När jag engagerade mig i styrelsearbetet i SD Stockholms stad 2015 var det naturligtvis i förhoppningen att, utöver deltagande i det mer praktiskt-administrativt inriktade arbete som hörde till uppdraget, också kunna verka för den ideologiska och politiska vision som jag, efter min anslutning till SD 2010, försökt formulera.
Målsättningen i den grupp som var knuten till det nya styrelseförslaget var att genom ledamöternas erfarenhet och bakgrund lyfta Stockholmsdistriktets arbete till en ny nivå av kompetens och professionalism, och bl.a. genom en ny tonvikt på och profilering i kulturfrågor nå tidigare icke i tillräcklig utsträckning SD-röstande väljargrupper som var starka inte minst i Stockholm. Det var en del av vad som inom SDU-ledningen hade kallats det ”nya tredje”, ett begrepp jag upptagit.
Men till SDU:arnas föreställning om detta nya tredje hörde även en distinkt politisk och ideologisk vision för förnyelse av SD. Det nya tredje var det som måste komma efter bunkern, sunkbunkern, unksunkbunkern, det “gamla första”, å ena sidan, och liberal, politisk-korrekt anpassning, det “halvgamla andra”, å den andra. Och det var här vad jag kallat min ”europeiska post-paleokonservativa” ståndpunkt kom in. Några i partiet, och i synnerhet i SDU, hade, tror jag, i åtminstone någon utsträckning följt min artikulation av den genom åren, vilket gjorde att jag kanske kunnat utöva åtminstone visst inflytande även utan förtroendeuppdrag.
Samtidigt hade jag själv givetvis nära följt den ideologiska utvecklingen både inom det s.k. “moderpartiet” och SDU. På en viktig punkt skilde jag mig från SDU. När det nya principprogrammet presenterades hösten 2011 välkomnade jag, i enlighet med tidigare argumentation, framlyftandet av begreppet socialkonservatism som primär ideologisk självbeteckning för SD i stället för nationalism, och jag föreslog rentav att man borde gå ännu längre i den rikningen. Det var visserligen, visade det sig, inte helt oproblematiskt, eftersom förståelsen av socialkonservatismen och dess historiska traditioner på sina håll var bristfällig. För många kritiker blev begreppet synonymt med en otillbörlig anpassning till det politiska etablissemanget. Och att tendenser till sådan anpassning fanns inom partiet var obestridligt.
Självklart finns element av liberalism, i mycket vid mening, som tillhör det modernitetens arv som även jag bejakar; ja delvis har desa element rötter i specifika aspekter av det gemensamma europeiska arvet från Athen, Rom och Jerusalem. Det är ofta viktigt att betona detta. Försvaret för sådana frihetliga moment är en självklarhet i SD, och partiföreträdare som ibland fokuserar särskilt på dem och gör dem explicita ska inte avfärdas som otillbörligt kompromissande med den politiska korrektheten. Den senare är något helt annat.
Men dessa moment måste skarpt åtskiljas från den otillbörliga allmänna anpassning till den liberaldemokratiska moderniteten i såväl ideologisk förståelse som i sakfrågor som tyvärr också kunnat urskiljas. För vissa kritiker öppnade det nya principprogrammet på några punkter för en sådan radikalisering av partiet. Begreppet ”öppen svenskhet” tolkades exempelvis av vissa – som jag då förstod det felaktigt – som att partiet förnekade betydelsen av svensk etnicitet, ja rentav existensen av etniska svenskar. Själv har jag främst sett problem i en utrikespolitisk omorientering, framför allt i förhållande till NATO.
Under alla omständigheter gällde det från början att motverka att termen socialkonservatism missuppfattades som legitimerande dylik radikalisering, att den blev liktydig med socialt ansvarstagande i allmänhet, bejakande av välfärdsstaten i allmänhet, rörelse mot mitten i dagens politiska spektrums mening, mot socialliberalism, socialdemokrati. Ett sätt att göra det var att tydligare lyfta fram de distinkta idétraditioner som det i själva verket måste vara fråga om. Det hade gjorts inte bara från Mattias Karlssons utan i någon mån även Jimmie Åkessons sida, men det var nödvändigt att vidareutveckla och förstärka detta.
