SD byter partigrupp i Europaparlamentet från Europe of Freedom and Direct Democracy (EFDD) till European Conservatives and Reformists (ECR) – för att nu använda de vanliga engelska namnen, en praxis som dock ter sig mindre rimlig när Storbritannien lämnar unionen och, om jag förstått saken rätt, engelska därmed inte längre kommer vara ett officiellt språk i EU, eftersom man bestämt att varje medlemsland bara får ha ett eget språk och Irland valt gaeliska och Malta maltesiska.
Redan inför förra Europaparlamentsvalet ville SD gå med i ECR, men tilläts inte göra det eftersom de ansågs för “radikala”. Att de nu godtagits som medlemmar är fullt begripligt i ljuset av deras egen politiska utveckling sedan dess, men också naturligtvis av Brexit och de mer allmänna förändringarna i Europa i vilka ECR:s partier är involverade.
Åkessons svepande formulering om att bytet innebär att “vi breddar våra kontaktytor mot den konservativa sfären i USA som ECR sedan länge har ett nära samarbete med”, tyder tyvärr på att det är de av den för-trumpska neokonservatismen präglade grupperingarna han syftar på, eftersom det endast är dem som ECR och i synnerhet Tories “sedan länge” haft – kunnat ha – ett samarbete med.
Möjligen är det bara så att förtrogenheten med och urskillningen ifråga om konservatismens olika riktningar i USA är bristfälliga i SD-ledningen. Men som Åkesson nu uttrycker sig ser det mest ut som ännu ett steg i SD:s beklagligt förändrade inställning till NATO. Är dagens brittiska Toryparti under Theresa Mays ledning verkligen numera en förebild för SD? Det är i så fall högst uppseendeväckande, inte bara ur ett nationalistiskt utan även ett mer egentligt konservativt perspektiv.
Anslutningen till ECR behöver dock inte vara enbart negativ. Gruppen brukar betecknas som EU-kritisk, men inte i betydelsen att man vill avveckla EU, utan bara att man tämligen grundligt vill reformera unionen. Utan tvekan kan SD bidra till att förstärka dessa reformambitioner.
Inte ens en förändring av European People’s Party (EPP) i samma riktning är ju längre utsiktslös. Ungerska Fidesz, som i avgörande frågor i sak står närmast Europe of Nations and Freedom-gruppen (ENF), är visserligen fortfarande mest ett anmärkningsvärt undantag där, om än förvisso mycket gynnsamt för gruppen. Men Österreichische Volksparteis (ÖVP) nya regeringsbildning, det exempel Sebastian Kurz satt genom alliansen med Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ), har verkligen förändrat situationen. Detta är ett skifte av paradigmatisk betydelse för hela Västeuropa och ÖVP:s motsvarigheter där. The Spectator kallade nyligen Kurz Europas viktigaste politiker.
Men just därför måste man fråga sig om SD behövs för att förstärka ECR:s reformambitioner. Om de inte på annat håll kan göra mer för att uppnå den nödvändiga reformen av EU, och samtidigt befrämja sin politiska linjes framgång i hela Europa, som på alla möjliga sätt skulle gynna den även i Sverige.
I samband med förra Europaparlamentsvalet 2014 förespråkade jag att SD borde ansluta sig till bildandet av vad som kom att bli ENF, under förutsättning att denna nya grupp i sin tur ideologiskt utvecklades, tonade ner den otillräckliga populistnationalismen, och satsade på det alternativa Europasamarbetet och inte bara EU-motstånd. Det senare och för mig avgörande villkoret menade jag då i tillräcklig utsträckning uppfylldes av Marine Le Pens appel aux peuples d’Europe. Men härom dagen gjorde Matteo Salvini ett utspel om att ena Europas nationalistpartier som tycks gå utöver detta. Även på denna front fortsätter alltså ENF och dess partier röra sig i rätt riktning.
Det var, i ljuset av den beklagliga debatten om dessa Europaparlamentsgrupper och deras sammansättning 2014 som jag i viss detalj följde i mina inlägg, begripligt att SD då tvekade och valde EFDD. Vad jag hävdade var därför i stället att man på sikt borde orientera sig mot den nya grupp man då försökte bilda och som sommaren 2015 slutligen konstituerades som ENF. Man borde uppställa detta som det långsiktiga målet, målet inför nästa Europaparlamentsval 2019, åtminstone i den interna planeringen, och därför vidmakthålla goda relationer med dem.
Hade SD som helhet utvecklats på rätt sätt, skulle det idag varit fullt naturligt och opinionsmässigt möjligt att ta steget från EFDD till ENF i stället för till ECR. Både FPÖ och Lega har ju idag uppnått just det SD fortfarande strävar efter i Sverige, och sitter i regeringsställning med stort inflytande. De har därmed blivit förebilder för andra partier av SD:s typ, eller åtminstone den typ SD borde representera.
Allt vägt och mätt måste SD:s gruppbyte ses som ännu ett steg i fel riktning. Det innebär nämligen en fortsatt rörelse bort från de mest framgångsrika partierna av deras egen typ, ja väl i termer av växt och långsiktig tendens de mest framgångsrika i Europa överhuvudtaget: inte bara FPÖ och Lega utan även Rassemblement National (franska Front Nationals nya namn) och nu även det kanske mest signifikativa och viktiga av alla, Alternative für Deutschland. När Lega och gamla EFDD-vännerna, den italienska Femstjärnerörelsen (Movimento 5 Stelle) nu bildat regering till och med utan den gamla etablissemangshögern, borde man verkligen satsat på att förstärka ENF i stället, och därmed, genom det alternativa Europasamarbetet, skapa förutsättningarna för samma maktskifte i andra europeiska länder.
Man måste ju också notera att med Brexit, Tories, partiet som skapade ECR, och partiet med de stora amerikanska kontaktytorna, försvinner ur denna grupp. Förlorar den inte därmed lika mycket tyngd som EFDD när UK Independence Party är borta?
SDU såg den rätta framtidsvägen från början, och den är nu Alternativ för Sveriges linje. Kan detta parti på allvar bli det “nya tredje” bortom å ena sidan sunkbunkerns typ av nationalism och å andra sidan den liberala anpassningen i SD, borde här kunna utbreda sig en öppen aveny rakt in till centrum för Europas viktigaste politiska miljöer och avgöranden under överskådlig tid. Även om SD säkert, inte minst genom Peter Lundgren, kommer kunna fortsätta göra mycket bra i sin nya europeiska partigrupp, känns deras byte på det hela taget som en självmarginalisering och en återvändsgränd.
Om skribenten: Jan Olof Bengtsson
