… (plus ett drygt halvår) uppfördes tragedin Backanterna på Dionysosteatern i Athen. Författaren Euripides var död sedan ett år tillbaka, men hans son eller brorson Euripides d.y. tillhörde också teaterskrået och lät uppföra dramat inom ramen för en trilogi, vari ingick i tur och ordning Backanterna, Ifigenia i Aulis och Alkmaion i Korinth (den sistnämnda finns dock inte bevarad). Euripides trilogi vann teatertävlingarna. Väl bedömt, måste man säga, eftersom Backanterna är en av historiens bästa tragedier! Och evigt aktuell!
Under några dagar i mars-april inföll festen ”Den stora Dionysia” i Athen. Festivalens ursprung ska, enligt traditionen, ha varit att staden Eleutherai på 500-talet f.Kr. valde att bli en del av landskapet Attika och därmed Athen, som var Attikas ”centrum”. Som en del av inlemmandet i Attika förde Eleutherais folk en staty av guden Dionysos till Athen. När statyn ogillades av staden ska pittpesten ha brutit ut – männen fick inte stånd, får man anta. Men när athenarna väl godkände kulten av Dionysos ska pesten ha lagt sig och ståndaktigheten återvänt.
En central del av kulten var uppförande av dithyramber, hymner till Dionysos, framförda av en kör till flöjtspel och dans. I hymnerna återberättades någon myt. Ur de framträdandena utvecklades tragedin, kanske när poeten Thespis lät en dramatisk roll, en karaktär, agera på scenen alltmedan dithyrambkören berättade och kommenterade händelserna. Således fick det grekiska dramat sin typiska form, med några agerande karaktärer och en kör som kommenterar handlingen. År 534 f.Kr. infördes tävlingar i tragedispel (senare även komedier), och ganska snart blev det standard att tre tragöder tävlade med varsin trilogi. Från och med 400-talet hölls dramatiktävlingarna på Dionysosteatern vid Akropolis fot.
400-talet var tragedins höjdpunkt i Athen. Staden var troligtvis den enda där dramatik skapades; tragöder från andra städer reste dit för att låta uppföra tragedier, och dramatik som spelades på annat håll var troligen sådant som spelats i Athen. Under århundradet verkade de tre stora författarna Aiskylos, Sofokles och Euripides, som vi har sammanlagt 31 tragedier bevarade av (bortsett från några försvunna rader här och var, f.ö. skrev de ca 100 dramer var – av övriga tragöder finns enbart brottstycken bevarat). Det är en konstskatt utan dess like; mäktigare litteratur har näppeligen skapats på en plats under begränsad tid. På dramatikens område vore kanske 1600-talets London, Madrid och Paris (tillsammans) någorlunda jämförbart. Oavsett får det inte glömmas att athenarna skapade dramatiken som litterär konstform (något slags skådespel har alltid funnits men inte som litterär produkt) och att dramatik är en ypperlig europeisk tradition; indier, kineser och japaner har skapat höglitterär dramatik, men långt senare än grekerna och av betydligt lägre omfång och kvalitet än européerna.
Euripides och tragedin Backanterna
Euripides räknas som lite av en experimentator. Han provade nya grepp, han lät kören ha en mindre roll, han lät de mytiska personerna uppträda under rätt alldagliga omständigheter, han gestaltade karaktärernas psykologiska motiv och dilemman djupare än föregångarna o.s.v. I handböckerna står det ibland att Euripides dramatik hade en rationalistisk prägel och att han utmanade diverse traditioner p.g.a. umgänge med filosofer som Sokrates. Det är i viss mån en överdriven tolkning, men han sågs onekligen som utmanande på sin tid, varför han sällan vann tävlingarna i Athen.
Fast hans sista framförande i hemstaden blev en seger, trots att han alltså var död sedan ett år tillbaka, i och med vinsten vid spelen under Den stora Dionysia år 405, när hans sista dramer uppfördes postumt. Och hur skulle det kunna ha slutat annorlunda när Backanterna var en av de uppförda tragedierna! Inte nog med att tragedin är genial, spännande, skrämmande och äger makalöst vackra avsnitt, dramat nyanserar klart föreställningen om Euripides som traditionens kullkastare. Redan några repliker in i dramat säger siaren Teiresias (i Stolpes/Erikssons översättning):
Den tradition som vi har ärvt av våra fäder
kan aldrig störtas med sofisters argument
för den är lika urgammal som tiden själv.
Dionysos ankomst
Teiresias och Kadmos, som en gång grundade staden Thebe där dramat utspelar sig, tänker bege sig upp i bergen för att ägna sig åt kulten till Dionysos. Ty guden har kommit till stadens omnejd. I hans följe finns dramats kör bestående av kvinnliga backanter, följare till Dionysos Bakkhos, och en främling, som utgör sig för att vara en manlig backant men egentligen är Dionysos själv. Kadmos och Teiresias inser allvaret i att trotsa eller förneka gudar: ”Jag vördar gudarna, jag vet att jag är dödlig”, säger Kadmos till sin gamle vän. Men resten av staden förnekar guden på det ena eller andra sättet.
