Tidskriften Kris gav 1981 ut ett ambitiöst temanummer om Hegel, med bl.a. en första svensk översättning av inledningen till Andens fenomenologi och med bidrag av Charles Taylor och Jacques Derrida. Motivationen bakom detta initiativ var uppfattningen att Hegel behövde introduceras i Sverige eftersom det aldrig funnits någon hegelianism hos oss. Det var en utbredd uppfattning vid denna tid, även bland filosofi- och idéhistoriker. Och skulden för denna frånvaro – som innebar en entydig brist – lades ibland entydigt på Boström och den boströmska skolan.
Denna syn på den svenska filosofihistorien upprepas nu, i ordalag som är identiska med dem man minns från den tiden, av Erik van der Heeg i en recension på Ledarsidorna av Simon O. Petterssons nya bok Svenska konservativa profiler, som bygger på en serie artiklar publicerade i Samtiden. Heeg betonar att Pettersson använder beteckningen “profiler” i stället för filosofer eller tänkare, och menar att inte minst hegelianismens frånvaro förklarar den relativa bristen på konservativ teori i Sverige:
“Svårigheten i att sammanställa en liknande volym som skulle fokusera på svensk konservativ teoribildning blir indirekt uppenbar när man läser Petterssons presentation av…Piteås Platon: den svenske statsfilosofen Boström. Den akademiska filosofin i Sverige har framför allt handlat om att på ett mycket praktiskt och idéhistoriskt unikt sätt forma en ämbetsmannakår. I Europa i övrigt kom hegelianismen att dominera det intellektuella livet. Oavsett om man var konservativ, liberal eller socialist kom Hegels tänkande inom ontologi, estetik, politik, etc., att bli den spelplan på vilket teoretisk reflektion och politisk teori spelades ut, komplett med den filosofiska begreppsapparat som utformats inom den hegelska filosofin. I Sverige gick detta värdshus förbi.
Vi behöver bara titta på vår sedan 1809 losslitna östra rikshalva, Finland, för att skillnaden skall bli tydlig. Genom filosofer som Johan Vilhelm Snellman har vi där en filosofisk svenskspråkig miljö som står i direkt förbindelse med kontinenten. I Sverige kom tyvärr Fyrisån att ersätta alla världshav; och när boströmianismen väl förlorade sin roll som statsfilosofi vad gällde produktion av byråkrater och statstjänstemän, ersattes denna raskt av Axel Hägerströms positivism, som i sin tur ersattes av dagens konglomerat av identitetsfilosofi och genustänk. Filosofi i Sverige har historiskt handlat mycket lite om teoretisk reflektion, utan fastmer om utformandet av en homogen statsapparat.”
Om Heeg bara hävdat att hegelianismen varit otillräckligt representerad i Sverige hade jag inte kunnat hålla med honom mer. Det är också uppenbart att detta delvis har att göra med Boström, som utan tvekan under en period blev ensidigt dominerande. Det är beklagligt att den i sig viktiga frågan om panteismen kom att i så hög grad prägla den svenska Hegelreceptionen, såtillvida som det medförde att vissa andra aspekter av Hegels tänkande, som inte var direkt eller nödvändigt relaterade till den, blev inte bara bristfälligt uppmärksammade utan ibland även helt försummade. Här är boströmianismen verkligen inte utan skuld. Trots idealismens dominans i en annan form, innebar denna relativa ensidighet på sikt ett teoretiskt försvagande av den moderna idealismen i Sverige, som vi fortfarande erfar verkningarna av. Hegel är och förblir givetvis en oundviklig referens inte bara för den moderna idealismen, utan för den moderna filosofin i allmänhet, och under hela 1900-talet var han tvivelsutan beklagligt frånvarande i Sverige.
