De medeltida ekarna
halvt mineraliserade av tusen års böner
och stumt hängivna
uppåtvända blickar
brinner nu som fnöske, som man säger
trots att ekträ är erkänt svårantändligt
Är inte det ett under
– inverterat må vara, men likväl?
Ett annat under är att man redan vet
varför det brinner
medan branden forfarande rasar
och lågorna slår upp genom taket
i ett moln av giftgrön rök
trots att bränder är erkänt svårutredda
Vad man framför allt vet
är vad som inte har hänt
– och det är ju den svåraste vetskapen av alla
På några sekunder förtärs år
på några minuter århundraden
Men bakom det smältande blyet
uppenbarar sig plötsligt
som under den flagnande färgen på en mur
himlen
– den oförstörda himlen
Den fanns där hela tiden utan att vi anade det
Är inte också det ett slags under
att vi forfarande kan överraskas
av det självklara?
Allt osannolikt, ja, omöjligt är nu så sannolikt
att man börjar undra varför denna olycka
inte inträffade för länge sedan
– krig, revolutioner och studentrevolter
för att nu inte tala om alla dessa gnistor
från alla dessa slarviga franska cigaretter!
Men fortfarande står fönstren kvar
skådande
– det sköraste och det dyrbaraste
färgat ljus som drar i en ljudlös storm
av flammande skönhet
genom de mörka rummen
Det är inte eken och blyet
inte ens stenen
som överlever
Nej, det är det sköraste som lever
det skiraste och tillfälligaste
därför att det trots alla våra tvivel
tillhör en vidsträcktare värld än vår
Är inte också detta ett slags mirakel?
Borde vi inte tro?
Bör vi inte tro?
Efter alla påhitt och lögner
kommer sanningen
som ljuset genom ett målat fönster
plötsligt och självklart och ohejdbart
överväldigande och vackert
så vackert!
Allt det som vi trodde var förlorat
allt det som verkligen betyder något
återuppstår
och återuppståndelsen är ingenting mindre än självklar
De dumma människorna
med sina tröttsamma bortförklaringar
de fega och fula lögnhalsarna är borta
medan de vackra är kvar
bara de vackra
Maria, den leende Maria
med sitt lilla barn på armen
sitt lilla ljusomstrålande barn
Se hur han håller upp sin lilla hand
och vinkar åt oss
tror du, o naiva själ!
Nej, välsignar gör han
välsignar
Men tro du för all del att han vinkar
vinkar välkomnande
– det är egentligen rätt det också
Han ber dig stiga in i det mångfärgade ljuset
in i färgernas stilla storm
och bli en del av det
uppfyllas av det
befriad från den snäva nutidens svarta och vita
antingen eller
Välsignar gör han
fast leende
leende som ett litet barn som för första gången
känner igen dig och ser att det är du.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.