Efter ett par nya bekantskaper med Romarriket – böckerna SPQR och Rubicon – samt efter att ha sett om teveserien Rome kommer här några reflexioner med koppling till vår tid.
I SPQR (namnet på den romerska staten: Senatus Populusque Romanus – senaten och det romerska folket) avslutar Mary Beard sin genomgång av den romerska statens historia år 212 e.Kr. Då beslutade kejsar Caracalla att varje fri invånare i det romerska imperiet – d.v.s. alla som inte var slavar – skulle räknas som fullvärdig romersk medborgare. Det gällde alltså alla från Syrien till Portugal och från Nordafrika till Skottland. Mer än 30 miljoner människor blev romerska medborgare i ett slag, utöver dem som redan var det vill säga. Hennes resonemang bygger på att den romerska staten därefter måste förstås som en annan, en ny stat.
Kejsarrollen var t.ex. en helt annan; Tiberius och Commodus (skurkkejsaren i melodramfilmen Gladiator) skulle utan större svårigheter ha kunnat byta plats, enligt Beard. Men i alla fall Tiberius skulle knappast ha känt igen sig i t.ex. Alexander Severus roll bara några årtionden efter Commodus. Det politiska språket och kommunikationen mellan kejsare, senat, ämbetsmän, militär m.m. fungerade helt annorlunda. Antalet kejsare blev efter Commodus mångdubbelt fler, och mer eller mindre alla tronpretendenter backades upp av legioner, vilket tyder på permanent inbördeskrig. Kejsaren var i stort sett aldrig i Rom utan ständigt i fält, vilket medförde att staden förlorade sin roll som huvudsäte, och därmed sjönk hela den politiska, medborgerliga och religiösa traditionen undan. Förhållandet mellan kejsaren och den genuina romaren och senaten blev oviktigt, icke levande. I loppet av 300-talet blir Romarriket kristet och andra städer än Rom blir klart viktigare centra. SPQR – senaten och det romerska folket – var inte längre statens grund (bara dess namn) och makten brydde sig inte vad som hände med ursprungsromarna. Så blir också staden Rom två gånger invaderad och plundrad under 400-talet – något som var prioritet nummer ett att förhindra under hela den romerska statens, SPQR alltså, historia. Och alla gamla traditioner utom lite bildningsfernissa och vanor var döda!
Caracallas Rom i dagens Europa
I våra tider av ett förryckt EU och de sämsta och mest folkhatande svenska politikerna någonsin är Roms arma öde värt att betänka. Historien har upprepat sig många gånger genom tiderna. Uppenbarligen önskar EU-topparna en ny form av stat – som ska ersätta både EU och de gamla nationalstaterna. Massinvandring från ”skitländer” har till slut visat sig vara det ultimata sättet att urholka nationalstaterna, även om det kanske inte var planerat från början. Det finns också en gammal EU-dröm att unionen ska utökas till Mellanöstern och kanske Nordafrika, eller åtminstone att knyta regionerna nära Europa, kanske att de blir som Norge och Schweiz. Vad gör man inte för några 100 miljoner nya konsumenter (och klienter så man kan få känna sig som omhändertagande statsman)? Medborgarna i de gamla kärnländerna och nationalstaterna lämnas – i jämlikhetens namn, varför ska de ha privilegier? – vind för våg. Subsidiaritetsprincipen är i stort sett död, och svenska politiker drömmer om att ge den dödsstöten för Sveriges del, varmed det politiska bandet till det egna folket kan avfärdas. Låt länderna invaderas, plundras, våldtas! ”Våra” politiker kommer ju vara långt borta på annan ort, precis som kejsarna efter Commodus – det är i alla fall deras grumliga önskan. Den gamla prioriteten att styra och försvara riket är bortglömd sedan länge. Och traditionerna – moral, tro, arbete, gemenskaper, bildning, konst… usch vad töntigt, låt sådant dö, det är ju så gott med sushi och falafel… det är våra politikers och pk-opinionens uppenbara vilja.