Ändå är Heegs formuleringar inte bara häpnadsväckande överdrivna utan direkt felaktiga – både ifråga om hegelianismens frånvaro och dennas orsaker. Jag träffade en Erik van der Heeg någon gång vid 80-talets mitt, en filosof, just då absorberad i Deleuzes och Guattaris Mille plateaux, som var något slags vapendragare åt Sven-Olov Wallenstein som blev en del av den betydande fenomenologiska gruppen av filosofer på Södertörn som även innefattar Hans Ruin och Marcia Sá Cavalcante Schuback, och som nu sedan länge utgjort den i särklass viktigaste och intressantaste riktningen i svensk filosofi (i ett senare skede av tidskriften Kris’ historia var det även medlemmar av denna krets som tog över redaktionen, efter Horace Engdahl och Anders Olsson). Denne Heeg skulle komma att ge ut flera filosofiska antologier, inledningar och översättningar tillsammans med Wallenstein. Om den nu aktuelle Heeg, som på senare tid framträtt som samhällsdebattör på internätet, är den tidigare filosofen – jag känner inte igen honom på bilden på Ledarsidorna, men lång tid har gått – är det desto viktigare att kommentera hans formuleringar.
Det förefaller högst märkligt att Heeg, om han är filosofen, helt skulle ha missat att bara några få år efter att vi träffades Svante Nordin på det mest utförliga och detaljerade sätt vederlade missuppfattningen om hegelianismens frånvaro i Sverige i Romantikens filosofi: Från Höijer till hegelianerna (1987). Här presenterades inte bara ledande hegelianska namn som Afzelius och Borelius, utan också en mycket lång rad mindre kända namn. (Carl-Göran Heidegren har senare ytterligare fördjupat vår förståelse av Borelius.) Vederbörligen framhölls också exempelvis att Höijer själv stod under starkt inflytande från Hegel under senare delen av sin karriär, och att t.o.m. Geijer under en period var starkt påverkad av hans stats- och rättslära. En av de mindre kända men betydande hegelianerna i Lund före Borelius var Paulus Genberg. “Att Genberg i Lund orienterade sig mot hegelianismen har ibland tillskrivits E. S. Brings [professor i teoretisk filosofi 1821-28] inverkan”, skriver Nordin. “Men hela det intellektuella klimatet vid akademin stod under denna tid under intryck av de Hegelska lärorna. [Hegelianen] Oscar Svahn, som hade förutsättningar att veta vad han talade om, har i sin minnesteckning över Genberg skrivit att det ‘bland den mera mogna och andligt vakna delen af den akademiska ungdomen vid det sydsvenska universitetet’ knappt fanns ‘en enda, som icke på ett eller annat sätt…kom under inflytande af den hegelska tankeströmningen’.”
Till och med i Uppsala, varifrån kritiken mot Hegel utgick, fanns hegelianismen representerad, som Nordin visar i en särskild del av sin bok med rubriken “Hegel vid Fyrisån”. Detta var ursprungligen rubriken på en artikel av Snellman, där denne angrep den uppsaliensiska antihegelianismen. Men hos Nordin kan den ses som avsiktligt polemisk mot dem som förnekar det hegelianska inflytande i Sverige, inklusive Uppsala, som Snellman själv, som ingalunda var verksam enbart i Finland, var ett av de främsta exemplen på. “Fyrisån” som symbol för den svenska provinsialism som den påstådda frånvaron av hegelianism skulle vara ett uttryck för återupptas nu flera årtionden efter Nordins bok av Heeg. Litet komiskt blir det när Heeg använder samma tvivelaktiga grepp mot Boström som Boström själv använde mot Borelius (Karl Pira försvarade dock Boström med hänvisning till arten av Borelius’ tidigare angrepp på denne) i titeln på sin berömda pamflett Den speculativa philosophen Johan Jacob Borelius i Calmar (Borelius hade vid denna tid ännu inte blivit professor i Lund): eftersom Boström kom från Piteå kan han enligt Heeg inte vara någon betydande filosof.
