”Engagemangets högflod under 60-talet”
– som den syndaflod av politik har kallats
som förytligade och förvrängde
som avhumaniserade stora delar
av den västerländska kulturen
och gjorde dagens förljugenhet möjlig
Citationstecknen är dubbelt befogade
L’engagement pour l’engagement?
Nej, engagemang för de engagerades skull
skulle jag säga
engagemang som substitut och terapi
som social framgångsstrategi
Men varför var det så viktigt att alla tyckte likadant
att alla engagerade sig på samma sätt
och för samma saker?
Varför denna intolerans och aggressivitet
som bara växte och växte
och tycktes livnära sig på sig själv?
Var kom allt detta HAT ifrån?
För det fanns där ju redan från början
som ett dåligt samvete
hos de första radikalerna
de vänliga och pacifistiska ”68-orna”
med sina blomsterkransar och haschpipor
och sin elektroniskt förstärkta musik
Jag har aldrig förstått hur människor
kan vara så blinda för sig själva som de är
– vi har ju faktiskt tillgång till oss själva
som kritiskt studieobjekt när vi vill
Ju mer självupptagna människor är
ju mer ”sociala”
desto blindare är de
(ty att vara social är ju att vilja bli sedd
snarare än att vilja se
– fast för att bli sedd
måste man först kunna se
kunna se att de andra ser)
Jag tror att politiken
var ett behov hos dessa människor
ett behov av att känna sig levande och viktiga
av att ”göra skillnad”
som inte kunde tillfredsställas på något annat sätt
därför att de bara kunde få kontakt
med sig själva och med andra människor
genom den abstrakta människan
genom den intellektuella konstruktion
som heter Mänskligheten
och som inte är du eller jag
med våra påträngande viljor
och motspänstiga egenheter
utan något som är mycket lättare att förstå
och kontrollera

Så kan man plötsligt
mitt i dessa opolitiskt politiska
eller politiskt opolitiska funderingar
nästan som vore man en Tranströmer
börja tala om äppleblom istället
Den kommer motståndslöst in
som ett stort vitt moln
genom det öppna fönstret
gardinerna sätter böljande segel
och upptäcktsfärden kan börja!
Det finns i och för sig alltid goda skäl
att tala om äppleblom
eller körsbärsblom eller päronblom
Blommande fruktträd har en lätthet och ett ljus
som fyller dig med en speciell känsla
som det är svårt att sätta ord på
mer än att det rör sig om en slags glädje
Den kan hjälpa oss att sväva
sväva i minnet
som Tranströmer själv säger, ungefär
Själv talar jag mycket hellre om äppleblom
än om politik
än om ”svälten i Jemen”
eller ”BLM-kravallerna i USA”
upprörande ämnen, förvisso
men uppblandade med så många lögner
och halvsanningar
och insvepta i så mycket falskt engagemang
från flera decennier tillbaka
att den kortvariga skönheten hos en blomma
utan några svårigheter kan uppväga det
Den behöver inte ens anstränga sig
eftersom det är i avsaknaden av ansträngning
som dess sanna styrka ligger
Man behöver inte vara taoist för att förstå
att lögnen saknar vikt
att den inte är en del av balansen
som blommorna och deras flyktighet
För japanerna innebär det inga politiska problem
att tala om körsbärsblom
man gör det med full uppmärksamhet
och stort engagemang
man vet vad som är verkligt
vad som är verkligt verkligt:
att man måste kunna hålla det i handen
försiktigt och med vördnad
Så låt oss tala om körsbärsblommorna
om de vita och tunna
genomlyst vita och tunna som silkespapper
med den svagaste antydan till rött
så lätta och så sköra
att de knappt kan vidröras utan att ta skada
Låt de svarta begrava sina svarta!
Låt de politiskt engagerade begravas av sitt tjat!
Ett ögonblick av glänsande vitt ljus
uppväger allt mörker i hela universum
uppväger utan ansträngning
som det som lyfts
av sin motsats

Du kände min röst
den var som en andning
en talande andning
Här, sade den, här är jag
här och ingen annanstans
Här, svarade du, här är jag
här och ingen annanstans
Här är vi
andandes
som vinden genom blommande träd
och vinden för med sig blommorna
för dem med sig i virvlar
fångar in dem och sveper dem med sig
i sin stora andnings virvlar
Här är jag, säger vinden
och blombladen fyller vinden med sitt ljus
med sitt kortvariga virvlande ljus
och gör den synlig.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.