Ska vi kräla, smyga, helst så tyst som möjligt in i mörkret eller ska vi, som dikten lyder, rasa mot det döende ljuset?
I alla tider har människor försökt befria sig ifrån sina begränsningar, bli något högre, något större. Mänsklighetens äldsta myter handlar ofta om sökandet efter odödlighet och beskriver gudar och hjältar som genom sitt kunnande fått makt att själva styra sina öden: Oden, Loke, Prometeus. Man talar ofta och mycket i myterna om visa män som genom alkemi blivit odödliga och ”invaderar himlarna”.
Den transhumanistiska livsfilosofin söker praktiskt befria människan från dess begränsningar – de må vara biologiska, mentala, fysiska, sociala eller andliga. Mer specifikt söker dagens transhumanism att på ett livsbejakande sätt utveckla människan från vårt nuvarande tillstånd, och att ersätta det mänskliga varandet som filosofer och poeter länge har beklagat med en övermänniska som är befriad från de brister som idag kännetecknar mänskligheten, med obegränsade möjligheter och en evig framtid.
Är artikelförfattaren transhumanist?
Ja, men inte i bemärkelsen av de som utgör ungefär 95 procent av de materialistisk-mekanistiska transhumanisterna som utgör det transhumanistiska kollektivet. Anledningen att jag är en transhumanist är för att jag omfamnar den transformativa potentialen hos singularitetsteknologier som exempelvis genteknik, i bemärkelsen eugenik, för att eliminera alla ärftliga sjukdomar, utöka vårt IQ och vår kognitiva förmåga. Jag omfamnar nanoteknologin att utöka en helt autonom industri som ger oss en överflödsekonomi vilket bidrar till att all fattigdom elimineras. Jag stödjer robotik, varje form av arbete som är fantasilöst och icke-kreativt kan utföras av robotik och andra automatiserade system, i samma ådra som det mytomspunna Vril. Dessa är på sätt och vis transhumanistiska idéer eftersom de skulle kunna revolutionera människan.
Med det sagt skiljer jag mig från de materialistiska transhumanisterna eftersom jag anser att vi ska använ teknologin till att, i linje med parapsykologin, kultivera våra latenta psykiska förmågor vilka vi delar med många andra djur, som i många fall är mer parapsykiska än människan är. Så kontentan är att medan jag helt motsätter mig den reduktionistiska materialismen och mekanismen som dessa ”transhumanister” förespråkar, så förespråkar jag själv ett möte mellan andlighet och teknologi, och jag tror att det viktigaste elementet i att resa sig över blott mänskligheten och att uppnå övermänskliga stadier som Nietzsche hade kallat det, för att bli framtidens övermänniskor, är genom att utveckla parapsykiska förmågor som vilar latent inom oss.
Transcendental Odinism?
Vad är då en bättre representant för en övermänsklig andlighet än Oden.
På grund av Odens olika attribut har han kallats för ”gudarnas och människornas patriark” och ”magins gud”, till en mer komplex som i hårda drag kan kallas intellektuell, och detta är anledningen till hans nyckelposition som Allfader. Man tänker sig även Oden som en källa av visdom. I modern terminologi så hade man kunnat dela upp dessa två termer, intelligens och visdom, och jämfört med de två kognitiva termerna IQ (intelligenskvot) och EQ (emotionell intelligenskvot). Men vad Oden verkar vara är en högre kognition som har absorberat andra principiella väsen i ett försök till en manifestation av ”gestalt-arketypen”.
När Oden offrar ett öga till Mimers brunn blir han allvis och förkroppsligar gestalt-arketypen, och när han dricker av skaldemjödet bryggt på fermenterat blod av Kvaser som innehåller både asars och vaners spott, förkroppsligar Oden återigen en gestalt-arketyp som kommer ur två motstridiga element och som även finns i det mänskliga medvetandet: den naturliga impulsen (vanerna) och den civiliserade impulsen (asarna).
