(in modo di parlando)
Det som dominerar nu
är en känsla av overklighet
av absurditet
av att något har gått så fullständigt galet
att det inte borde kunna undgå någon
att alla borde se det, bokstavligen alla
ja, att de i själva verket gör det
men att de flesta låtsas som ingenting
som när man ser en vuxen människa
ligga och skrika som ett bortskämt barn
mitt på golvet i köpcentrat
”Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!”
Blev jag själv vittne till något sådant
skulle jag förmodligen ta en lång omväg
och låtsas vara mycket upptagen
av alla de fina varorna i skyltfönstren
De som såg det först
som känslan först tvingade sig på
som ett allt starkare obehag
som en skarpt stickande misstanke
att livet är ett slags subtilt bedrägeri
en lek med godtyckliga meningar
som kan blåsa bort när som helst
som såpbubblor och spricka
när det allmänna förtroende för dem
sjunker under en viss icke på förhand känd gräns
(en slags existentiell inflation med andra ord)
var författarna och filosoferna
män som Schopenhauer och Nietzsche
och senare Heidegger och Cioran
som Eliot, Beckett och Camus
surrealisterna och de naiva primitivisterna
reagerade var och en på sitt sätt
och tonsättarna som inte längre kände sig hemma
i de klassiska harmonierna
som tyckte att de lät falska, disharmoniska
Förr skulle man ha kallat dessa män
för siare och profeter, för schamaner
eller, kanske, heliga dårar
Det hela tog väl sin början på allvar
under den tid som, absurt nog
kallas mellankrigstiden
som om inte alla fredstider är mellankrigstider
andhämtningspauser
inför samhällskonflikternas koncentrerade utbrott
i upplopp och våld, i död och massförstörelse
– det absurdas absoluta motsats
eftersom det enda som gäller då
är att överleva
överleva till nästan varje pris
Fast våldet är en kostsam lösning
på det absurdas problem
Det absurda omges alltid av ett handlingsutrymme
av ett visst mått av frihet
Det som gör känslan av absurditet så plågsam
är att man vet detta
och ändå inte kan motivera sig att göra något
eftersom ju allt ändå är meningslöst
och stenen bara rullar tillbaka igen
Och vem kan egentligen glädja sig åt det?
Det absurda som uppstår
när livet förlorar sina tvingade
och därför självklara former
med deras praktiskt nödvändiga mening
sällan en lätt mening, det måste sägas
utan tvärtom en ofta svår och smärtsam
och valet mellan en uppsättning givna alternativ
i en given ordning
ersätts med en ny slags frihet
som av den politiska och ekonomiska utvecklingen
och dess vältaliga företrädare
framställs som i stort sett obegränsad
och numera omfattande även alternativen
– en absurditet i sig
för om ett sådant val vore möjligt
ett bokstavligen fritt val
skulle det inte finnas någon mening kvar
och alltså ingen mening med att välja
Ty meningen är inte något vi väljer
utan det vi väljer med
Det är något vi upptäcker inom oss själva
när vi ger upp den formlösa yttre friheten
för vår vilja
för vår större namnlösa vilja
när vi låter viljan välja åt oss
viljan till växande, till organiskt liv
till form och ordning
För den som vägrar att ge upp sin autonomi
som han kallar det
som vägrar offra sig för något större
som ironiskt nog finns inom honom själv, inte utanför
som helt enkelt är för högmodig eller för feg
för att möta verklighetens uppenbarelse
i sin egen kropp
finns till slut bara tomheten kvar
dold under en oändlighet
av allt meningslösare val
mellan olika konsumtionsmöjligheter och partners
mellan den ena eller andra karriären eller umgängeskretsen
reell eller virtuell
Den som kan välja sin identitet
välja vem hon är
är i själva verket ingen
och kan ingen bli
Det finns ett slaveri
också under de meningslöst fria valen
Så är friheten i viss mån absurd
och roten till värdeupplösningen
Den enda frihet som finns
den enda som skänker bestående glädje
är att vara den man är
att finna vem man är och stanna där
tillsammans med dem
som har funnit detsamma
Det är därför de starkaste människorna
är de friaste
och det är därför de starka
fruktas av de svaga och ihåliga
och kallas vid namn som vittnar
om vad som döljer sig i håligheterna
Gnóthi seavtón är fortfarande en klok devis
Fast hur lär man känna sig själv?
