tecken på er panna fäst.

Men tecknet är ej saken, vägen är
ännu ej målet, det står fjärran borta.
Vad dagens högmod kallar mästerbrevet
ack! det är ju ett städjobrev allena,
en pantförskrivning av ert hela väsen
till ljusets tjänst, till sanningens. I dag
I haven svurit hennes adelsfana.
Ty mänsklighetens adel samlar hon,
och ingen ofrälst kämpar under henne.
En stormig tid, en vild emottar eder;
en väldig valplats, lika vid med jorden.
Det murkna gamla, det omogna nya
med blind förbittring kämpa nu om världen.
Vart striden lutar, det vet mänskan ej,
dess lotter vägas på de gömda vikter
som hänga dallrande emellan stjärnor;
men ljusets vän vet lätt sin plats i striden.
Det sägs att solen sänks, att dagen grånar:
välan, så kämpen under aftonrodnan;
dag är det nog ännu att vinna slaget.
Tron ej vad håglösheten viskar till er
att striden är för hög för er förmåga,
och att den kämpas ut väl er förutan.
Vad mänsklighetens härlige ha sökt,
sitt hela sköna, rika liv igenom,
väl är det värt att sökas av oss alla.
O! det är skönt att sluta sig till dem,
om också som den ringaste, den siste.
Men för de höga makter ovan skyn
är intet ringa, intet stort här nere.
Härförarn ensam vinner icke slaget,
de djupa leder vinna det åt honom.
Världsanden verkar genom mänskokrafter,
och av det spridda ringa fogar han
med konsterfarna händer hop det stora.
Så bringom villigt till hans hav av ljus
vår ringa gnista, till hans gudakrafter
vår mänskokraft. –
Ty det är kraft och klarhet,
som Febus fordrar av de kransade.
Den samme Gud som tände dagens fackla
var även Guden med det gyllne svärd,
med silverbågen vilken fällde Python.
Självständig kraft är mannens första dygd.
Fast skall han stånda som en Herkulsstod,
på klubban lutad, höljd i lejonhuden.
Det lösa vacklandet, den blinda lättron,
är dagens kräfta uti unga sinnen;
hon fräter tanken bort ur hjärnans kamrar,
och mod och styrka ur det fria bröst.
En var kan icke bli en Genius
på säkra vingar stigande mot ljuset;
men vem som vill kan pröva förrn han dömer,
kan fatta själv den sanning han besvärjer,
kan känna själv det sköna han beundrar.
Helt visst i tankens stilla världshav än
där ligga många obekanta öar,
och mången stjärna speglas där kanske
ej hittills upptäckt utav forskarns öga.
Kan du ej plöja själv de djupa vågor,
så lyssna villigt till de vises röster,
de vittberestes, som med säkra tecken
tillbakavända från de nya landen.
Men tro ej allt vad skeppare förtälja
om oerhörda ting som de erfarit,
om världens gåta, äntlig löst av dem,
och om den vises sten, som de ha funnit.
De arme dödlige! Den vises sten
i knappen sitter på Allfaders spira,
och mänskohänder bryta den ej lös.
Förgäves mana de den höga sanning
med mörk besvärjningsformel; just det mörka
fördrar hon icke; ty hon bor i ljuset.
I Febi värld, i vetande som dikt,
är allting klart: klart strålar Febi sol,
klar var hans källa, den kastaliska.
Vad du ej klart kan säga, vet du ej;
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Den sanna vishet liknar diamanten,
en stelnad droppe utav himlaljuset;
ju renare, ju mera värd han skattas,
ju mera lyser dagen ock igenom.
De gamle byggde sanningen ett tempel,
en skön rotunda, lätt som himlavalvet,
och ljuset trängde in från alla kanter
uti den öppna rund, och himlens vind
melodiskt lekte i dess pelarskogar.
Nu bygger man ett Babelstorn i stället,
en tung barbarisk byggnad: mörkret kikar
igenom trånga fönstergluggar ut.
Till himlen skulle tornet nå, men hittills
har det dock stannat vid förbistringen.-
All dikt är genomskinlig. Av kristall
dess stad är byggd, och ljuset tusendubblat
tillbakastrålar från dess spegelmurar.
Men på dess gator vandra upp och ner
ovanskliga, olympiska gestalter,
av strålar vävda och av rosendoft;
det finns ej fläck på deras gudalemmar
och himlens stjärnor skina dem igenom.
Allt snillrikt träffar som en blixt: det är
ett ögonblickets barn, men ögonblicket
utav dess verkan går igenom sekler.
Tro ej det mörka är betydningsfullt,
just det betydningsfulla är det klara.
Betydelsen är som en spegelbild:
den är ej till då intet öga ser den.
I många strålar bryter sig det sköna
för mänskans syn: till alla sidor blickar
det rika ljuset med sitt Janusanlet.
Den höga konsten är så rik som ljuset,
en stor månghörning är dess tempelbyggnad.
All färg fördrar hon, endast mörkret ej;
var mörkret finnes, där har konsten felat
och solen, himlens snille, har gått ner.

Så leve ljuset! Sprides det av eder
i fosterbygden, i det kära landet
där barndomsvänner bo, och fädren vila.
Frid över deras stoft! Ett minnets land,
en stor stamtavla är det höga Norden.
Vart helst vi blicka står en hågkomst för oss.
I hjältars aska gro de svenska skogar,
om äventyr från fordom sjunger vågen,
och Nordens himmel skrives full var kväll
med gyllne runor om de store döde.
Där blickar Vasa till sitt frälsta folk,
Linné ser ner till sina blommor alla,
och Kellgrens öga söker än sitt land
var gång han stämmer in i stjärnesången.
Förtörnen ej de väldige däruppe,
de himlaklara! Siaren har sett dem
betänksamt skakande de visa huvud
åt tidens tecken, åt de feberdrömmar
som spökade i kärnfrisk Nord, åt töcknet
som lagt sig kring den fordom klara himmel.
Men nordanvinden är ej död ännu,
jag hör på avstånd slagen av dess vingar;
han fläktar smittan bort från berg och dalar
och sopar stjärnevalvet rent igen,
och Nordens sinnen klarna med dess himmel.

Med detta hopp jag hemförlovar er,
I ädle ynglingar, I ljusets svurne,
det evigas apostlar uti Norden!
Gån ut, prediken evangelium,
det sannas evangelium, det skönas,
det glada budskap från en bättre värld
där allt är gudafrid och himlaklarhet.
Och när I en gång (gälle det er alla!)
igenomstritt den femtiåra striden
för ljusets sak, när er guldbröllopsfest
med sanningen är redo till att firas,
och evighetens gränssten, gravens häll,
som vigselpall står överhängd med blommor:
Välkomna då, I silverhårade!
I Febi svaner, o! välkomna åter
till samma tempel som i dag er rymmer,
till samma lager, ej förvissnad än,
men blott ett halvt århundrade mer mogen!
Ack! icke jag emottar eder då,
förstummad längesen är då min stämma
och detta hjärta som slår nu så varmt
är stoft, och någon vänlig stam däröver
i vinden skakar sina gröna lockar.
Men anden (hoppas jag) ser ner ännu
till jorden, till de välbekanta ställen,
där tåget skrider över Lundagård
i templet opp att hämta sina kransar.
Och sakta orda mellan sig de gamle
om flydda dagar, om sin ungdoms drömmar,
och jämte dem ett släkte, ofött nu,
med vördnad lyssnar till de visa röster; –
då gläds jag än en gång åt eder högtid.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.