Jonas Nilssons nya dokumentär med Karl-Olov Arnstberg, Jan Tullberg och Ingrid Carlqvist om hur Sverige blev en mångkultur är, med undantag för några detaljer, en professionell produkt, och den innehåller mycket kritik som utan tvekan är sakligt viktig. Det gäller även dess kontroversiella fokus på judiska individer och organisationer som verkat för den radikala mångkulturen, ett ämne som också jag själv tagit upp.
Samtidigt visar den tydligt vad som är felet med denna radikalnationalistiska kritik. För det första är den ensidig, i det att nästan hela tonvikten läggs på den judiska aktivismen och denna inte belyses i ett tillräckligt historiskt och idéhistoriskt perspektiv. För det andra saknar den de begreppsliga instrument som i mycket följer av ett större perspektiv även i allmänhet och som tillåter en mer omfattande och djupgående analys. För det tredje medför denna brist en fullständig frånvaro av realistiska utblickar mot en möjlig lösning av problemen. Nilssons film gör visserligen inte anspråk på att svara på mer än vad dess titel utsäger, ‘Varför är Sverige en mångkultur?’. Men förutom att svaret är ofullständigt blir i just detta polemiskt radikalnationalistiska sammanhang denna anspråkslöshet problematisk.
Invändningarna kan förstås sammanfattas som att felet med den radikalnationalistiska kritiken helt enkelt är att den är just radikalnationalistisk. Radikalnationalismen i sig närmast definieras så att säga av ensidighet, otillräckliga perspektiv och analytiska redskap, och frånvaro av tillfredsställande lösningsförslag. Endast om kritiken, eller valda delar av den, frigjordes från detta sammanhang och inordnades i ett nytt politiskt och ideologiskt sådant skulle den kunna få verklig betydelse.
Ett enormt engagemang, stor sakkunskap, hårt arbete och väl numera också avsevärda ekonomiska resurser investeras av radikalnationalisterna i studiet av mångkulturen och massinvandringen, formuleringen av kritiken av dem, och framför allt den mediala kommunikationen av denna kritik. Men det finns en disproportion mellan allt detta och den primitiva, torft-nationalistiska politiken och ideologin. Det sakligt viktiga går hela tiden i opinionsbildningsmässigt avseende förlorat just av det skälet att det blir en del av radikalnationalismen med dess av de flesta lätt uppfattade fel och begränsningar. Det sjunker ned och försvinner i det radikalnationalistiska moraset. Det hjälper inte att sunkbunkern putsas upp.
Nilssons Palaestra Media säger sig dock (med en språkligt märklig formulering av den typ som den nya besökaren kanske inte väntar sig som det första hon ser på nätsidan i en kort presentationstext på 18 ord – eller är detta sådant som ingen längre bryr sig om och få ens noterar?) vara “en Sverigevänlig kanal som betecknas frihetligt höger”. Det visar både det karaktäristiska libertarianska inflytandet, i vars termer friheten numera förstås inom den svenska radikalnationalismen, och det sätt på vilket denna radikalnationalism vill presentera sig som en respektabel del av den gamla vanliga högern – en borgerlig strategi som, vill jag minnas, också användes av den nu upplösta organisationen Nordisk Ungdom. Även radikalnationalisterna vill, för vissa syften, acceptansens syften, framstå som en del av det “konservativa blocket” och välkomnar det som ett steg i rätt riktning.
Två saker är att säga om detta. Dels att det är en svaghet och ett fel i sig att ansluta sig till denna höger, dels att självbeteckningen inte fungerar eftersom det är uppenbart för alla att man i verkligheten ändå bara är radikalnationalister och ingenting annat. Om man verkligen ville bli en del av den vanliga högern skulle man ju inte som i Nilssons film samarbeta med Det Fria Sverige, som inte tvekar att beteckna sig som fascister. Man skulle inte oavbrutet vara en central del av den formlösa radikalnationalistiska scenen med dess många överlappande och samarbetande grupper, en del av den miljö som bland annat alstrar populistnationalismens hatsvans och avslöjande anonymitetskultur på nätet. Ja, man skulle så att säga vinnlägga sig om att inte vara Jonas Nilsson, sedan länge en av de mest kända och på några punkter mer extrema företrädarna för radikalnationalismen i Sverige och för den fascistisk-libertarianska syntesen.