Välkomnandet av nedtoningen av nationalismen, en nedtoning jag själv redan länge förespråkat, gjorde att jag från början skilde mig i åtminstone ett avseende från SDU, som ville stå för en mer uttalad nationalism än ”moderpartiet” och, liksom exempelvis post-sunkbunkerfalangen i det senare, representerad av David Lång och Joakim Larsson, ville kvarhålla nationalismen som partiets huvudsakliga beteckning. Mina invändningar mot detta hade ingenting med nationaliteten och den nationella egenarten att göra utan endast med nationalismens begränsade ideologiska tolkning av allt detta och dess politiska innebörd, och med frånvaron av det större europeiska sammanhang i vilket det för mig var centralt att det idag måste förstås.
Läget i Europa är efter massinvandringens, globalismens och multikulturalismens långtgående genomförande ett nytt, de problem vi står inför är andra, och de kräver europeisk samling. På 1800-talet handlade nationalismen främst om kulturell självhävdelse, eller åtminstone värnande av kulturell egenart, som lika viktig som den politiska självständigheten, contra inte minst fransk, österrikisk, rysk dominans i imperiernas politiska form. Idag är det inte fråga om något sådant hävdande av kulturell och etnisk egenart mot varandra bland Europas folk och stater som sådana, eller i de få fall där det är det måste man nog säga att det inte bör vara det. Alla de olika nationella traditionerna i Europa måste förvisso idag hävdas mot den abstrakt-universalistiska, ideologiska europeiska identitet som EU påtvingar dem, ja detta försvar måste fortfarande ske i den gamla nationalstatens form. Men själva grundmotivationen för nationalismen är idag i mycket en helt annan. Även den verkliga, gemensamma europeiska identiteten måste ju idag hävdas mot EU. Den alltför starka kopplingen till nationalismen i 1800-talets mening leder därför fel. Och det gäller också, mutatis mutandis, 1900-talets huvudformer.
Men samtidigt bejakade SDU i långt större utsträckning än ”moderpartiet” just det europeiska sammanhanget, och inledde formellt samarbete med ungdomsförbund i närstående partier, eller vad jag menade borde vara närstående partier. Det kunde därför inte förnekas att bland de mer uttalade svenska nationalisterna också återfanns de bättre européerna. Det var här jag och SDUarna fann varandra.
Explicita ansatser till ett alternativt Europasamarbete, det som för mig var det allra mest avgörande, saknades inte heller hos de ”moderpartier” de kontinentala ungdomsförbund SDU samarbetade med var knutna till. Det var bara SD som släpade efter här. Partiets företrädare i Europaparlamentet Peter ”Nalle” Lundgren har visat sig vara utmärkt och har vunnit stort och allmäneuropeiskt erkännande genom sin förkrossande erfarenhet och sakkunskap på sitt område såväl som sin trovärdighet och autenticitet som person. Men det hindrar inte att Europaengagemanget fortfarande behöver kompletteras.
Samma höst, 2011, som det nya principprogrammet antogs på landsdagarna framlades också den nya kommunikationsplanen. Jag välkomnade även den, inklusive begreppet ”nolltolerans”, som ett bra instrument för att komma tillrätta med de många obehagliga, råa och brutala uttalanden och partiföreträdare som tyvärr förekom på vissa håll i landet. ”Nolltolerans” kunde givetvis inte ges någon exakt definierad, uniform tillämpning, men det fungerade som kraftfull signal, och effekten kan, tror jag, knappast bestridas. Planen innefattade emellertid mer än detta negativa avståndstagande, och jag läste in hela min vision av en mer djupgående kulturell förnyelse i planen. De framsteg det växande partiet gjort i detta avseende kan studeras allt tydligare för var gång landsdagarna hålls.
Inom kort visade det sig emellertid att den nya nolltoleransprincipen, möjligen i förening med åtminstone potentiellt problematiska öppningar i principprogrammet eller i en bakomliggande tendens i partiledningen, kom att användas på ett sätt som åtminstone inte framstod som helt självklart berättigat. Det första stort uppmärksammade fallet var uteslutningen av Patrik Ehn. Det andra var processerna mot SDU-ledarna som drogs igång i samband med presentationen av styrelseförslaget för Stockholms stad med William Hahne som ordförande och Gustav Kasselstrands samtidiga kandidatur till posten som ledamot av styrelsen för Stockholms län. Det var här, i den nya Stockholmsstyrelsen, som mitt formella samarbete med SDU:arna inleddes. Konflikten eskalerade efter att medlemmarna givit oss sitt förtroende i Stockholms stad, och kulminerade i uteslutningen av Kasselstrand, Hahne och Anton Stigermark i slutet av apil 2015 och avskiljandet av hela ungdomsförbundet, nu under ledning av Jessica Olsson och Adam Berg, i september samma år.