Dionysos är son till Kadmos dotter Semele och Zeus. När hon var havande önskade Semele, enligt myten, att Zeus skulle visa sig för henne som ett bevis på faderskapet, en idé som Hera (Zeus svartsjuka maka) gett henne. Semele tålde inte Zeus gudomliga uppenbarelse, utan dog av hans blixtar. Då tog Zeus Dionysosfostret ur henne och sydde in det i sitt lår, för att senare låta det ”födas” på Kreta och växa upp i beskydd från Hera. Under Semeles havandeskap vägrade hennes familj, enligt den myt dramat åberopar (det fanns många varianter av de grekiska myterna, liksom alla mytologier, folksagor etc), att tro att Zeus skulle vara fadern. Tvärtom menade de att det var en luffare eller så, och att Zeus dödade henne för att hon skyllde havandeskapet på honom.
Bland dem som inte trodde på Semeles ord fanns bl.a. hennes systrar Agaue, Autonoe och Ino. Agaue är i sin tur mor till den nuvarande härskaren Pentheus. Och alltmedan Kadmos har mjuknat och vill börja tillbe Dionysos vägrar Pentheus hårdnackat tillbe Dionysos som en gud. Särskilt stör han sig på att stadens kvinnor, inte minst Agaue och hennes systrar, har blivit som förryckta; de flyr från arbetet vid vävarna och springer upp i bergen för att ägna sig åt extatiska kulter. Det är Dionysos som ligger bakom det, som hämnd för att systrarna förnekade Semele det gudomliga moderskapet. Pentheus anser det hela vara dumheter och kräver att ingen tillber Dionysos och att kvinnorna ska föras hem. Dessutom låter han fängsla främlingen, och hotar att sälja körens kvinnor som slavar. Han betonar sin makt och uppvisar tyranniska drag, vilket påpekas av kören.
Främlingen/Dionysos visar sig snart vara fri. Han har förvänt synen på fångvaktarna och Pentheus; de bara trodde att de satte honom i bojor. Han konfronterar Pentheus på nytt. En budbärare ger också bud om Agaue och de andra kvinnorna, vilka ägnar sig åt dionysiska ritualer i bergen. Han säger att de inte alls ägnar sig åt orgier utan fridfulla stunder med vilda djur. Fast när budbäraren och hans vänner ska försöka tillfångata Agaue för att föra henne till Pentheus ilsknar de till. Besatta av guden får de övermänskliga krafter; de jagar bort männen och ger sig på en flock kor vilka de med bara händerna sliter i stycken.
Pentheus slår dock ifrån sig det han hör och kräver att kvinnorna genast ska föras till staden. Dionysos varnar honom, och när han tröttnar på att munhuggas förvänder han sinnet på Pentheus och får honom att vilja se backanterna och deras ritualer (orgier enligt Pentheus) i smyg uppe i bergen. Nu meddelar Dionysos kören hur Pentheus ska straffas, och i inlindade ord säger han det även till Pentheus, som givetvis tolkar det annorlunda, till sitt bästa. Pentheus spökas ut i backantkläder och thyrsosstav, och förs upp i bergen.
Dionysos: Följ mig! När jag har fört dig dit ska allt bli bra.
Nån annan tar dig hem igen.
Pentheus: Det blir min mor va?
Dionysos: Och du blir ett exempel för alla.
Pentheus: Det är mitt mål.
Dionysos: Du ska bli buren hem.
Pentheus: I kungligt majestät.
Dinoysos: I famnen på din mor.
Pentheus: Vad du vill skämma bort mig.
Pentheus slutgiltiga öden återberättas av en budbärare, som visat vägen upp i bergen. Våld visades nämligen aldrig på de grekiska scenerna. Dionysos lurar upp Pentheus i ett träd för att kunna se bättre, varefter han försvinner och ropar på backanterna att straffa gudsförnekaren. När de ser Pentheus blir de rasande, rycker upp trädet med rötterna, sliter honom i bitar och kastar därefter lekfullt boll med kroppsdelarna. De agerar i kultisk extas, uppfyllda av guden, utan egentlig personlig närvaro. Pentheus vädjar till sin mor men kunde lika gärna försöka det med ett monster eller en sten. Agaue spetsar Pentheus huvud på en thyrsosstav och återvänder i triumf mot staden, varmed dialogen ovan uppfylls.