Men om Nilsson verkligen på allvar anslöt sig till den frihetliga högern sådan denna normalt förstås, den gamla vanliga högern som under nyliberalismens epok alltid haft ett libertarianskt inslag, om Nilsson tydligt markerade detta genom att ta avstånd från sitt fascistiska och nationalsocialistiska förflutna, eller till och med bara började på rätt sätt och i tillräcklig utsträckning problematisera det med kritisk urskillning, skulle det vara fel att peka på något trovärdighetsproblem. Det är givetvis fullt legitimt att ändra sig, och det är också ursäktligt att ha haft fel. Man skulle bara behöva insistera på att inte heller denna höger äger någon förståelse eller tillhandahåller någon lösning av de problem Nilsson dokumenterar, utan tvärtom i stor utsträckning är deras orsak. Ibland ser radikalnationalisterna denna orsak tydligare än den icke-radikala populistnationalismen, men de drar aldrig några adekvata slutsatser av det. I den nya filmen finner vi ingetdera.
Det största problemet med den radikalnationalistiska kritiken är kanske bristen på lösningsperspektiv. Indirekt kan man visserligen av vad som sägs i Nilssons film sluta sig till något litet som äger relevans på detta område. Ingrid Carlqvist utbrister mot slutet plötsligt rakt upp och ned att en och en halv miljon invandrare helt enkelt måste återvandras. Men även om återvandring förvisso inte är omöjlig, snarare stärker än motverkar detta ofullständiga och icke närmare utvecklade förslag, framfört på detta sätt, intrycket av brist på lösning.
I synnerhet när kritiken i sådan utsträckning fokuserar på just det judiska inflytandet leder denna brist dessvärre till att många sluter sig till sådant som inte äger relevans. Detta är, återigen, något som följer enbart av det faktum att det är radikalnationalister, tidigare och nuvarande fascister och nazister och personer som ansluter sig till dem i projekt som dessa, som står för kritiken. Det är därför bristen i lösningsfrågan, tystnaden i lösningsfrågan, blir så allvarlig. Det blir så att säga fritt fram att dra slutsatsen att en allmän nazistisk politik är vad som behövs, och att åtminstone en avsevärd del av nazismens typ av åtgärder mot judarna är den icke uttalade men avsiktligt implicerade lösningen, slutlösningen.
Radikalnationalismen håller inte. Men det gör för den delen inte den icke-radikala populistnationalismen heller, eller nationalismen, nationalkonservatismen, konservatismen överhuvudtaget sådana de idag ser ut. Förvisso finns för radikalnationalismens del dess alldeles egna faktorer som gör att den inte håller. Men oaktat skillnaderna har alla dessa idag genom kopplingen till den existerande högern och därmed åtminstone passivt och indirekt till den transnationella intressekonstellation som den är en del av också gemensamma sådana. De är alla bundna av en hopplös primitivism på vissa centrala politisk-teoretiska områden.
Det blir på särskilt sätt uppenbart i radikalnationalismen, och en av de olyckliga konsekvenserna är att många stöts bort och därför kvarstannar i eller till och med för första gången ansluter sig till en likaledes ohållbar vänster. En de överordnade värdenas konservatism är mer oundgänglig än någonsin. Men kanske är det signifikativt att det var en socialist med genuin arbetarbakgrund, idéhistorikern Ronny “Mitt förnamn är Ronny” Ambjörnsson, som en gång lanserade denna term. Såväl vänsterns sedan länge dominerande postmarxistiska och postmoderna transmutationer som de radikalmodernistiska felen och blindheterna i socialismens äldre, i övrigt rikt utvecklade och vittförgrenade teoretiska tradition alltifrån 1800-talet, gör det nödvändigt att dröja vid alla dessa riktningar som nu sitter fast i högern. Deras sanningar måste bevaras, frigöras, nyformuleras och förflyttas till ett nytt och större sammanhang bortom såväl den höger som den vänster vi idag erbjuds.
Det gäller alltså även de sanningar och den kritik som uttrycks av dem för vilka det nu tyvärr är naturligt – eller till och med framstår som den enda möjligheten – att sugas ned i radikalnationalismen. Endast i ett sådant större sammanhang kan de perspektiv och analytiska resurser tillhandahållas som måste inte bara komplettera och modifiera denna, utan helt enkelt ersätta den på det sätt som är nödvändigt även för att rädda nationens och nationalitetens värden.
Om skribenten: Jan Olof Bengtsson
