Coronaviruset uppkom, på okänt sätt, i Kina. Men enligt rapporter har Kina snabbt fått kontroll över pandemin i Wuhan och Hubei-provinsen. På några få dagar byggde man ett antal stora, tillfälliga sjukhus. Igår stängde de. De sista patienterna skrevs ut. Endast ett fåtal nya sjukdomsfall registrerades.
Det är svårt att veta hur säkra rapporterna är. Men klart står att Kina har ett system där staten kontrollerar samhället i en utsträckning som möjliggör ofantligt mycket mer långtgående och effektiva åtgärder än vad som är fallet i den liberalkapitalistiska demokratins västländer.
Vissa svenska media tog redan från början fasta på de extremaste värsta fall-scenarierna, och har försökt upprätthålla ett konstant psykologiskt tryck av skräckrapporter. Det beror delvis, i synnerhet i så kallade alternativmedia, på en av politiska skäl motiverad vilja att framställa regeringens och den nuvarande statliga administrationens brist på åtgärder i ett så negativt ljus som möjligt.
Men det beror också på rädsla. Denna rädsla märker man nu på många håll. Normalt dolda sidor av människor blir plötsligt synliga, och visar sig oerhört starka. Folk är helt enkelt rädda för att dö. Varför är, i största allmänhet, en människa rädd för att dö? Därför att hon är djupt nedsjunken i en egoistisk sinnlighet, har en ytlig och felaktig förståelse av verkligheten, och har levt på ett sätt som inte står i överensstämmelse med sund andlig, religiös och moralisk undervisning.
Allt det som vår radikalsekulära kultur begränsar oss till och håller oss kvar i, den existentiella omognaden, den andliga blindheten, de små drömmarna om livet, de futtiga världsliga planerna, de enfaldiga egoistiska strävandena och målen, hela den fundamentala missuppfattningen om livet och om vad det innebär att vara människa, gör att chocken inför verkligheten, när den tränger sig på så som nu sker, blir särskilt stor. Skräckscenarierna ställer många inför en ny gränssituation där ingenting av det de trott på hjälper.
Verkligheten är sådan att inte ens den starkaste, mest välorganiserade och moraliskt och vetenskapligt kvalificerade statsmakt någonsin kan vara tillräcklig för att hantera och avvärja alla faror som hotar samhället och medborgarna. Staten delar rent principiellt människans egna begränsningar. Även den måste därför relateras till och hänvisa till det större mysterium som också den är underordnad, till den helhetliga uppfattning av tillvaron som innefattar Gud eller den andliga och metafysiska dimensionen.
Men en stark, välorganiserad och moraliskt och vetenskapligt kvalificerad statsmakt kan göra ofantligt mycket mer än vad exempelvis den svenska och amerikanska gjort de senaste veckorna. Alternativmedia har förvisso rätt: handfallenheten, den förlamade dekadensen är plågsamt uppenbar. Redan meddelas att man i Sverige inte längre ens kan göra provtagningar. Det blir därmed omöjligt att veta hur många som drabbas. I flera veckor hörde vi från ansvariga myndigheter mest nervösa, defensiva undanflykter, ursäkter för att man inte gjorde något. Hela sättet att resonera, hela den grundläggande inställningen var fel.
Givetvis är det av vikt att förebygga panik. Men kontrasten mellan informationen om smittspridningen i Italien och Iran, om den oavbrutna, frekventa flygtrafiken därifrån, om obefintligheten av kontroller av inresande, å ena sidan, och myndigheternas påståenden om den låga risken och onödigheten av fler åtgärder, gav ändå ett helt groteskt intryck.
Hade agerandet berott på en avsiktligt försök att hindra panik bland befolkningen, var det misslyckat i sin naivitet och genomskinlighet. Var och en kunde nämligen omedelbart förstå att de hade fel. Vad vi hörde var i verkligheten dels på ett närmast kuriöst arrogant sätt ansvarslösa, dels rädda, svaga röster. I båda fallen påmindes vi om att de moraliska och karaktärsmässiga egenskaper, den förmåga till realistiskt ledarskap som kännetecknar en stark och kvalificerad statsmakts företrädare, saknas.