Även om det fanns filosofiska skiljelinjer som förblir viktiga, var detta också i mycket en beklaglig och onödigt tillspetsad strid i den svenska filosofin. Och inte minst vore det beklagligt om denna motsättning s.a.s. vidarefördes genom filosofihistoriska missuppfattningar. “I Sverige gick hela detta värdshus förbi”, skriver Heeg om hegelianismen, med en i alla avseenden högst märklig formulering. Detta stämmer inte, och i den mån delar av värdshuset gick förbi i Sverige är även orsakerna till det på vad jag menar vara problematiskt sätt otillräckligt och delvis felaktigt angivna av Heeg.
Den svenska filosofin har alltså enligt Heeg främst handlat om att forma en ämbetsmannakår och en homogen statsapparat, och som det främsta exemplet på detta framställs “statsfilosofen” Boström och hans akademiska regim. Det här är den gamla vanliga, alltför ensidiga uppfattningen. Den är ensidig i två avseenden. Dels ifråga om den negativa värdering som regelmässigt åtföljer det historiska omdömet. Denna ifrågasattes indirekt av Jacob Sidenvall, som framhöll att boströmianismens inflytande på den svenska ämbetsmannakårens formation varit gynnsamt och positivit såtillvida som det bidragit till dess ringa grad av korruption. Mer kunde sägas om detta, och inte minst om de vanliga missuppfattningarna av Boströms statslära.
Men uppfattningen är ensidig också i förringandet av boströmianismens teoretiska sida som helt underordnad den “praktiska” utbildningen av “byråkrater”. Som jag nyligen skrev har detta sätt att se på den boströmska skolan fått olyckliga konsekvenser för tillägnelsen av Geijers personalistiska ansatser: ett märkligt glapp har skapats i den svenska filosofihistorien, där Geijer förlagts på onödigt svåröverbryggbart avstånd från 1900-talets fenomenologiska personalism. Boströmianismen framställs som i sådan grad en praktisk ämbetsmannadisciplin att den helt och hållet faller utanför filosofin. Detta är missvisande. Det är inte bara så att boströmianismen på sitt eget sätt upptog de tidigare ansatserna från bl.a. Geijer, utan också så att, som Jan Bengtsson visat, flera av de sena, revisionistiska boströmianerna var högst aktiva i det samtida kontinentala filosofiska samtalet och bidrog till att introducera dess nya strömningar i Sverige. Det felaktiga avfärdandet av boströmianismen som en icke-filosofisk parentes leder till en oacceptabel utarmning och förvrängning av hela den svenska filosofihistorien.
Geijer, som också figurerar i Petterssons bok, beskrivs av Heeg som “författare”. Det är, milt uttryckt, otillräckligt, eftersom han både som professor i historia och som filosof var en av dem som verkligen lämnade just den typ av teoretiska bidrag till det konservativa tänkandet som Heeg saknar i Sverige. Före sitt “avfall” till liberalismen gjorde han det alltså delvis även just med hjälp av hegelianismen. Men ännu viktigare i samband med Heegs recension är att det vid sidan av Atterboms Studier till philosophiens historia och system var just Geijer som, efter avfallet, som liberal, stod för den överlägset viktigaste och mest inflytelserika kritiken av Hegel i Sverige. Hela den fortsatta utvecklingen av den s.k. svenska personlighetsfilosofin byggde till avgörande del på Geijers sena filosofiska föreläsningar om Menniskans historia, som utgavs av boströmianen Sigurd Ribbing efter dennes egna anteckningar.
