Vid busstationen utanför IKEA sitter de somaliska
kvinnorna i en lång rad, stora och tunga,
som runda kärl insvepta i mörka tyger. Uttryckslöst
stirrande framför sig som en flock mätta kor,
tänkte jag först säga, lugnt idisslande sina bidrag,
men ändrar mig sedan, för i kornas stora, blanka
ögon finns en sorgsen vänlighet, en slags nästan mänsklig
sensibilitet som saknas hos dessa gåtfulla kvinnor
– deras blickar säger ingenting, de är glanslösa
som runda, mörka öppningar i tomma krus,
made in Somalia. Kanske är det någon smart konstnär,
en Billgren t.ex., som har placerat dem här på rad,
gett dem en slant för att sitta här och vänta på bussen
som ett slags integrationsprojekt, lära sig att vänta
på bussar, på bidrag, på sparvarna, som visligen
håller sig undan? Men när den illgröna bussen
äntligen kommer drar en plötslig stöt genom raden
och de sätter sig i rörelse, en tung och trög
men målmedveten rörelse. De går med den där självklara
vaggande långsamheten som de alltid rör sig med.
(Vem har någonsin sett en somalisk kvinna
röra sig raskt och ledigt som nordiska kvinnor?
Hade de varit tvungna att gå till fots från Somalia
till Sverige skulle de ha dött innan de kom fram!)
”Vi har inte brått”, säger de, ”ni får vänta på oss.”
Och nu är det bussen som väntar, tålmodigt
får man väl hoppas, när de heltäckta kloten ett efter ett
rullar in bakom den, för att en stund senare
dyka upp i fönstren ovanför. Även de kortaste sträckor
förflyttar sig somaliskorna med buss eller bil.
De kan sitta och vänta i åtskilliga minuter
för att åka från en hållplats till nästa. Vore de kor
hade man kanske kallat det tålamod och känt
en viss motvillig beundran. Fast djupt i det inre
av somaliland är de på sitt sätt verksamma
för att göra det nya landet till sitt eget land,
assimilera det, smälta det, förvandla det till ett nytt
Somalia, tungt och trögt, ett krus som vaggar
fram och tillbaka, med den svarta öppningen
väntande på det självklara, på någonting som aldrig
har väckt förvåning, ja, knappast ens intresse.
Speglar sig molnen, de underbara molnen
någonsin i deras blickar? Ser de med vilken lätthet
tornsvalorna ristar sina tecken på den blåa himlen?
För var gång jag passerar blir kvinnorna allt flera,
deras rad allt längre. Det är som trädde de fram
ur varandra, fram ur ett hemlighetsfullt hål,
för att ta plats på en allt längre bänk i ett alltmera
främmande land som vi en gång kallade Sverige.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.