Romersk konservatism
Givetvis ömsade den romerska staten skinn flera gånger under sina tusen år alltsedan grundandet år 753 f.Kr. enligt traditionen fram till 200-talet e.Kr. Dels har vi det radikala uppbrottet 509 f.Kr. då Rom blev just SPQR i och med att man gjorde sig av med kungadömet, dels har vi förstås Augustus omdaning av staten runt Kr.f. efter hundra års inbördeskrig, dels gjordes många betydelsefulla reformer däremellan, något både Beard i SPQR och Tom Holland i Rubicon tar upp i detalj. En del av förändringarna bestod just i att främmande folk gjordes till en del av riket, i slutändan till romerska medborgare. Men försiktighet och stockkonservativ gammelmodighet präglade ändå romarna.
Staden Rom var som en enda röra eftersom inget egentligen fick ändras på; man byggde förstås nytt men rev eller flyttade inte gamla tempel, det vore att vanhelga platser. Vid konstigheter och fara rådfrågades gamla orakelskrifter vari problemen bestod, och alltid var svaret: Rom håller på att sjabbla bort traditionerna varmed det dömer sig till undergång. Trots en stor dos politisk flexibilitet och en synnerligen komplex politisk struktur vägde ändå de politiska traditionerna tyngst: Rom måste alltid försvaras, tyranni måste till varje pris undvikas, senaten måste ha visst företräde, val ska hållas varmed folkets röst får göra sig hört o.s.v. Till och med Augustus värnade om de gammeldags dygderna och politiska traditionerna trots att han gav staten nya grundvalar i och med att han skapade ett enväldigt kejsardöme. Och när det gäller nya medborgare var Rom ändå nog så moderat i frågan. Fram till Caesar och Augustus var det bara italiska folk som inkorporerades i Rom och därefter så sakterliga galler, greker o.s.v. Först med Caracalla blev mer främmande folk romerska medborgare – och därmed var sagan all i Beards ögon.
Medborgarskapets anda och dess urvattning
Mary Beard gör läsaren uppmärksam på en intressant sak i och med Caracallas radikala reform. Före den var medborgarskap ett privilegium, något betydelsefullt både juridiskt, moraliskt, symboliskt etc, något man kunde vara stolt över. Under republikens tid var medborgarskap rentav så kraftfullt laddat och betydelsefullt att enkla, fattiga bönder utan någon som helst möjlighet att komma upp sig i samhället, vare sig status eller rikedom, självklart ställde upp i krig. Just för medborskapets skull, att du patricier och jag den fattigaste plebej ändå är likar – romare! Personer med god vandel och gott rykte ägde den moraliska kvaliteten honestas (värdighet, anseende, respektabilitet), en kvalitet som särskilt vanns genom strävan för det allmännas bästa istället för blott egen vinning. Honestas band därmed medborgarna samman genom uppfyllandet av det allmännas bästa. Efter Caracallas reform hade medborgarskapet spelat ut sin roll, alla (utom slavar förstås) var medborgare. Under 200-talet uppstod skarpa skillnader mellan det som kallades honestiores, de mer hedervärda, och humiliores, den lägre sorten. De förstnämnda var den rika eliten och veteransoldater, de andra var de övriga människorna. Skillnaderna tog plats i lagen, bl.a. genom att honestiores undantogs nedvärderande straff såsom korsfästning. Tidigare var sådant i princip ägnat åt slavar och icke-romerska medborgare, men nu kunde alla humiliores dömas till sådana straff. Det låter kanske inte så värst i våra välfärdsdagar, men man måste förstå vilken symbolisk betydelse något sådant har. På ett plan är jag som romare plötsligt inte mycket annorlunda än en slav. Honestas fanns inte längre som moralisk kvalitet.
I vår tids Sverige (precis som många andra västeuropeiska länder) märker vi hur medborgarskapets betydelse urholkas, både juridiskt och symboliskt. Människor med svenskt ursprung ska inte bara kläs av både rättigheter och privilegier, utan skämmas för att de är svenskar. Det är vad pk-propagandan dagligen skallar. Varmed känslan för det egna – bl.a. vår variant av honestas – gröps ur och vittrar sönder! Invandrare som fått avslag på asylansökan får fortsätta vistas här med samma eller rentav mer priviligierad välfärd än ursprungssvenskar, varmed den juridiska sidan av medborgarskapet blir meningslös. Invandringen och traditionsbekämpningen (feminism och andra avarter) löser också i det stora hela upp folkkänslan, vari medborgarskapet har sin grund.