Det var dessa “föregångare” till Boström, eller representanter för en alternativ form av personlighetsfilosofin, som stod för den grundläggande och avgörande Hegelkritiken i Sverige, inte Boström. Heeg ger närmast intrycket av en boströmiansk byråkratism från Piteå som stod mot hela “det intellektuella livet”, representerat av hegelianismen allena, på kontinenten och i Finland. “Fyrisån” kom inte bara i Uppsala utan i hela Sverige att “ersätta alla världshav”. Men det är inte bara så att hegelianismen var dominerande i Lund och även fanns representerad i Uppsala, eller att hegelianerna stod i nära kontakt med kontinenten och utvecklingen där. Det är också så, som redan Nordin framhöll, att den Hegelkritiska riktning som både den sene Geijer och Boström representerade hade sitt ursprung i Tyskland. Jag har på annat håll försökt uppvisa detta i större detalj och klarlägga hela den proto-personalistiska linjen från Jacobi, den sene Schelling och den s.k. spekulativa teismen som präglade vad som kommit att kallas “senidealismen” i Tyskland. Boström själv uppvisade avsevärd självständighet i sin filosofi och reste inte på kontinenten för att knyta kontakter och föra samtal med sin samtids tänkare. Men hans föregångare i Sverige gjorde det definitivt, även några av de Hegelkritiska. Bland de senare finns i olika länder en avsevärd tematisk enhetlighet även i deras positiva alternativ, och jag har också försökt visa hur just denna riktning i direkt kontinuitet levde vidare inte bara på kontinenten utan även i Storbritannien och USA ännu vid den tid då den boströmska skolan var på tillbakagång i Sverige. Noteras bör att motsatsställningen gentemot Hegelianismen ingalunda alltid var så skarp som den tyvärr periodvis blev i Sverige.
Även Heegs svepande karaktäristik av svensk filosofi i övrigt är märkligt orättvis, om det är fråga om den filosof jag träffade. Vad man än tycker om Hägerström – och i mitt fall tycker man inte om honom – så kan han inte rimligen avfärdas som bara en positivist som övertar samma roll av uppfostrare av ämbetsmän. Heeg tar sedan ett jättekliv förbi alla den analytiska filosofins årtionden såväl som dess trots allt inte helt få och negligerbara motståndare och utmanare av olika slag (inklusive, exempelvis, Claes Ryns lärare Folke Leander, som arbetade vidare bl.a. med Croces variant av hegelianismen), och påstår att Hägerströms positivism “i sin tur ersattes av dagens konglomerat av identitetsfilosofi och genustänk”, som likaledes har som huvuduppgift att forma en homogen statsapparat, inte att befrämja det intellektuella livet.
Denna beskrivning gör att man verkligen undrar om denne Heeg kan vara filosofen. Har han brutit med Wallenstein? Var står han nu själv? Såväl hans uppskattande recension av Petterssons bok som de nya debattinlägg jag hunnit se tyder på att han inte står alltför långt ifrån just Samtiden. Han förklarar att till det som fascinerar honom mest i Svenska konservativa profiler hör presentationerna av Hans Järta och 1809 års regeringsform – “den bästa grundlag något land har haft, enligt min mening” – och av “den flamboajante Curry Treffenberg och diskussionen kring ståndsriksdagen”. Efter avfärdandet av Boström ser detta kanske en aning märkligt ut. I flera avseenden var Boströms statslära en filosofisk tolkning och utläggning av just 1809 års regeringsform. Ämbetsmannen Treffenberg var lärjunge till Boström, vilket inte minst märktes i hans försvar för ståndsriksdagen. Såtillvida tycks Heegs politiska orientering innefatta en fascination för just den boströmianism som han kritiserar.
Om vi förutsätter att recensenten och filosofen är samma person, måste hans nya verksamhet som samhällsdebattör välkomnas, med den inriktning den redan tycks ha tagit. Men varför måste den gå ut över filosofin? Det vore synd om priset för den måste bli långt över gränsen till förvrängningar drivna förenklingar av det slag vi finner i denna recension. Tvärtom kunde man ju önska att han till samhälldebatten tog med sig något av de intellektuella resurser han tillägnade sig under tiden som filosof. Det finns ett stort behov av dem där.
Om skribenten: Jan Olof Bengtsson
