Sinnelagsetiken är lätt att förstå sig på, den utgår helt enkelt ifrån ett förhållningssätt som innebär att vikten av det moraliska värdet av en handling bestäms av vilket syfte eller motiv som den som utför handlingen förfogade över vid tillfället för dess verkställande.
Motsatt sinnelagsetiken är konsekvensetiken, som utgår ifrån en handlings moraliska värde efter dess konsekvenser. Det finns en regel inom sinnelagsetiken som säger att det är attityden till medmänniskan som är avgörande.
En föredömlig modell för sinnelagsetiken kan sannolikt vara allfader Oden, och hans öde som fullbordas när Ragnarök stundar. För detta ändamål verkar Oden alltid i rättens ådra.
Upprinnelsen som kulminerar Ragnarök har tolkats på flera olika sätt, man har lyft slöjan och beskrivit Ragnarök som allt ifrån en oundviklig konsekvens av en kausalitet avhängig gudarnas handlande sedan tidens begynnelse, vidare till en profetia om fruktansvärda naturkatastrofer som katalysator för världens undergång, samt en naturalistisk tolkning om förlösningen ur vilken handlingarna tolkas symboliskt (Midgårdsormen med navelsträngen, Tors dräpande av Midgårdsormen med klippandet av navelsträngen, ekorren Ratatosk med blodcirkulationen, Oden som summan av alla våra förfäder, et cetera). Det finns även en tolkning som bottnar i människors förlust av en autentisk metafysik och avsaknaden av en sund etik.
Den poetiska eddan förtäljer stora delar av Odens öde fram till Ragnarök. Vi får följa honom på jakt efter visdom, vi följer Allfadern när han kommer i kontakt med völvor, sejderskor, ödesgudinnor och andra mytomspunna väsen. Han offrar ett öga till jätten Mimer för att bli allseende, dricker fermenterat blod gjort på den dräpta Kvaser som skapades ur gudagrupperna asar och vaners spott för att förädlas med ett högre sinne, och allt detta gör han för att stoppa eller åtminstone skjuta upp Ragnarök, med solprincipen liv och växtlighet.
Även om artikelförfattaren har en mer utopisk syn på vad som händer efter Ragnarök söker vi i denna artikel inte efter de symboliska tolkningarna utan istället Ragnarök som ett undergångsscenario av hemska krafter, för att utröna Odens roll i Ragnarök och vidare undersöka sinnelagsetiken bakom denna roll. På grund av sin roll har Oden förädlats med en suveränitet. Artikelförfattaren skulle inte vilja gå så långt som att säga att han är det ”nödvändigt onda” eftersom det vore att anamma den kristna retoriken om Oden som ”dårguden från Island”. Istället bör man betrakta Oden som hjälten i eposet som har fått befogenheten att beträda ett stort område som ligger bortom gott och ont, och som gömmer stora skatter i ett överflöd.
Oden utövar denna suveränitet som en krigs- och dödsgud; han besöker dödsriken för att utvinna visdomens safter, konstruerar stora arenor för enhärjare att kämpa fram tills Ragnarök, är involverad i de flesta krigen som utspelas i människornas värld, och med hjälp av valkyrior hämtas fallna krigare till Valhall.
Oden som en lovande canvas för etiska sakförhållanden är frapperande och kan appliceras inom många områden. Som sinnelagsetiker handlar Oden alltid rätt. Hur långt kan vi, män och kvinnor av högern, gå för ändamålet?
Om skribenten: Jara Carell