Det här är på många sätt den liberala drömmens slutfas, den tid då alla är medborgare och på så sätt likar, vare sig man är bantuneger eller dalkarl i självaste Falun. Givetvis sker då med tiden en liknande uppdelning som i Roms honestiores och humiliores, om än inte lika tydligt inskriven i lagen. På ena sidan pk-toppar och dem som är rika nog, på den andra sidan: resten. Pk-propagandan vill få ursprungssvensken att känna just detta: du är inget annat än en humiliores, det finns inget värdefullt i ditt ursprung och dina traditioner. Man förstår också varför kommunister kämpar för det målet (utöver deras befängda föreställning om rättvisa), eftersom klass och rikedom kommer att spela större roll än någonsin varmed klasskampen kommer att skärpas med hopp om klassrevolution.
En ny situation: vem är fiende och vad ska värnas?
Mary Beard uppmärksammar ett annat skrämmande fenomen när det gäller tärandet på medborgarskapskänslan. Romarna kallade under republiken statens fiender för hostis/hostes, en absolut gräns mellan romare och dess fiender. Under inbördeskrigets tid under första århundradet f.Kr. luckrades den gränsen upp. Sulla, som var hårdför diktator på 80-talet f.Kr., kallade sina motståndare i Rom för hostes medan dessa kallade honom detsamma när han lämnade staden för fälttåg. Begreppet återkom flera gånger mellan politiska motståndare under seklet. Vad som stod på spel var den medborgerliga känslan att försvara den egna staten mot en uppenbar fiende, det främmande som vill plundra och erövra (även om romarna hade en lömsk tendens att se även alla sina uppenbara anfallskrig som försvarskrig). Sedan Marius tid ca år 100 f.Kr. hade soldater alltmer blivit trogna en bestämd härförare, som gav dem lön, istället för staten, d.v.s. det allmänna, folkets sak. Och det nya sättet att använda begreppet hostis skedde efter det sista stora kriget mellan romarna och andra italiska folk, vilka därefter blev fullvärdiga medborgare. En stor mängd ”främlingar” blev alltså romare. Idén om en klar fiende, en hostis, blev därmed grumlig. Statens fiende kunde plötsligt vara en annan romare, varmed givetvis lojalitetskänslan gentemot staten blev svag. Det var först Augustus som lyckades återskapa den känslan – på bekostnad av republiken som styrelsesätt.
I vårt Sverige ser vi likartade tendenser – även om för tillfället inga soldater är inblandade. Pk-ligan och svenskhatarna har skapat en oerhört stark polarisering mellan de politiska lägren; enbart det de anser och vill får vara rätt, motståndarna utmålas som hostes i kubik, de driver ett andligt krig mot svenskheten (samt manligheten och vitheten) o.s.v. De kämpar för att upplösa känslan, tilliten och förtroendet för det egna och allt som värnar om det. De bedriver det Jimmie Åkesson lite lättvindigt brukar kalla splittringspolitik. Det som tidigare var självklart, att vi svenskar arbetar för vårt eget väl och försvarar oss för att värna det egna, har de politiskt korrekta skymfat och nedvärderat på alla möjliga sätt. Med invandring av vitt främmande element blir förstås den känslan än svagare. Ingen vet längre vem som är hostis och vad som ska värnas. Vad dessa svagsinta pk-människor inte förstår är att resultatet blir det alla stadsstater under antiken fruktade mest: kaos i staten, upplösning och till sist slaveri och förintelse. Mängder av stater och folk förslavades och förintades då, och det finns ingen anledning att tro att inte samma öde väntar i våra tider. – P.g.a. avsaknad av det grekerna kallade eunomia, den sunda ordningen, grundat på tryggheten och styrkan i det egna!
Teveserien Rome – dygder, liv, död, andlighet
Teveserien Rome från 2005-2007 gestaltar slutfasen av Romarriket som republik med de inbördeskrig som pågått sedan bröderna Gracchus tid i början av 100-talet f.Kr. Den första säsongen fokuserar på Julius Caesar, från hans marsch mot Rom år 49 f.Kr. till mordet på honom fem år senare. Den andra säsongen fokuserar på Caesars adoptivson Gaius Octavius, sedermera kejsar Augustus.