Fallet Ehn undandrog sig i stor utsträckning min bedömning. SDU-ledarnas fall gjorde det i mindre utsträckning, men dock någon: det förblev omöjligt att helt utesluta att det verkligen fanns tungt vägande skäl av sådant slag som partiledningen inte kunde presentera offentligt. Det är det intryck den gett i alla kontakter jag haft med den om detta. Jag har försökt förhöra mig om det, men svävar fortfarande i ovisshet om vad det handlar om. De anklagelser som framfördes av medlemsutskottet var helt fantastiskt svaga, obegripliga, och delvis groteska.
Men oavsett vad som i verkligheten låg till grund för partiledningens agerande i detta fall kvarstod att en ny problematisk ideologisk gränsdragning introducerats. Samtidigt som SDU-ledarna defensivt förnekade att de representerade någonting som på avgörande sätt skilde sig från ”moderpartiet”, började Mattias Karlsson insistera på en ”djup och knivskarp rågång” mot vad han kallade ”neofascism”.
Därmed lades en ny punkt till de andra där jag diskuterat vissa meningsskiljaktigheter med honom. För det första hade det handlat om vad jag uppfattat som den otillräckliga definitionen av svensk kultur och identitet i snävt nationalistiska termer, med ensidig tonvikt på hembygdsgården och nyckelharpan, och den otillräckliga tonvikten på Europa och arvet från Athen, Rom och Jerusalem, som Karlsson i från mitt perspektiv alltför stor utsträckning ser som ofrånkomligen ledande fram till den radikala upplysningen och dess abstrakta universalism. För det andra om vad jag menade var den bristande urskillningen i pekandet på folkhemmet i den socialdemokratiska varianten som en förebild, som gjort att för många mottagare av detta budskap alltför mycket av det kulturradikala och socialexperimentellt manipulativa innehållet, som snabbt ledde till hela folkhemsprojektets kollaps, ofta kunnat följa med.
Karlsson är en habil talare och debattör, och skiljer sig fördelaktigt från den genomsnittliga svenska rationalistisk-modernistisk-ekonomistisk-teknokratiska manliga politikertypen genom sina obestridliga kulturella och historiska intressen. Men såväl på dessa punkter som vi tidigare diskuterat som ifråga om den nya ”djupa och knivskarpa rågången” och ”neofascismen” skiljer vi oss. Djupa och knivskarpa rågångar är väl överhuvudtaget något som präglar ideologi i dålig mening, och som jag uppfattar som främmande för det verkliga tänkandets, den politiska filosofins, historiens, människans och den sociala verklighetens komplexa, nyanasrika och mångfacetterade natur. Inte minst framstår de som svårförenliga med konservatismens idétradition i vid mening.
Men särskilt problematiska blir sådana rågångar naturligtvis när det gentemot vilket de dras är så illa definierat och problematiskt betecknat som i detta fall. På fel sida hamnade till att börja med hela ”den paleokonservativa rörelsen i USA”. Det var ett förvånande felgrepp, som i ett slag äventyrade hela Karlssons anspråk för SD:s räkning på att representera konservatismen överhuvudtaget. Han kunde nu lätt se ut att ha en gång för alla stängt in sig i den neokonservativa buren och därmed ha prisgivit essentiella värden som SD tidigare stått för.
Förhoppningsvis kan detta förklaras med bristande inläsning på de paleokonservativa tänkarna i kombination med en stressfylld situation under den pågående konflikten med SDU. Det är emellertid också problematiskt från mitt perspektiv att hela den s.k. ”nya högern”, inklusive dess avknoppning eller förgrening ”identitarismen”, hamnade på andra sidan den i sig, som sådan, problematiska rågången, och betecknades som ”neofascistisk”. Det mest kännetecknande för denna strömning, och dess mest explicit och programmatiskt formulerade särdrag, är nämligen just dess strävan till ideologiskt, eller politisk-filosofiskt, nytänkande bortom alla de gamla ideologierna.
Man får ibland, som i ett pseudonymt inlägg på Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins blogg Invandring och mörkläggning, intrycket att rågången och den missvisande klassifikationen i hög grad föranleds av en personkonflikt med Daniel Friberg, redaktör för den nyhögerpräglade nätpublikationen Motpol som Karlsson tydligen själv tidigare beviljat en intervju under pseudonym. Men det kan inte förbises att viktiga reella frågor är involverade, och att, trots att båda sidorna överdriver kritiken, de också båda framför viktiga argument. När det gäller Karlsson tycker jag att det trots det problematiska i hans senare gränsdragning och benämning är orättvist att förbise de exempel och illustrationer han anfört till stöd för dem. Min position har inte varit att de är oriktiga eller oviktiga, utan bara att de är otillräckliga.
