Partiet Alternativ för Sverige har öppnat lovande under sina första månader. De har gjort vad de kunnat för att synas och höras genom bl.a. demonstrationer, upptåg, youtubevideor, riksdagsgrillningar à la Jeff Ahl, podden Den kokta grodan m.m. Almedalsplanerna gör att förhoppningsvis mainstreammedia inte kan låta bli att exponera dem. Och inte kan väl msm nonchalera dem helt under valrörelsen… Vi minns den ofattbara exponeringen av F! inför förra valet. Vi får se om journalisterna och redaktörerna har ett uns av rättvisa i kropp och själ. Inte för att jag tror det, men då har de i alla fall tydligt visat vad de tycker om rättvisa.
Man kan tycka att de ledande företrädarna för AfS är ungtuppar, men vad annat är att vänta av ett parti bildat av spillrorna från det av SD upplösta ungdomsförbundet. De har ändå förstått att ha med en mängd äldre herrar och damer på sin riksdagslista, vilket är mycket viktigt. Den som kan sin skådespelarkonst ser tydligt vad erfarenhet men framför allt ålder gör för hållning, poser, rörelser, ansiktsuttryck, tonlägen och ett helt framträdande, både när det gäller scen och naturligare sammanhang. Samma sak gäller självklart politiker i teve, riksdag eller inför en murvel på farstukvisten. Ålder ger en naturlig pondus och självsäkerhet.
Ungdomen ger i vart fall AfS en frän framtoning. Även om man är nog så moderat lagd behövs sådant i dagens Sverige, dels som ett mothugg mot ett skrupellöst och maktbegärligt etablissemang som tycks ha fastnat i krav på svenskens underkastelse, dels som en kontrast till den förljugenhet och dumhet som präglar riksdagens diskussioner. Jargongen i talarstolen är så infantil och andefattig att innehåll och budskap ofta blir snörpt och meningslöst. När Jeff Ahl i plenisalen anklagar ministrar för lögner eller total inkompetens är det bra eftersom motsatsen, att vara tyst, vore att godkänna inkompetens, lögner och dumhet. Men framför allt skulle tystnaden innebära stärkt makt för inkompetenta lögnhalsars dumhet. Och i längden underkastelse inför usel makt och ren stupiditet.
Bortsett från bl.a. Kent Ekeroth har SDs retorik de senaste åren varit ganska misslyckad i mina ögon. De har i löjligt hög grad anpassat sig och kopierat etablissemangets jargong: minnesbilder, anmärkningsvärt och andra löjeväckande ord, istället för att gå hårt åt motståndarna och tala om dem som klåpare, lögnhalsar, orättfärdiga, maktlystna, pinsamma, skandalösa o.s.v., oförmögna att styra landet och med orättfärdigt innehav av makt. AfS har valt en klart hårdare retorik. En positiv överraskning i mina ögon!
I Gustav Kasselstrands tal till nationen märks ungdomen i viss mån. Talet är utmärkt och framträdandet är bra. Rösten är stadig, talet är tydligt, blicken är fäst, han sitter lugnt med knäppta händer så att de inte hittar på något otyg. Det som saknas är den pondus som kommer med åldern, och det gäller både ton och hållning, vilket ofrånkomligen färgar ett tals innehåll.
Men talet är bra. Här vill jag bara kommentera tre nyckelsatser, sagda tätt intill varandra i talet. Först: ”År 2028 har svenskarna återfått sitt självförtroende som folk.” Den politiskt korrekta andan i Sverige har i flera decennier nedvärderat det svenska och svenskarna, d.v.s. folket och dess kultur och traditioner. Med avsikten att svenskarna ska ha dåligt självförtroende, känna skuld för att vara svenskar och i längden känna sig små! För inte så länge sedan fanns det en naturlig stolthet hos svenskarna. Jag minns hur på 80- och 90-talet (jag har själv bevittnat fenomenet) en äkta nyliberal inför en amerikan passionerat kunde stå och försvara svenskt välfärdssystem eller hur en frikyrklig berättade för en spansk katolik om Tor, Oden och vikingatåg eller hur en helt onationalistisk person inför en tysk kunde hylla Gustav II Adolf och svenskarnas insats under 30-åriga kriget. Det var instinktiva känslor. Sådant ser man sällan nuförtiden eftersom de politiskt korrekta har skapat mindervärdeskänslor, skamkänslor och rädsla för det som angår den egna kulturen, historien och traditionen. AfS vill förstås återupprätta känslan för det egna och därmed stoltheten hos svenska folket.
