Det är verkligen att gå för långt, ja, det är direkt hänsynslöst att med våld undanröja mörkret under träden djupt inne bland bergen.

– Junichiro Tanizaki, Till skuggornas lov

I dagsljus dunkel. Denna skugga, detta lätta och genomskinliga mörker har sitt ursprung i ljuset, i da­gens klara ljus. När ljuset någon gång fördunklas, som nu när stora gråa moln passerar, fördunklas även mörkret. Med ens och till synes oåterkalleligen förlorar det sitt klara djup och sin glänsande rörlighet och blir matt och livlöst. Vi känner kylan redan innan den har kommit. Det är hettan, svalkan i den brännande och bländande hettan, som är den befriande skuggans källa, som är dess inre ljus. Fast denna svalka finns inte här inne i skogen. Den finns i passagen mellan det vidöppna och oskyddade landskapet där ute och det skuggfyllda rummet innanför trädridån. Rummet av träd som vidgar sig inåt och mörk­nar. Det finns en inre gräns där inget längre låter sig urskiljas, men denna gräns är inte som den skarpa horisonten där utanför utan den är beständigt obestämd. Den finns, men den låter sig inte dras. Nej, det är hos oss som passerar den som den svalkande passagen finns. Det är vi som öppnar den och vi som håller den öppen. Mörkret under träden tillhör oss på ett sätt som ljuset under den gränslösa himlen aldrig kan göra. Vi bär det inom oss som en lätthet, en befrielse. Vi har rört oss under träden i århun­draden, ja, i årtusenden, i många, många årtusenden, och under denna långa tid har träden hunnit växa till en vidsträckt rymd av än lätt och graciöst, än snabbare och våldsammare svängande och glittrande kronor ovanför våra huvuden. Denna beständigt grönskande rymd, på en gång sluten och öppen, ljuder på ett både regelbundnare och mer varierat sätt än den himmel där vindarna och molnen rör sig. Mjuka­re och mera dämpat, men samtidigt uppfordrande, som om den ville lära oss något nytt – ett nytt språk, det språk som är att lyssna. Ibland kan den gröna rymden nästan bedöva oss med sitt dovt stormande brus, men inte ens då upphör det skiftningsrika suset helt. Vi tar skydd under träden, vi smyger oss för­siktigt in under dem, längre och längre in, för att inte bli sedda av den bottenlösa himlen eller av det som kanske döljer sig under synranden. Men vi gömmer oss också för att inte se, inte behöva se detta tomma och obestämda som vidgar sig gränslöst åt alla håll. Gömmer oss i detta genomsläppliga, av in­direkt ljus uppförda rum. I det höga, men inte obegränsat höga. I det vidsträckta, det in i det nästan ogenomträngliga och kyliga mörkret under bergen sig sträckande, men likväl inte obegränsat vidsträck­ta. När regnet faller når det oss först efter en stund, kanske först sedan det redan har hunnit sluta falla högt där uppe. Det stumt grå regnvädersljuset blandas med ett ljud som först är nytt och främmande och väcker vår uppmärksamhet, innan det efter att ha trängt igenom alla de invecklade skikten av grenar och löv till slut faller såsom ett ljud faller, i ett brus lika tätt som skuggorna. Tänk dig nu de som står djupt där inne, deras ansikten är uppåtvända och öppna, i ett regn som fortsätter att falla långt efter att det har upphört och solen redan har börjat skina igen, hur de först ser som en knappt förnimbar skäl­vande glans mellan löven men sedan som ett blått ljus av överraskande klarhet och styrka – ett ljus som med ens förvandlar hela det svävande grenverket till ett enda väldigt fönster. Detta fönster sänker sig så ned över oss, det sjunker in i oss och blir till ett inre fönster där vi plötsligt kan se oss själva. Djuret som flyr undan de skräckinjagande molnen, som flyr från den svindlande öppna himlen, som självt för andra djur är en skugga som jagar och flyr mellan trädens stilla stammar. Nu stannar du upp och ser hur inne­fattat sköna speglingarna av blått är, hur innefattat sköna speglingarna av grönt är, hur innefattat skön denna balans är mellan det som är stilla och det som rör sig, mellan det som lyser och det som genom­lyses! Balansen mellan ljus och mörker: skuggan i din blick, i din vetskap, lika plötslig som svindlande, att du finns… Det kan komma en tid, ja, den tiden kommer, när de jagande molnens gestalter över de öppna landskapen inte längre skrämmer dig och när det oroande skarpa hos horisonten har förvandlats till en synvilla. Men detta kommer också att vara den tid när det fönster du bär inom dig har fördunklats och du inte längre är en uppenbarelse för dig själv. Du är då en människa för vilken allting är möjligt men ingenting längre bär sin betydelse i sig självt.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.