Samma intellektuella och moraliska urskillning bör tillämpas ifråga om den nya högern som när det gäller andra ideologier och politiska idéströmningar. Det är fullt möjligt att kritisera och ta avstånd från enskildheter, ja det är ofrånkomligt ifråga om en så stor och komplex strömning som den nya högern, som rymmer ett flertal olika riktningar och tendenser. Men det är också möjligt att bejaka vad som är av värde i den. Man behöver inte fästa sig alltför mycket vid själva termen ”nya högern” – även strömningens kände franske grundare har invändningar mot den. Det viktiga är det för SD och SDU relevanta innehållet. Men här har SD-ledningen genom sitt medlemsutskott intagit positionen att jag inte ens som akademiker (i den snäva meningen) får föra en av kritisk urskillning präglad analytisk diskussion om denna strömning. Ja, man har generande nog intagit och, trots allt jag sagt och skrivit om detta, inte uppgivit den inte bara från liberala utgångspunkter principiellt förkastliga, omoraliska och, skulle man kunna säga, paleofascistiska positionen att partiföreträdare som är verksamma vid universitetet överhuvudtaget inte får skilja dessa olika roller från varandra utan att det i deras vetenskapliga gärning endast är “sverigedemokratiska åsikter och värderingar” som gäller.
Mina egna åskådningsmässiga utgångspunkter och de traditioner jag själv tillhör är ju, som jag flera gånger fått anledning att betona, andra än och delvis vitt skilda från den nya högerns. Ytterst, på det filosofiska planet, brukar jag sammanfatta dem i termer av idealism, personalism och värdecentrerad historicism. Utifrån dessa ståndpunkter har jag stora problem med linjen från den s.k. konservativa revolutionen under 1920- och 30-talen, som delvis fortsätts av den nya högern – problem som jag har intrycket att denna linjes företrädare inte förstår varför jag har. Men det innebär inte att jag inte kan urskilja sanningar och viktiga insikter. Exempelvis är den nya högern, till skillnad från det mesta av den samtida västerländska konservatismen, öppen och mottaglig för min centrala förståelse av nödvändigheten av västerlandets andliga förnyelse och förstärkning genom den i själva verket långtifrån helt väsensskilda vedantistiska traditionen, även om jag intar en mer konciliant, långsiktigt omtolkande hållning gentemot kristendomen som historiskt given kulturell och religiös kraft i Europa än många inom den nya högern som starkt fokuserar på de för- och icke-kristna kulturella och andliga traditionerna. Men det finns mer.
Det är viktigt att generellt förstå den nya högerns ställning och inflytande idag. Även i Sverige har intellektuella som varit sympatiskt inställda till SD ofta varit mer eller mindre påverkade av den nya högern; inte minst har många sådana påverkats av Motpol och genom den, eller på annat sätt, av andra nyhögerinfluerade publikationer. Överhuvudtaget gäller att en stor del av det väsentliga politiska och ideologiska tänkandet i väst idag äger rum just inom den nya högern i vid mening.
De akademiska politiska filosofer som bygger på liberalismen i dess olika varianter ger idag ofta, och fullt begripligt, intrycket att ha uttömt sina resurser och stå handfallna inför samhällsutvecklingen, eller, alternativt, att försvinna in i en svårartad eskapism. Den vänsterinriktade akademin har mer än någonsin reducerats till en systematisk, i allmän mening kritisk-teoretisk subversion i tjänst hos samma globala kapital och regim som liberalerna och de neokonservativa försvarar. Högerinriktade forskare såväl som den traditionalistiska konservatismen eller paleokonservatismen i politiken har i mångs årtionden med endast enstaka undantag fört en tynande tillvaro och saknat mer betydande inflytande i Europa; endast den amerikanska neokonservatismen har gjort – destruktiva – inbrytningar som komplement till vad som inte minst i Sverige ofta kallas “nyliberalismen”. I USA ser vi hur den konservativa “rörelsen” från efterkrigstiden har förvandlats till en meningslös ideologi för det genomkorrupta etablissemanget, i stor utsträckning bestämd av den neokonservatism vars företrädare i alltmer desperat, tomt och gällt tonläge försöker rädda sin av verkligheten redan underminerade ställning.