Personer i ansvarig ställning lever liv, typer av liv, den liberalkapitalistiska demokratins typer av liv, som gör att de lika lite kan klara av att vidta nödvändiga åtgärder vid en snabb smittspridning som de förmår komma till rätta med det barbariska våld som tar över samhället till följd av den massinvandring och mångkultur de själva genom samma fatala egenskaper tillåtit.
Vi må tycka vad vi vill om den kinesiska socialismen. Men de som inte tidigare förstått betydelsen av den starka staten för Kinas ekonomiska, vetenskapliga och teknologiska utveckling, innebörden av dess förmåga att styra och behärska marknaden, företagen, det influtna kapitalet, använda dem för sina egna syften, borde åtminstone kunna förstå dess betydelse för förmågan att vidta adekvata åtgärder i den nu uppkomna situationen.
Vi vet ännu inte hur omfattande pandemin kommer bli. Den kan bli begränsad, som de många andra som kommit och gått de senaste årtiondena. Men den kan också bli betydligt större, och ser såvitt jag förstår ut att bli det. Vi vet inte hur stor en pandemi av detta slag kan bli i vår tid. Klart är i alla fall att redan dess hittillsvarande utbredning gör vissa såväl politiska som andligt-kulturella reflektioner motiverade, ja påkallade. Redan nu bör den möjliggöra viktiga insikter.
Om dess utbredning fortsätter och blir mycket stor, beror det åtminstone i hög grad på det västerländska samhällssystemet, den liberalkapitalistiska demokratin. Därmed kan den också få en stor politisk betydelse. Den kan framtvinga en politisk omprövning. I så fall är den en tragedi som, trots allt, gör den framtida mänskligheten en tjänst. En riktig teologi eller metafysik skulle rentav kunna träda in och lära ut att även det onda på sitt sätt tjänar människans andliga utveckling.
Vi har inte Kinas förutsättningar att hantera situationen. Vi tror ju på öppenhet, gränslöshet, fri rörlighet. Myndigheter och experter har i dagarna själva förklarat det, talat i termer av vad “vår typ” av samhälle överhuvudtaget kan göra, till skillnad mot Kina. Men vad detta innebär är att vi har svikits av den liberalkapitalistiska demokratins intressenter, av dekadenskulturens profitörer.
Måste inte vänstern nu sätta åt sidan sitt oändliga, bortskämda politisk-korrekta trivialpyssel i kapitalets tjänst? Vad säger libertarianerna? Att de är utopister har förstås alltid varit uppenbart för de klarsynta. Men i vår omtöcknade tid har alla inte varit klarsynta. Hälsa och sjukvård är för libertarianerna enbart individens sak. Det får inte ens finnas en statsmakt av det slag som skulle kunna göra något. I USA har många inte råd med läkarbesök när de nu blir sjuka, och eftersom de inte får någon sjukersättning måste de gå till jobbet.
Libertarianismen är en utopi, men även utan beaktande av den påträngande verkligheten i form av en av naturen individöverskridande pandemi är det bättre att beskriva den som en dystopi: så framstår dess samhällsvision nämligen redan där den delvis förverkligats, såväl som i dess egna framställningar, exempelvis hos den gamle amerikanske centralbankschefen Alan Greenspans och talmannen i USA:s representanthus Paul Ryans helt avgörande läromästare, Ayn Rand – som även är en favorit i det svenska näringslivets tankesmedja. Det är lättare att se idag.
Det här är inte ett alarmistiskt debattinlägg. Sådana har vi sett för många av. Men det jag säger måste sägas. Vi har inte Kinas resurser att stoppa coronaviruset, och vi har inte heller den andliga, kulturella och psykologiska beredskapen inför dess härjningar.
Socialismen och konservatismen förenas i förståelsen av staten, av nödvändigheten av den stat som är tillräckligt stark för att kunna vidta adekvata åtgärder åtminstone långt utöver vad den liberalkapitalistiska demokratin förmår. Det är den stat som förmår tillhandahålla den intelligenta, medvetna allmänna styrning som är nödvändig för att överhuvudtaget kunna tjäna samhällets och mänsklighetens fortsatta utveckling och framsteg – i den mening i vilken sådana är möjliga – utöver den stagnation och det förfall som idag i alla avseenden, inklusive det andliga, präglar den västerländska civilisationen.
Om skribenten: Jan Olof Bengtsson