Det finns bara ett sätt:
du måste våga leva ditt inneboende liv
det som finns nedlagt i dig som ett frö
eller, om du så vill, som en Götterfunke
Livet är en kontinuerlig födelse
där den största glädje kan följa
på den största smärta, och omvänt
”Liberalismen” är det absurdas ideologi
– att ge människor frihet
istället för att lära dem vem de är
är som att ge ett barn leksaker
istället för att lära det ett språk
Men det finns en tillvänjning
det finns det alltid, så gott som
livet är också en tillvänjning
eller för att använda Pascals fras
la coutume est une seconde nature
För dem som kom senare
var det absurda inte längre lika absurt
som för dem som först förnam
absurditetens svarta hål växa inom sig
och successivt sluka allt de trodde på
För dem var det regellösa och kaotiska
det nya normala
Bland de sinnesrubbade framstår som bekant
den friske som en galning
Efterkrigstidens efterlängtade och omhuldade barn
ville vara fullständigt fria
fria från alla band och begränsningar
och trodde att de kunde vara det
och valde därför de val som bekräftade denna illusion
De valde tvärt emot de värderingar
och den kultur som de hade växt upp med
de valde i opposition mot sina föräldrar
och såg i deras oro och besvikelse
en bekräftelse på sin frihet
De valde droger och sexuell frigörelse
och gav sig hän åt en ytlig popkultur
som de för att dölja sin brist
på traditionell erfarenhet och sensibilitet
försåg med ”finkulturens” attribut
De likställde av ohämmad okunnighet
simpla underhållare och posörer
som Beatles och Bob Dylan
med sådant som skapats av folkens
samlade historiska erfarenheter
genom deras barder och berättare
män som levat i centrum av tidens brutala realiteter
krig och svält, pestutbrott och fattigdom
utan några sociala skyddsnät
under den osäkerhet och knapphet
som präglat människans liv
nästan hela hennes historia
och som, trots allt, hjälpt henne
att lära känna sig själv
De valde en ansvarslös masskonsumtion
av varor och ideologier
framför hushållning och moralisk utveckling
och betraktade alla plikter och krav
som upprörande kränkningar
av sin frihet och autonomi
De ersatte produktionskultur
med konsumtionskultur
religion med underhållning
erfarenhet med ideologi
och trodde att de var så överlägsna
alla de inskränkta och fördomsfulla människor
som hade levat före dem
att de var en slags nästa gudalika övermänniskor
vandrande lyckliga högt däruppe
i det hölderlinska ljuset
på sätt och vis odödliga
eftersom de bara såg sig själva
och därför hade rätt att göra som de ville
Tänk om Nietzsche hade kunnat se de övermänniskor
som hans Umwertung aller Werte skulle frambringa!
Först de röda mördarna
och sen de svarta
de röda mördade tämligen bekymmerslöst
över hundra miljoner människor
i en absurd utopis namn
de svarta mördade drivna
av någon slags socialdarwinistisk mystik
som skulle förena dem med naturens innersta krafter
Sen kom slutligen de nihilistiska idealisterna
som av ren självtillfredsställelse
speglar sig i en godhet
som de ogenerat köper med andras arbete
Deras våld består i en långsam erosion
av samhällets bärande strukturer
– av allt det som gör oss till ett vi
För dem var, som sagt, allt som det skulle
och det absurt flyktiga livet
var livet sådant det borde vara
la vita nuova e bellissima
under några hektiskt ungdomliga år
av ansvarslöst bekväm upproriskhet
Men sprickorna och förkastningarna
fanns där likafullt hela tiden
dolda under ytan av själlös men intensiv
politisk och sexuell aktivitet:
tomheten och absurditeten
bristen på den mening
som är tvingande och förvandlande
som fjärilens successiva levnadsstadier
Och så snart konsumtionsmöjligheterna
och de självbekräftande valmöjligheterna
försämrades och försvann, den ena efter den andra
i någon av de återkommande ekonomiska kriserna
oljekriser och fastighetskriser, IT-kriser och Greklandskriser
och nu senast i corona-krisen
då försvann också meningen
och tomheten och absurdititen
uppenbarade sig i all sin ogripbara hemskhet
även för de mindre ömtåliga själarna
som någonting helt annat än en existentiell lek
Eftersom tomheten fanns inom dem själva