Väl hemma ropar hon efter Pentheus för att visa vilket vilddjur hon har nedlagt, ett hiskligt lejon. Kadmos får henne, i en skakande utfrågning, att sakta men säkert nyktra till från extasen och se vad hon faktiskt har gjort, dödat och lemlästat sin egen son. Dionysos visar sig nu för alla som sig själv och förklarar det rättfärdiga i straffet och att makten i sista hand tillhör gudarna. Thebes folk kommer att få sitt straff, och värst straff väntar Kadmos familj, som i första hand måste gå i landsflykt.
Människans gränser
Euripides har iscensatt myten på ett otroligt kraftfullt sätt; dramatiken är tät och spännande, och den tragiska dimensionen uppfylls på ett starkt och ohyggligt sätt: gudsförnekaren som möter sitt fruktansvärda öde. Pentheus är inte ateist, det är just Dionysos han förnekar. Därmed begår han likväl våld på traditionen, respekten för gudarna, vilken är evig eftersom den är grundad i naturen, d.v.s. bortom människans mått.
De flesta av de athenska tragedierna gestaltar just det: människans gränser. När hon går utöver dem har hon hybris, högmod, en övertro på sin egen förmåga, förträfflighet och makt. I det ögonblicket drabbas hon av blindhet, förvirring och dårskap, varmed hon inte längre gör det rätta, hur bra människa hon än är. Pentheus högmod yttrar sig i att han tror sig kunna bedöma guden och kultens oriktighet och därmed kunna förneka traditionen. Till saken hör att kulten bl.a. bestod av att både männen och kvinnorna gick utöver den vanliga ordningen i Dionysoskulten. Männen ägnade sig åt fylla och tokiga upptåg, en del kvinnor drog i s.k. Thiasosfölje bort från staden för att i extas slita sönder levande djur och äta rått kött. Det kan låta osmakligt, men det är inte människans mått att bedöma det (moraliskt) riktiga/oriktiga däri – enligt tragedin.
Därmed måste Pentheus straffas, det ligger i hans mytiska öde (liksom hans våld mot traditionen). Med en ordlek i ordet penthos, som betyder sorg, säger Teiresias att Kadmos må strunta i att lyssna på den dåraktiga Pentheus, ty ”Pentheus betyder sorg”. Även Agaue har förnekat guden hans rättmätiga status, varmed hon får sitt rättmätiga straff. Dionysos och kören betonar just det rättvisa i händelserna. Likadant är det med människan överlag, enligt tragedins sätt att gestalta människan: hennes kunskap och lycka – hur fantastisk hon än är – är begränsad. Ständigt går hon utöver de gränserna, varmed hon drabbas av olycka.
Men inom ramen för detta ”spel” mellan lycka och olycka kan hon finna en stor frid och fullhet – genom att med visdom inse att lyckan växlar i livet, genom att förstå människans mått, genom att låta traditionen gälla och ”hålla gudarnas rit i helgd”. Som kören säger:
Föga kostar det oss att tro:
Tro på gudarnas makt
vad den sedan må välja för form
och tro på makten i den rit
som har sin rot i naturen.
Sofisternas kullkastande av traditioner och inbillad självtillräcklighet
Enligt Jan Stolpes förord i Atlantisutgåvan kallas sådan av generationer samlad livsvisdom för ”sofia”, och mot det står sofisternas skarpsinne, självtillräcklig klyftighet, ”to sofon”. Enligt Stolpe genomsyras hela dramat av motsättningen mellan de två begreppen. Teiresias ord om sofisters ifrågasättande/kullkastande av den eviga traditionen med argument anspelar just på sofisten Protagoras skrift Kullstörtande resonemang. Och kören säger rent ut att skarpsinnet som försöker sträcka sig bortom människans gräns inte är visdom.
Sofisterna, kan man säga, förför omgivningen genom förvrängning och rent av förnekelse av traditionen, av hävdvunna seder och lagar och i längden av verkligheten (naturen och människans gräns), enligt tragödernas världsbild. Människan är alltings mått, lyder Protagoras berömda tes, d.v.s. motsatsen till tragedins idéer om att människans gränser är satta av naturen, av lagar som vi när det kommer till kritan inte kan förstå. Om allt ska sättas/mätas efter människan kan hon räknas som självtillräcklig. Traditioner, lagar och ordningar kan ändras efter lystnad. Där har vi Pentheus i Backanterna. Han känner olust inför Dionysos riter och känner sig självtillräcklig att kasta dem på soptippen. I grund och botten bygger sofisternas förförelsekonst på ord, på resonemang. Men steget är inte långt att i kraft av självtillräcklighetens princip ändra saker som man vill med hjälp av den råa makten.