På samma vis kan vi själva med hjälp av singularitetsteknologier skapa en manifestation av gestalt-arketypen. Vi kan således med bärhjälp av teknologin lyckas med individuation, vilket är ett begrepp myntat av den schweiziske psykoanalytikern Carl Gustav Jung (1875 – 1961), som innebär en psykologisk process vilken har som mål att utveckla personligheten genom integrering av det omedvetna i det medvetna. Individuation, om den utförs medvetet, ger ökad egenförståelse, det vill säga förståelse av självet som är större än jaget, och en ökad förståelse av det kollektivt omedvetna, och målet är en sund relation mellan självet och jaget. Enligt Jung är vägen till individuation viktigare än målet: målet är viktigt bara som idé, det väsentliga är det opus som leder till målet. På samma vis är transhumanism viktigt bara som idé och vägen dit är målet.
Som kuriosa tåls det nämnas att Carl Jung ofta använde sig av just Oden som arketyp för att beskriva vårt kollektiva undermedvetna som tillhör våra psykens djupaste skikt.
Med hjälp av AI-teknologi kan vi fokusera på ett projekt utan att störas av onödiga tankar eller omgivningen, på samma vis som våra förfäder använde is-runan för att fokusera på ett arbete. Vi kan överkomma beroenden som i överensstämmelse med Carl Jung alla är dåliga vare sig det gäller matvanor, alkohol, droger, porrberoende eller annan form av mani.
Vi har redan förändrat oss själva och våra samhällen långt bortom vad våra förfäder kunde drömma om. Smärtan ansågs en gång i tiden vara ofrånkomligt livet. I Genesis säger Gud: ”Med smärta ska du föda ditt barn” och ”mannen ska bruka jorden i sitt anletes svett”. Men idag har vi redan smärtlindring, narkos och motoriserade jordbruksredskap. Har detta gjort oss… omänskliga? Den kristna letargiska inaktiviteten kan med singularitetsteknologier lämnas bakom, vilket också betyder att lämna mera-liv bakom oss som innebär en onödig smärta och ett utdraget lidande. I stället kan vi nå mer-än-livet vilket innehåller löftet: ni kommer bli som gudar.
Den mänskligt-alltför-mänskliga rädslan
Utveckling i allmänhet har alltid varit bortom gott och ont, men eftersom förändring är synonymt med rädsla och därmed har apokalyptiska undertoner är människan rädd att förnya sig själv. Detta bidrar med en skeptisk antropologi som endast leder till en zoologisk reduktion av människan, och hon kokas ned till Mängelwesen, ett väsen med brister. Detta bidrar till politiska teorier som avslutar med frågan: ”vad är en människa?”. Man frågar sig även hur den världsöppna, plastiska och oförutsägbara människan överhuvudtaget kan etablera ett förutsägbart beteende, och på grund av lathet eller ren illvilja finner man svaret i institutionerna. Men så händer något: man ser en lösning, man förstår sig på den, men kopplingen tycks saknas. Man blir helt enkelt rädd. Man vill hellre vilja intet än intet vilja.
Om man leker med tanken att vi redan lyckats med hjälp av singuralitetsteknologier att träda in i övermänniskans ”högre historia”, vilket kan betyda en femtedimensionell tillvaro med en uppsjö av 4-D rymdtider (det är redan bevisat av en maskin att det är en ontologisk sanning att hastighet är snabbare än tid), och att vi på så vis redan har brutit oss igenom tidsbarriären och förädlat oss med hjälp av artificiell intelligens, vad vore då utvägen? Att ta våra liv?
Det finns en rädsla hos nationalister och konservativa som inte är helt obefogad, nämligen att AI och transhumanistiska idéer kommer skapa sexuella avvikelser som exempelvis homosexualitet och en utbredd könsförvirring. Men detta är ju ett problem mänskligheten idag redan har, men som teknologin mot all förmodan kommer att vara ett botemedel till. Mänskligheten är idag mestadels en sjukdom, och snart kommer antingen ett botemedel eller en giftbägare, det är nämligen bara en tidsfråga när vi har lyckats träffa rätt med staven på den döda klippan, och då är det bäst att the good guys utvinner makt ur teknologin och inte de giriga händerna i globalisternas dekadenta högborg Silicon Valley och Washington DC.
Om skribenten: Jara Carell
