Delvis var väl avsikten god: ett namn som skulle vara lika på alla språken och som sådant lätt upptas i dem. Men av andra skäl är det ändå ett anmärkningsvärt dåligt namn för den gemensamma europeiska valutan. Ett namn som bara bekräftar det mediokert och fantasilöst rationalistiska, det abstrakta, ohistoriska och artificiella inte bara i detta projekt i sig, utan i hög grad i hela EU.
Euro. Man tänker sig lätt hur globalkapitalet skulle kunna önska sig även en amero, en asio, en afro, och naturligtvis, så snart som möjligt: en globo. Dessutom drar det ned namnet på vår kontinent till ekonomins principiellt begränsade nivå, och mer specifikt dagens allt grövre och lägre version av denna nivå, givet arten av den ekonomiska ordning som euron och EU är avsedda att tjäna.
Europrojektet och eurozonen är alltså problematiska i sig själva, och problemen är av liknande slag som hela EU:s. Men om man nödvändigtvis skulle ha en gemensam europeisk valuta, borde den åtminstone ha givits ett traditionellt, historiskt namn för valutor, inte namnet på vår världsdel. För syftet att namnet skall vara för alla lika och lättintegrerat i respektive språk är euro i själva verket helt onödigt.
Ett utmärkt namn hade varit krona. Det förekommer mig veterligen i visserligen varierad men ändå ytterst likartad och mycket lätt igenkännlig form i samtliga europeiska språk, det har använts som namn på nationella valutor i flera europeiska länder, och det har en stark historisk förankring som just sådant namn. Ett annat som vore ganska bra och av liknande skäl är florin, som visserligen har ett tydligt lokalt ursprung men samtidigt är så gammalt att det snarare än detta hänför sig till en i mycket gemensam medeltid.
Hursomhelst är det litet ovärdigt Europa och Europas historia att ha en valuta som heter euro, i stället för något som har med just valuta att göra. Men än värre blir det när man i Sverige uttalar euro på engelska. Vad man kan göra med namnet euro är ju att åtminstone uttala det med de olika nationella språkens variation, hur liten den än oftast måste bli – på samma sätt som sedlarnas utseende kan varieras i de olika länderna. Diftongen “eu” i euro ska på svenska givetvis uttalas på samma sätt som i Europa. Men så sker inte alltid. Alltför ofta uttalas det i stället på ett sätt som ytterligare förstärker alla de trista konnotationer som redan namnet som sådant, som namn på en valuta, äger. Ja, det vanliga engelska uttalet lägger till en dimension av euron, eller snarare av EU, som det atlanticistiska projekt, i problematisk mening, som det faktiskt i mycket varit.
Orsaken är förstås just den ovanligt långtgående svenska allmänkulturella amerikaniseringen. I Frankrike och Tyskland uttalar man självklart euro enbart på franska respektive tyska.
Till det engelska uttalet kommer också den vanliga icke-svenska, om än inte exklusivt engelska utan även franska och spanska, pluralformen: euros. Denna form gör ordet direkt till ett lånord, på just det sätt som inte var meningen. Dessutom saknar den bestämd form på svenska, eftersom vi inte, som de andra språk som använder den, har bestämd artikel.
Den korrekta svenska pluralform man försökt etablera är dock samma som singularformen, d.v.s. vi anses inte skola ha någon särskild pluralform. Men trots att svenska språkanvändare är vana vid detta i fallen pund och dollar, verkar det inte kännas helt naturligt. Och den enda bestämda form som erbjuds blir då eurona, med en ändelse “-a” för bestämd form som fortfarande ofta inte låter så bra och tidigare ibland brukade undvikas i svenskan direkt efter en pluralform på n: ordet bon blev “boen” i stället för “bona”, bin blev “bien” i stället för “bina”, exempelvis i översättningen av Alexandra Kollontays bok Arbetsbiens kärlek. Men detta passar verkligen inte för euro (“euroen”), som ju enligt Språkrådet alltså inte ska sluta på n i plural, och man således skjuter in ett n enbart för den bestämda formen – det n som i denna form vanligen läggs till pluralformer som slutar på -er, -ar eller -or – för att för den kunna använda detta a, på liknande sätt som man skjuter in ett n i pluralformer som slutar på -are, där man dock samtidigt tar bort singularformens avslutande e (“lärarna”).
Åtminstone alla ord jag kommer på som slutar på o med en bestämd pluralform med -na har till skillnad från det föreslagna euro en obestämd pluralform som slutar på n. Språkrådet tänker givetvis på hur vi använder pund och dollar på svenska, och för den delen ord som kilo och hekto som liksom euro slutar på o och har -na i den bestämda pluralformen, och som vi använder för bestämda kvantiteter som helheter: “10 kilo” i stället för “10 kilon”. Men till skillnad från det föreslagna euro har kilo dock också, med något annorlunda betydelse, denna senare, alternativa obestämda pluralform slutande på n.
Tyvärr tycks emellertid inte heller den form jag brukar använda och föreslå, euroer, i bestämd form euroerna, med, förslagsvis men inte nödvändigtvis, betoningen på o:et uttalat som å, helt lätt att ta till sig, trots att den ligger nära kronor och kronorna och följer ett vanligt mönster, även om ord med pluralform på -er (och -ar och -or) efter singularformer som slutar på vokal till skillnad från euro även i dessa former brukar ha betoningen på denna sista stavelse (depåer, kaféer, frierier).
Att dessa former känns ovana bidrar säkert till att många i stället använder formen euros. Men det kan möjligen vara så att denna användning i sin tur bidrar till det engelska uttalet av hela ordet. Även därför borde man, samtidigt som man konsekvent använder ett logiskt svenskt uttal av såväl singular- som pluralformen, också insistera på en distinkt svensk pluralform, som överensstämmer med detta uttal. “Euron” – i analogi med “kilon” – och “euroer” är då de enda möjliga. Men den förra får det att låta just som en viktenhet och inte en valuta, och är dessutom på vilseledande sätt identisk med den bestämda singularformen. Den senare har också fördelen av en bestämd form som är betydligt bättre än den senares av de officiella språkrådgivarna för närvarande rekommenderade, av de skäl som gjorde att man förr som sagt stundom undvek denna senare.
Även Italien har dock antagit den med singularformen identiska pluralformen, under det att tyskarna faktiskt använder både den och vad som även i tyskan uteslutande är lånordspluraländelsen på s – den förra när ordet används om bestämda kvantiteter som helheter (som “10 kilo” eller “10 pund”), det senare när man talar om flera enskilda enheter (mynt, kanske). “Euros” är dock en mer rimlig form i tyskan än i svenskan, eftersom tyskan i likhet med engelskan, franskan och spanskan kan skapa en bestämd form genom sin bestämda artikel – vi kan varken säga “eurosna” eller “eurosarna”. Denna artikel gör också att euro som pluralform får en bättre bestämd form i både tyskan och italienskan än i svenskan.
För egen del kommer jag nog fortsätta säga euroer och euroerna – tills, i en framtid, i samband med EU:s grundliga reformering, denna valuta avskaffas, eller åtminstone, förhoppningsvis som del av ett nytt ekonomiskt system, byter namn.
Om skribenten: Jan Olof Bengtsson
