Den amerikanske poeten och dramatikern Robinson Jeffers tillhör de förhållandevis få författare som väcker ett omedelbart och djupt personligt gensvar. Man känner igen något hos honom, något som man saknar, något som man behöver. Ännu är det kanske oklart vad det rör sig om, men känslan kan inte ifrågasättas. Den finns där och den är tveklös. Det kan räcka med några få rader, ett kortare utdrag, en enstaka dikt – det måste således vara något i tonfallet, i stämman, i uttryckssättet lika mycket som i det som sägs. Ett tonfall som vittnar om äkthet, allvar, integritet, om en människa som älskar något som det är värt att älska.

Robison Jeffers’ poesi utmärks av stor av klarhet och åskådlighet. Den är konkret beskrivande och detaljrikt berättande. Naturen, främst i den kaliforniska kustens gestalt, dess skönhet och tvång, och människan som genom sitt självmedvetande är alienerad från den, som är svag och splittrad och destruktiv därför att hon inte förmår leva i verklig kontakt med naturen och med sig själv, är några framträdande teman. Hans episka dikter har jämförts med grekiska ödesdramer, där naturen, den inre såväl som den yttre, spelar gudarnas roll. Under de långa och med tanke på deras spänningsfyllda och dramatiska, ja, inte sällan våldsamma innehåll förvånansvärt lugnt och jämnt ljudande raderna finns en sällsam kraft dold, som oceanens djup under de framrullande vågorna. En farlig kraft. En förvandlande kraft.

Robinson Jeffers’ poesi kan utan större svårighet läsas i original. Det finns således inte något egentligt behov av översättningar. Om dessa översättningar kan inspirera någon till att läsa honom i original har de dock fyllt en funktion.

Stråla, dödliga republik

Medan detta Amerika slår sig till ro i sin kompost av vulgaritet, trögt tjocknande till imperium,                                                                                                                                         och protesterna, en bubbla blott i den multnande massan, brister och pyser ut och sörjan stelnar,

minns jag sorgset leende att blommor vissnar för att ge frukt, att frukt ruttnar för att bli jord.                                                                                                                                                     Ut ur modern och genom vårens jublande extaser, mognande och förfall, och in i modern igen.

Du skyndar på förfallet – inte klandervärt; livet är gott, må det vara envist långt eller en plötslig                                                                                                                                                 kortvarig glans – meteorer behövs inte mindre än berg: stråla, dödliga republik.

Men för mina barn önskar jag att de höll sig på avstånd från det grumliga centrum – korruption                                                                                                                                          har aldrig varit ett tvång; när städerna knäböjer vid monstrets fötter finns bergen kvar.

Och pojkar, var i inget så återhållsamma som i kärleken till människan, en duktig tjänare men olidlig herre.                                                                                                                                Det är en fälla som har fångat de ädlaste andar, som fångade, säger de, Gud när han gick på jorden.

(Ur Tamar and Other Poems, 1924.)

Stråla republik

Beskaffenheten hos dessa träd: grön höghet, hos himlen: strålande, hos vattnet: en klar ström, hos klippan: hårdhet                                                                                                                och reservation – var och en ädla egenskaper. Kärleken till friheten har varit utmärkande för västerlänningen.

En envis fackla flammar från Marathon till Concord, dess farliga skönhet förenar tre tidsåldrar                                                                                                                                            till en enda tid; vågorna av barbari och civilisation har förmörkat den men aldrig kvävt den.

För grekerna kärleken till skönheten; för Rom härskandet; för oss den lidelsefulla kärleken till upptäckter.                                                                                                                    Men i en ädel lidelse förenas vi; och Washington, Luther, Tacitus, Aischylos: samma slags man.

Och du, Amerika, den lidelsen skapade dig. Du föddes inte till välstånd, du föddes till att älska friheten.                                                                                                                                      Du sade inte ”en masse”, du sade ”oberoende”. Men vi kan inte ha lyxliv och frihet på samma gång.

Friheten är fattig och mödosam; den där facklan är inte ofarlig utan hungrig och kräver ofta blod till bränsle.                                                                                                                          Du kommer att tämja den så den inte brinner för skarpt, du kommer att huva den som en fången hök, du kommer att sätta den på Caesars handled.

Men behåll traditionerna, bevara formerna, sedvänjorna, håll såret öppet. Var stor, sätt dina hälar hårt i marken.                                                                                                                  Den kommande tidsålderns stater kommer utan tvivel att minnas dig – och vässa sin kärlek till friheten på föraktet för överflöd.

(Ur Solstice and Other Poems, 1935.)

Några länkar:

Robinson Jeffers Association

Boken på bilden kan man köpa här.

Översättningarna reviderade i mars 2020.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.