Arnold, Greta och påven pratar med pressen. Pressen pratar med allmänheten. Allmänheten pratar med sig själva. Prat, prat, prat. TV bjuder in ett lämpligt antal offentliga personer att sitta och tycka till i sof­fan om någon populär fråga. Förslagsvis om miljöhotet eller den växande främlingsfientligheten. Det är ju två av de pålitligaste vägarna till rätt slags uppmärksamhet. Efteråt tycker ett antal andra kändisar till på Facebook och Twitter om de första kändisarnas sofftyckande. Tycka, tycka, tycka. Arnold, Greta och påven bjuder in till en ny presskonferens och sitter där och bubblar självbelåtet, var och en i sin egen mikrofon. Prat, prat, prat. Bubbel, bubbel, bubbel. Skall det aldrig sluta någon gång? Har de aldrig pra­tat färdigt? De säger ju bara samma saker gång på gång på gång. De säger m.a.o. ingenting! Vad hjälper allt detta meningslösa prat? Mänskligheten verka ha drabbats av kollektiv pratsjuka. Genom de sociala medierna sprider den sig från land till land och smittar allt flera. Finns det någon någonstans som är immun eller kommer hela världen till slut att drabbas? Rör det sig kanske om ett virus från yttre världs­rymden som har planterats här av någon främmande livsform med en svaghet för practical jokes? (Ju mer avancerad en livsform eller kultur är desto mer utvecklad är som bekant dess känsla för humor. Hos de klokaste folken skrattar gudarna.) Och vad hjälper det att bli trappistmunk? Det blir ju inte tystare för det. De andra tystnar ju inte. Alla bara bubblar och bubblar och bubblar. Ja alla utom Vladimir Putin, förstås. Och det är talande. För den tystlåtne och enigmatiske Putin har ju makt. Riktig exekutiv politisk makt. Kanske bubblar alla de andra bara för att de inte har någon makt, för att de är hjälplösa, och för att de bara kan dölja detta, för sig själva, för andra, genom att utan uppehåll fortsätta att bubbla. Arnold bubblar, Greta bubblar, påven bubblar. Snart ska Greta åka luftballong med sir Richard till USA för att bubbla i FN, den globala såpoperans Mecka. Ju mindre makt de har desto mera bubblar de. Stefan, An­nie, Margot, Morgan, Ebba, Ulf – bubbel, bubbel, bubbel. Hur står de ut? HUR STÅR DE UT! För var dag som går tycker jag allt bättre om Putin. Vladimir Putin, tystnadens riddare i pratkvarnarnas värld.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.