Dessa små texter skrevs, vill jag minnas, under påverkan av min bekantskap med en skön iranska för många år sedan. Det intryck hon gjorde på mig hade säkert en del att göra med barndomens uppslukande läsning av Tusen och en natt. (I Johannes Östrups sedliga översättning, givetvis. Det finns inte ett original till sagosamlingen Tusen och en natt, så den diskussionen behöver jag inte ge mig in i. Däremot tror jag att en översättning i Östrups anda har flera fördelar. Den är inte bara psykologiskt riktigare – de erotiska utvikningarna är i många fall psykologiskt omotiverade, ja, i vissa fall rentav orimliga – utan äger dessutom och framför allt ett större mått av suggestivitet och magi. Det jag tänker på här är inte först och främst det faktum att antydningar kan säga långt mer för den livliga tanken än explicita redogörelser, utan den omständighet att bekräftandet och stimulerandet av påtagliga och dominanta drifter bidrar till att dölja och försvaga sådana drifter och behov som inte så lätt låter sig tillfredsställas eller förstås, men som just härigenom är de som för oss i kontakt med de större mysterier som ibland tar form i sagor, myter och religioner.) Den verkan som dessa österländska sagor hade på mig förstärktes ytterligare av den virtuose tecknaren Tjeerd Ackemas kongeniala illustrationer – ömsom ruskiga och ömsom romantiska, ömsom groteska och blodbestänkta, ömsom vackra och sensuella. Inte sällan allt detta, och mer därtill, på en gång. ”Det berättas, o herre konung…”

Tre persiska miniatyrer

1.

Jorden är äldre än tiden och livet är äldre än döden. Och kärleken då? Är den äldre än sagan men yngre än avståndet? Se den bländvita hästen med den främmande ynglingen och den allvarliga flickan, i vars mörka hår den stjärnklara natten har fäst en namnlös stjärnbild! Innan gryningen skall de vara upphunna av de förföljande ryttarna, som i nitiskt raseri kommer att rycka slöja på slöja från deras nakna kroppar i tron att det fördolda låter sig uppenbaras på detta sätt. När sedan svärd och spjut har gjort sitt kommer tystnaden åter att råda, liksom den gör nu när den unge mannen håller in sin häst för att låta den vila och dricka. Men det namn som denna tystnad bär kommer inte längre att vara detsamma utan ett annat och starkare, som skall vara okänt för alla utom för de båda som skall ligga orörliga i gräset bredvid en bländvit häst.

2.

Jag gick längs stigen upp från källan när jag plötsligt kände din blick på mig. Den var som en fågels oroliga vingslag över ett stort spegelblankt vatten. Jag såg dig stå vid din vita häst och se på mig, och jag såg bort innan dina himmelsblå ögon hann överfyllas av nattens drömmar. Jag såg dig gå upp från källan och kände hur vattnet du bar ägde en tyngd som var större än din egen. Jag kände hur du bakom allt det svarta såg på mig med ett ljus vars namn ännu är mig obekant och hur du såg bort av rädsla för att upptäcka att dess namnlöshet inte speglades i min blick.

3.

– Min älskade, du är namnlös som natten, som smärtan, som huden som skiljer och förenar!
– Min älskade, du kallade mig vän, jag kallade dig vän.
– När vi möttes vid porten och tog varandras händer…
– tog varandras händer…
– visste vi båda med vilken grymhet vi höll varandra fast…
– och att bara döden…
– bara döden…
– kunde uppväga all denna gränslösa kärlek.
– Så hjälpte du mig upp på din häst…
– så hjälpte jag dig upp på min häst…
– och med stillheten hos dem som är ensamma i världen red vi över de svagt porlande bäckarna som blänkte som silver i natten och genom de mörkare olivdungarna, som fyllde luften med sin skarpare doft.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.