På kvällen när sommarvärmen börjar dämpas ökar motorbullret åter i styrka. Fast det låter nu på ett annat sätt än tidigare under rusningstrafiken. Det stiger och sjunker med korta och oregelbundna intervaller och det är hårdare och vassare och fyllt av plötsliga dissonanser. Det finns något på en gång förtvivlat och utmanande aggressivt hos det som inte fanns där förut. Då och då skär igenom detta mörka brus motorcyklarnas gälla, brant stigande skrin.

De skriver Kärlek med stor bokstav och ger sig ut att söka den på de platser där alla andra samlas. Men Kärleken flyr barfota genom de mörka bakgatorna, skrämd av Centrums tomhet och gränslöshet och av alla de höga, stumma byggnader som stirrande radar upp sig längs hennes väg. Hennes tunna vita klädnad står som flammor kring hennes spröda kropp, och långt i fjärran kan hon höra trafiken brusa som ett upprört hav. Det är nu vid den tiden på dygnet då det allt oftare händer att mörkret genomkorsas av blixtrande sirener.

I de avlägsna villaförorterna, dit inga ljud når, sover de små barnen i sina tropiskt växande drömmar. Ibland leende, nästan skrattande, andra gånger oroliga och som uppfyllda av en obestämd fruktan. Över väggarna i deras rum rör sig dansande djur – elefanter och apor, zebror och giraffer, smäckra gaseller och lysande röda flamingos – i cirklar runt det stora lejonet, som med sin flammande man vilar lugnt i cirkelns mitt. Om någon kunde, om någon vågade visa dessa barn hur de verkligen ser ut under den släta och mjuka ytan så skulle de kunna förvandlas. De skulle då kunna avstå från allt det överflödiga och förkonstlade och lära sig att växa i den fara som man måste möta ansikte mot ansikte. Hur mycket skulle då inte kunna bli annorlunda! Men föräldrarna, som vill att deras barn ska bli lyckliga och framgångsrika på det sätt som alla andra är lyckliga och framgångsrika, ger dem istället okrossbara speglar med greppvänliga kanter att leka med.

I gryningen kommer som alltid en djup och stark vind utifrån slätterna och drar fram genom staden med ett utdraget dovt brus. Den rör upp allt skräp som har samlats på gatorna under natten och för det med sig i stora viskande virvlar. Det är nu vid den tiden då alla utom tidningsbuden och personalen vid akutmottagningarna sover, utmattade av den gränslösa och namnlösa längtan som växer ur deras munnar och kön och som gör dem antingen för hårda eller för mjuka för att kunna mötas.

Under nattens lopp har Änglarna gjort tecken på några av dörrarna i staden. Tecknen kan inte ses för blotta ögat, men den som vet att Änglar finns kan märka det på att dörren är litet svårare att öppna än normalt. Fast för dem som har dessa tecken på sina dörrar saknar detta all betydelse, för de kommer inte mer att återvända till sina hem.

augusti-95

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.