En grundläggande sak som gör teveserien bra är att den består av ett relativt sett fåtal avsnitt, 22 allt som allt. Många avsnitt, säsong efter säsong, gör i mina ögon teveserier tafatta, pladdriga och smått meningslösa. Man får ofta höra att handling och karaktärer fördjupas, men min upplevelse är att de tvärtom blir ointressanta och smått fåniga. En annan styrka med Rome är förstås den historiska dimensionen; skaparna vill skildra det bestämda skeendet och samtidigt ge liv åt det genom att belysa karaktärer och situationer från olika samhällsvinklar. Genom den historiska riktigheten undgår man inslag av melodram, snyfteri och att vad som helst kan hända. Serien har dessutom en mycket lyckad karaktärsättning: Caesars ståndfasthet gränsande till högfärd, Ciceros servilitet, Octavius förvandling till nästan gudomlig, Servilias hat, Atias ombytlighet och lusta, Marcus Antonius fräna humor. Även miljöerna är välgjorda, alltifrån frisyrer och snitt på kläderna till byggnader och dekor. Några saker som fascinerar mig är de moraliska kvaliteterna, all död och all gudomlighet.
Romerska dygder
Serien gestaltar i hög grad den starka moral som rådde i Romarriket. Ett internetsök gav en lista över romerska dygder – det finns förstås bättre, men begreppen sammanfattar den romerska moralen rätt bra – vilka tydligt märks i serien: auctoritas (insikt om ens sociala ställning), comitas (att kunna uppträda lättsamt och vänligt), clementia (mildhet och barmhärtighet), dignitas (känsla för sin värdighet, stolthet), firmitas (att hålla fast vid sitt öde, ståndaktighet), frugalitas (enkelhet i stilen, d.v.s. inte flärdfull), gravitas (att förstå allvaret i en sak), honestas (anseende), humanitas (bildning), industria (arbetssamhet), pietas (plikt och fromhet, förståelse för sund ordning i hela samhället, patriotism), prudentia (klokhet, försiktighet), salubritas (renlighet och god hälsa), severitas (självkontroll), veritas (sanningsenlighet, ärlighet vid uppgörelser). Mer grundläggande är begreppet virtus, manlighet, vilket särskilt innefattade tapperhet i fält.
Dygderna sågs som fundamentala för att forma ett bra samhälle, och med dem ägde romarna styrka och civilisatorisk kraft att erövra och styra världen, ansåg de. Virtus och övriga dygder var något man var tvungen att ständigt visa upp, främst offentligt. För att kunna visa upp dem krävdes att människor var starkt tävlingsinriktade. Bland aristokrater gällde det att få höga ämbetsposter vilket ledde till befäl i krig (varigenom manlighet kunde uppvisas) samt vinna högsta möjliga anseende för ens släkt. Men i princip gällde samma dygder fast på något lägre nivå för hela folket. Det gällde kort och gott att ständigt visa sig stark och ständigt vara hedervärd. Motsatsen vore att leva i vanära.
Ovannämnda dygder strålar kraftigast samman i teveseriens porträtt av Julius Caesar, och rollinnehavaren visar fram det med bravur. Men det finns många scener där en för oss främmande stark moral träder fram i hederns namn: efter att de sammansvurna knivhuggit Caesar skyler han sig med sina sista krafter med sin mantel eftersom värdigheten krävde det, Scipio låter efter förlusten mot Caesar en officer skära halsen av honom med ett lakoniskt ”Cut deep, boy”, Servilia hugger sig i magen till döds framför Atias hus efter sonen Brutus död vid slaget vid Filippi, o.s.v. Och allt sker med högst värdig hållning.
Den sortens moral är främmande för oss, även om det förstås uppvisas av enstaka personer emellanåt. Värdighet, heder, manlighet, ståndaktighet, patriotism etc är dygder som vår moderna kultur (i synnerhet pk-samhället men även kulturen i allmänhet) försöker ta ifrån oss. Och det är förstås ett skäl till varför pk-kulturen med dess svaghetsdyrkan blivit så framträdande och känslan för det egna så svag.