Det finns, har jag länge hävdat, ett post-paleokonservativt såväl politiskt som kulturellt “fält” som i Sverige kan beskrivas som liggande mellan å ena sidan Motpol och å andra sidan, förslagsvis, Axess, och som är, eller borde vara, det ”nya tredjes” fält och därmed SD:s och SDU:s framtid. Jag har försökt hävda att det är stort och brett och har i det närmaste outtömliga ideologiska, kulturella, intellektuella resurser. Utifrån detta fält bör man, har jag föreslagit, föra en av kritisk urskillning präglad dialog åt båda hållen, och jag har själv försökt exemplifiera detta i många debattinlägg. Skribenter som Carl Johan Ljungberg och Simon O. Pettersson har gjort en utmärkt insats genom att, situerade inom detta fälts gränser, vidga och fördjupa perspektiven inte minst genom sina kulturartiklar i Samtiden.
Men detta fält uppfattas fortfarande förbluffande nog som smalt, ja kanske svårtillgängligt, trots att det direkt öppnar sig mot de allra största och mest centrala europeiska humanistiska traditionerna. Det förblir i mycket stor utsträckning helt enkelt okänt i Sverige, något som Karlssons klassificering av det bekräftar. Mer egentliga konservativa och paleokonservativa tänkare läses nu visserligen, främst genom alternativmedias försorg, med respekt av nya generationers intellektuella dissidenter. Men den drivande kraften hos de senare, som redan är dominerande i Europa såväl som i USA i termer av nätpublikationer, institutioner, allmän organisation, och på sina håll t.o.m. ekonomiska resurser, tror jag snarare är vad jag vill kalla den nya högern i vid mening – en uppenbarligen mer lättillgänglig riktning, men också en öppen, bred och odogmatisk sådan, från sin sida ofta redan inklusivistiskt intresserad av syntesformationer med paleokonservativa element.
Det är svårt att se att det skulle vara en rimlig hållning att helt enkelt avskärma sig från denna strömning, att vägra befatta sig med den. Någon framkomlig väg för SD förbi både det post-paleokonservativa fältet och den nya högern finns knappast i längden. En enkel populism med neokonservativa, liberala och politisk-korrekt anpassliga moment håller inte måttet. Vi ser det inte bara i Europa utan även i USA. I synnerhet blir det uppenbart att detta inte duger efter det sammanbrott för centrala samhällsfunktioner som vi snart, efter asylinvasionen 2015, kan stå än tydligare inför än tidigare. ”Lagom är bäst”, som det hette våren 2014, räcker inte som paroll när de andra partierna ogenerat tar över SD:s politik.
Mattias Karlsson vill förhindra SD:s ”återradikalisering”. Med det menar han att SD inte ska återvända till vad han tydligen, med partiets vänsterkritiker, uppfattar som dess ”nazistiska rötter”. Han tar med andra ord avstånd från det “första gamla”. Problemet är att han med den förfelade rågången och fascismstämpeln avhänder sig resurser som är nödvändiga för att stå emot den verkliga radikalisering, den tendens till anpassning till de förhärskande vänsterkrafterna, som riskerar att göra SD till bara ännu ett meningslöst klöverblad i etablissemangspartiernas maktkartell.
Därmed gör sig Karlsson till talesman för det “andra halvgamla”. Jag befarar att det kan leda till att SD:s framgång kan stanna av, eller åtminstone att partiet kan visa sig otillräckligt för att hantera de enorma problem Sverige, med hela Europa, står inför. Situationen gör det än mer oförsvarligt att ägna tid och energi åt Expos oriktiga definitioner, klassifikationer och gränsdragningar: att partiet förblir så upptaget med detta kan, förutom att det är fel i sig, bli en fatal tröghetsfaktor när verkligheten tvärtom kräver omställning och en skärpning av de oppositionella positionerna. Det nya tredje, en post-paleokonservativ förnyelse som kan hålla socialkonservatismen på rätt kurs och med tillförlitligt moraliskt omdöme hantera en ny dialogisk flexibilitet i relationen till den nya högern, framstår alltmer som en nödvändighet i dagens intellektuella landskap såväl som i dess påträngande, katastrofala sociala verklighet.
Det nya tredje har således flera nivåer eller dimensioner: allmän kompetens, professionalism och kultur, men också en ideologisk och politisk profil, en distinkt skärpning, utveckling och fördjupning av SD:s nuvarande positioner. Partiet behöver ännu en nystart, i hela landet, i det nya tredjes tecken. Och även som nu helt självständigt politiskt ungdomsförbund bör SDU här fortsätta visa vägen.
Om skribenten: Jan Olof Bengtsson