hade de inget att fylla den med
Under andra tider och i andra kulturer
förankrade i traditioner och gemensam andlighet
hade prövningarna kunnat göra själen synlig
hjälpt människor att se varandra bättre
och gett upphov till förnyelse och tro
fast så skedde ju på sätt och vis nu också
– den själsliga tomheten uppenbarad
i en allt absurdare vantro
uttryckt i ständigt nya modefilosofier
som dekonstruerade allt utom sig själva
Det var nu de begav sig ut på gatorna
och började skrika och marschera
och vifta med slagord som var så absurda
att de berövade orden deras innebörd
När detta sedan inte räckte
för det gör det ju aldrig
kastade de stenar och vulgära glåpord
skrek de ut sitt hat mot samhället och de besuttna
mot västvärlden och de patriarkala strukturerna
ja, mot allt som de fått lära sig att hata
och slog sönder bilar och skyltfönster
och annat som råkade komma i deras väg
Den enda hjälp som fanns att få
för dessa avförtrollade och frigjorda själar
var hos andra lika tomma som de själva
Tafatt och okunnigt försökte de uppfinna nya riter
fylla det inre tomrummet med massans gravitation
Vi såg det hända i USA och Europa
i slutet av 60-talet och början på 70-talet
Sedan fick det växande välståndet åter makten
över merparten av de ”upproriska själarna”
deras oro sövdes genom bekväma arbeten
av diskutabelt produktiv kvalitet
i den snabbt växande offentliga sektorn
inom bland annat utbildningsväsendet och media
som gav tillräckligt hög social status
för att skydda dem från känslan av tomhet
och existentiellt misslyckande
men som framför allt höll dem på tryggt avstånd
från det folk de gärna hade använt sig av
som retoriskt verkningsmedel
och ibland naivt hade försökt identifiera sig med
Vi har sett dessa urbana oroligheter
bryta ut många gånger sedan dess
och vi ser det hända nu igen
fast denna gång i kanske ännu högre grad drivet
av de etniska skillnadernas ursprungligare
och dödligare motsättningar
och av religiösa övertygelser
som de flesta västerlänningar numera
saknar förutsättningar för att ta på allvar
Nu tillhör 70-talets moderiktiga vita rebeller
med universitetsexamen i nyskolastikens
dystra dekonstruktivistiska vanvett
plötsligt dem som hatas för sitt välstånd och sin ställning
av dem som med retorisk färgblindhet kallar sig svarta
– även om de hatade vägrar att inse detta
och istället gör sig till nyttiga idioter
för syndafloden
Liksom förut söker sig gatans folk till sina likasinnade
till dem som är lika tomma som de själva
för att bilda en kritisk massa
som genom sin gravitation kan fylla dem alla
med en illusion av mening
Det är därför dessa upplopp bara kan uppstå
i de globala storstäderna
där den kritiska massan snabbt kan bildas
som ett svar på ett slumpmässigt rykte
eller en noga konstruerad medial illusion
där någon framställs som ett offer för strukturell rasism
eller för någon annan akademisk konstruktion
Nu fyller de åter gatorna
med alla sina skrik och all sin förstörelse
alltid på samma sätt
eftersom det slumpmässiga kollektivet saknar identitet
De hatar och river ner
slår sönder och bränner upp
misshandlar och kanske till och med slår ihjäl
som Kain Abel för hans stigande rök
men sedan om några år
har kanske även de blivit lydiga och flitiga
konsumenter
– och detta är kanske det bästa vi har att hoppas på
så länge det finns tillräcklig med pengar
till panem et circenses
Fast till slut måste även de lånade pengarna ta slut
till slut måste känslan av skuldernas absurda storlek
beröva även finanselitens högresta män deras tro
– dessa de sista genuint troende
kapitalets obrottsligt hängivna mystiker
Credo, quia absurdum
sade kyrkofadern Tertullianus
en gång för snart tvåtusen år sedan
För att nå frihet, verklig frihet
måste förnuftets trånga gränser genombrytas
Jag ställer mig i princip på kyrkofaderns sida
Det är en fråga om mänsklig ödmjukhet
Om vi sätter förnuftet över allting annat
sätter vi oss själva över allt
för förnuftet kan ju aldrig vara
någonting annat än vårt eget förnuft
De som påstår att vi
Tertullianus och hans ödmjuka sentida anhängare