En annan nyckelmening är ”Vi känner tilltro till vår egen förmåga”. Tilltron hör förstås ihop med självförtroendet. Men viktigare är den egna förmågan, att veta att jag och mina medmänniskor är kapabla göra ett gott arbete, ta kloka beslut och i allmänhet åstadkomma något. Det ger moralisk stadga – kraft, ståndfasthet och duglighet att åstadkomma ett gott värv, att göra något bra. Förmåga och duglighet är en av etikens grunder. Romarnas virtus (och ett liknande dygdbegrepp återfinns hos de flesta folk) visar på det; virtus är i grund och botten manlig kraft och förmåga, virilitet.
Viktigast är ändå meningen ”Vi lever med inställningen att vi ärver landet av våra förfäder och vi lånar det av våra framtida barn.” En sådan självklar inställning har nästan glömts bort i den moderna världen. Instinktivt lever känslan hos individer, som förstås är måna om sina egna barn, men föreställningen saknas hos kollektivet. De framtida barnens väl åberopas möjligtvis när det gäller abstraktioner som hela jordens klimat eller alla människors välstånd. Men för det egna folket är känslan liten.
Långt värre är inställningen om arvet från förfäder. De forna individerna glöms bort och ingen tänker på deras värv och verk. I vår historielösa och traditionslösa tid – helt inriktad på nuet och den egna förträffligheten samt med skamkänslor för förfädernas bragder – är förståelsen för de döda som kollektiv närmast död. Att det är de som har byggt upp i stort sett allt vad vi anser är vårt (det 120 år gamla huset jag bor i till exempel) och att vi blott arbetar vidare med det som de har skapat, därom finns det liten insikt. Det finns målningar, statyer och dikter om dem här och var som kan påminna oss om förfäderna och deras dåd, både som individer och kollektiv. Men det finns inga ritualer varmed minnet om dem blir levande minnen.
Bandet till förfäderna och deras verk gör att känslan av att vara ett folk, en ödesbunden gemenskap med känslan av kontinuitet genom tiden, blir levande. Det är den ena sidan av faran i att glömma förfäderna – folkkänslan urgröps och folket upphör med tiden att vara ett folk. Nå, det känns så abstrakt (och politiskt inkorrekt) tycker kanske många, eller bara trivialt. Men den andra sidan av faran kanske gör det lite mer konkret eller åtminstone ger lite glöd åt tanken om förfädernas roll. Är det nämligen inte så att ju mer förfäderna förnekas desto mindre kommer omsorgen om de framtida barnen att vara?
Den schweiziske 1800-talspoeten Conrad Ferdinand Meyer skrev en lysande dikt om förfädernas roll för de framtida/nutida och kontinuiteten mellan dem då och vi nu. Den får – i original och Tor Hedbergs översättning – avsluta denna korta betraktelse över Alternativ för Sverige. Må förfäderna hjälpa dem i deras politiska värv.
De dödas kör
Vi döda, vi äro långt flera i graven
än ni uppå jorden, än ni uppå haven.
Vi åkrarna röjde, vi körde med plogen,
där ni gå med lien och skörden står mogen.
Allt vad vi begynte i verk och i öden
än flödar därovan i tusende flöden.
Vår kärlek, vårt hat i de framfarna dagar
ännu i de mänskliga pulsarna jagar,
och vad vi i giltiga satser förkunnat
som lagar att följa blev eder förunnat,
och vår är den dikt och den bild, som med lager
nu krönes därovan i strålande dager.
Än söka de mänskliga målen vi fånga.
Så ären och offren! Ty vi äro många.
Chor der Toten
Wir Toten, wir Toten sind grössere Heere
Als ihr auf der Erde, als ihr auf dem Meere!
Wir pflügten das Feld mit geduldigen Taten,
Ihr schwinget die Sicheln und schneidet die Saaten,
Und was wir vollendet und was wir begonnen,
Das füllt noch dort oben die rauschenden Bronnen,
Und all unser Lieben und Hassen und Hadern,
Das klopft noch dort oben in sterblichen Adern,
Und was wir an gültigen Sätzen gefunden,
Dran bleibt aller irdische Wandel gebunden,
Und unsere Töne, Gebilde, Gedichte
Erkämpfen den Lorbeer im strahlenden Lichte,
Wir suchen noch immer die menschlichen Ziele –
Drum ehret und opfert! Denn unser sind viele!
Om skribenten: Jalle Horn