Liv och död i antikens Rom
Ett skäl till varför moralen kunde vara så stark i Rom var att liv och död var så starka fenomen då. Den dimensionen fångar serien också väldigt bra. Det dödas till höger och vänster, och inte bara på slagfältet. Det är som om ett liv inte var värt särskilt mycket. Beordras eller känner någon för att döda någon det anstår honom att göra så gör han det utan större samvetskval. Det var förstås vardag i Rom med död; ett liv var på många sätt inte värt särskilt mycket. Oönskade barn från alla samhällsklasser slängdes nyfödda på soptippen (levande), människor blev slavar över en natt, folk dog hastigt och lustigt i sjukdomar och krig var ständigt närvarande. Eller så är det så att ett människoliv betydde oerhört mycket då, just p.g.a. närheten till döden.
Närheten till döden har seriemakarna försökt kompensera med en livslust som liksom närheten till döden är oss rätt främmande. Framför allt är det i sängen serien visar upp sådan livslust, men man kan också ana den i hur viktiga alla handlingar är för personerna. När handlingar är viktiga genomsyras de av energi, en stark livskraft, en intensitet som kan vara såväl livlig som dämpad. I och med att döden var så påträngande fanns väl en instinkt att i högsta mån hedra livet, den ynnest det innebar att få vara vid liv.
Gudarnas närvaro
Ett skäl till livskraften i så många handlingar var att allt i livet var genomsyrat av andlighet och gudomlighet, något som också kommer fram i teveserien i någorlunda hög grad. Ofta genomförs små riter till alla möjliga gudar i hopp om framgång och lycka. Det skulle nog inte vara möjligt att gestalta det så mycket som verkligen skedde i antikens Rom, då skulle handlingen bli lidande, men tittaren får sig ändå en skön dos med antik kult.
Faktum är att alla tänkbara tillfällen hade sina särskilda gudomligheter, varje plats hade det, varje människa och familj hade sina särskilda husgudar (penater). De flesta känner till den grekisk-romerska mytologin i viss grad, men den dagliga religiösa verksamheten sträckte sig långt djupare än berättelser om de mest bekanta gudarna. Det fanns gudar och riter för i stort sett varje handling i livet, varje vägkorsning var laddad p.g.a. en guds hemvist där, i varje hem respekterades särskilda gudar, mycket dekor hade religiösa förtecken. Omen, varsel och spådomar spelade oerhörd roll för både vanliga människor och politiken på högsta nivå.
Allt var gudomligt laddat i det antika Rom. Det är kanske den största skillnaden mellan Rom och dagens Sverige. Eftersom moral, närheten till döden, livskraften och den gudomliga närvaron tycks hänga ihop i antikens Rom är det svårt att veta exakt vad vi kan inspireras av för att bli starkare och sundare i ett moraliskt-politiskt-andligt sett dekadent Sverige. Men en positiv blick på det gamla Rom med jämna mellanrum gör oss nog något starkare – och förhoppningsvis manligare.
Nästa steg på Romresan
Nu går Romresan vidare till sköna omläsningar av Ovidius Tristia och Peter Wells Teutoburgerskogen, två alster med värdefulla erfarenheter för oss nationella. I Tristia skriver Ovidius brev på elegiskt distikon där han beklagar sitt öde att ha blivit ålagd exil till en håla vid Svarta havet och försöker få Augustus att mildra den hårda domen. Många i Sverige, både nationellt funtade och vanliga människor som inte tänker på den nationella kampen, befinner sig i ett slags inre exil sedan ett par decennier med galna makthavare och andligt sett terroristisk pk-kultur som vill få svensken att känna sig mindervärdig. Även om Ovidius har en ömkligt klagande ton som kan kännas lite omanlig, så gör han sin röst hörd för en viktig känsla och erfarenhet: förlust av hemmet, i hans fall staden Rom, familjen och sitt hus. Samma förlust har drabbat nästan varje svensk: staden och grannskapet ser inte längre ut som för tjugo år sedan, och familjelivet antastas av feministerna.
För den mer krigiskt än poetiskt lagde ger Teutoburgerskogen inspiration till uppror mot makten som vill känna överhöghet samt påtvinga lydnad och oönskad kutym. I boken beskrivs germanernas motstånd mot romarna, särskilt slaget i Teutoburgerskogen år 9 e.Kr. då romarna förlorade grundligt med ca 15000 döda soldater. Att dra vapen är kanske inte rätt metod idag, men boken ger perspektiv på ett viktigt skeende: någon försöker kuva dig och du kan göra motstånd och du kan segra.
Om skribenten: Jalle Horn