öppnar för irrationalitetens farliga krafter
bör betänka hur ofta förnuftets idolatrister
har krigat mot varandra i förnuftets namn
och beskyllt varandra för alla slag dumheter
och dårskaper och bristande rationalitet
Var och en hävdar de sitt eget förnufts
överlägsenhet över alla de andras
ja, de hävdar att det bara är deras eget förnuft
som är verkligt förnuftigt
Så blir förnuftstron till den totala relativismen
Det är som att beskåda ett slags absurd teater
påminnande om Ionescos noshörningar
där de agerande gör allt de kan
för att provocera de andra att börja stångas
så att det illusoriska hos deras horn ska uppenbaras
Förnuftet kan inte vara sin egen norm
sitt eget rättesnöre
det måste bygga på historien
och på traditionerna
även när de kan synas onödiga och oförnuftiga
för de är summan av det som faktiskt har fungerat
som faktisk har levt och överlevt
Att bejaka historien och traditionerna
är att bejaka livet sådant det är:
oklart, motsägelsefullt och irrationellt
men även listigt och överraskande
självuppoffrande modigt och många gånger vackert
Dock den moderna absurdismen
är av ett annat slag än Tertullianus’
Det är en absurdism utan det gudomliga
och således utan möjligheten till befrielse
från oss själva och våra begränsningar
Gudamänniskan född av en jungfru
på femton, kanske sexton år
som bävande hörsammade ängelns ord
och i en akt av omedelbar och fullkomlig tro
vände hela världshistorien
runt sin flickaktigt smala kropp
Det är inte nattvardens mirakel
inte uppståndelsens
– den tvivlande Tomas smutsiga finger
i det öppna såret
som helar allt
Nej, detta är den mirakellösa absurditeten
den som är så absurd
att det på sätt och vis är ett mirakel
att så många med till synes vidöppna ögon
beredvilligt träder in dess glanslösa öken
där inget liv finns, ingen mening
där det inte ens finns någon väntan
på någon evigt frånvarande Godot
Det är livet berövat
både det självkritiska förnuftets
lilla flackande men likväl varma ljuslåga
och trons stora bländande ljus
som med sin uppenbarelse helar allt
Vi har inte längre någon tro
att bryta igenom rationalismen med
att frigöra oss från dess absurda gränser
från dess meningsdränerade mani
dess atomiserande och nihilistiska krafter
inget befriande absurt mirakel
– blödande madonnor förekommer numera bara på TV
Och det som är det egentliga miraklet
som ju, trots allt, varken är Madonnan
eller ens hennes gudomlige son
utan att vi finns
att vi verkligen finns hos oss själva
uppenbarade i vår egen konkreta existens
är det få som ser
Absurdisternas absurdism
är inte ett steg ut i trons frigörande ljus
utan längre in i jagets suggestiva mörker
befriat från både förnuft och tro
för jaget slukar ju till slut allt
slukar sin svans och till slut sig själv
som det svarta hål det är
när det befrias från allt det tvång
från den hårda men sköna nödvändighet
som är verkligheten
För de själstomma
för de som är så uppfyllda av sig själva
att de är alltigenom tomma
återstår bara våldet och förstörelsen
att förstöra sig själva genom att förstöra allting annat
Attraktionen hos massan
ligger i att massan kan utöva mera våld
och förstöra mera
än vad individerna klarar av var för sig
massan gör dem därför verkligare
genom att uppgå i massan blir de verkligare
fylls de för en tid av den känsla av att leva
av att existera, vara till
som de ägde en gång för länge sedan
då när de ännu kunde ha valt annorlunda
gjort annorlunda
varit fria från det absurda jaget
Den svaga människan blir stark
tillsammans med andra svaga människor
Den starka människan känner livets styrka
sin egen styrka
genom andra människors styrka
genom deras motstånd och bistånd
Den som känner det absurda
och förmår bära det inom sig
äger i sig själv den gravitation
som är en slags nåd
Det rent materiella kollektivet
dess våldsamma rörelser längs gatorna
som ger en kortvarig illusion av mening
tills gravitationen till slut förlorar sin kraft
för det gör den ju alltid
och massan skingras
i sina meningslösa atomer
Det som dominerar just nu
är en känsla av overklighet
orimlighet
av absurditet…
Om skribenten: Jonas Åberg