Enligt tragödernas världsbild är den på självtillräcklighet grundade makten blind, förvirrad och dåraktig. Vid återkommande tillfällen poängteras Pentheus blindhet och i samma veva hans hybris och övervåld. När Pentheus förhör främlingen/Dionysos säger Dionysos att guden är här nu, och Pentheus svarar att han inte alls ser någon gud – fastän guden står rakt framför ögonen på honom. När Dionysos då säger: ”Han är där jag är. Gudlös ser du honom inte”, ilsknar Pentheus till och säger åt vakterna att fängsla honom. Det är oerhört dramatiskt effektfullt.
Och Euripides visar prov på än mer dramatiskt snille. För hur mäktig och klyftig Pentheus än är står han sig slätt mot gudens makt. Sofisten övertygar och förvränger insikter och verklighet med hjälp av ord och makt. Men Dionysos är en långt mer förfaren förvrängare av människors sinnen än någon sofist. Och långt mäktigare! Han får bl.a. väktarna att tro att de binder honom, och han får Pentheus att dansa efter hans pipa ända fram till dennes död. Dionysos är vinets gud, och vi vet alla vad vinet förmår. Men han är också extasens gud, varmed människans vanliga förnuft och sinnen förvrängs för att känna av högre sammanhang. Sofistens konster vänds i dramat mot sofisten själv – som visar sig vara långt ifrån självtillräcklig och som förgörs av de traditioner han vill kullkasta.
Fruktansvärd och oändligt mild
Dionysos är i dramat fruktansvärd mot den skarpsinnige Pentheus. Men han är mot den som ägnar sig åt kulten, den till traditionen och seden hängivne, oändligt mild och god. Den dubbelheten poängteras också i dramat (och Stolpes förord, som är kort men väldigt givande). Det är inte bara Pentheus dårskap och hemska öde som står i centrum. Lika mycket betonas Dionysokultens känsla av ljus, skönhet, frihet och hänfördhet, inte minst i de vackra körsångerna. Dionysos ger oändlig rikedom – åt den som vågar bejaka honom.
För athenarna var dock den fruktansvärda gudens straff det som låg närmast att betänka när dramat framfördes 405 f.Kr. Det peloponnesiska kriget hade pågått i 25 år och det var ganska uppenbart att Athens nederlag stod för dörren. Det är svårt att inte se Backanterna som en del av kritiken mot Athens stormaktsambitioner och misslyckanden i kriget: övertro på egen förträfflighet, den falska idén om självtillräcklighet och inte minst ensidigheten och påstridigheten hos skarpsinnets ”to sofon” – allt självklara tecken på hybris.
Det för oss raskt över till vår egen tid och den dårskap som präglar dagens Sverige. Här ska inte läggas mycken möda på att ta upp all dårskap, blindhet, hybris, maktlystnad, förkastande av traditioner, ensidigt tänkande, inbillad moralisk förträfflighet etc etc som är uppenbar hos våra politiker, akademiker, tokfeminister, avisskribenter m.m. Jämförelser är enkla att dra: övertro på den egna förträffligheten hos feminister, övertro på den politiska förmågan hos i stort sett varje svensk politiker (i demokratins namn), föraktet för folkets helgd, sofistiskt ordbajseri om strukturer och alla människors lika värde, den råa maktens hänsynslöshet, tyranniska drag i svensk politik, förnekelse och hat mot den svenska traditionen, blindhet om den egna odugligheten. Med en stor – en mycket stor – skillnad: Aristoteles definierar tragedins personer, såsom Oidipus, Pentheus, Agamemnon m.fl., som bra människor, vilka likväl drabbas. Alltmedan våra blinda är den sämsta sortens människor – observera: moraliskt sett eftersom inget får stå i vägen för det de vill, inte enligt en måttstock som allas lika värde, där är de fullständigt neutrala, ett stycke nihilism!
Crassus öde
I stället för att analysera det sämsta, låt oss avsluta med en anekdot. Marcus Liciniuis Crassus var en del av det berömda triumviratet (jämför gärna med sjuklövern, sossarna i synnerhet och decemberöverenskommelsen uppå det) tillsammans med Pompejus och Julius Caesar. Hans maktlystnad och ambitioner var knappast mindre än sina två polare. Men det fick ett brått slut år 53 f.Kr. i och med Roms förlust mot Partherriket, en av romarrikets värsta fiender. Förnedringen var enorm för Rom i och med att arméns standar togs av fienden och dess ledare i öst – Crassus förstås – halshöggs. Partherna var tydligen så pass kultiverade att de ägnade sig åt Euripides; troligtvis hade de grekiska rådgivare och lärde, som alla på den tiden. De satte upp tragedin och som Pentheus huvud fäst på Agaues Thyrsosstav satt Crassus huvud.
En god påminnelse för all maktfullkomlighet!
P.S. Den senaste översättningen av Backanterna är Jan Stolpes och Göran O Erikssons från 1987, nyutgiven 2014. Citaten här är hämtade därifrån. Den är att föredra för den lässugne; språket är aktuellt (om än något snackigt på sina håll) och fångar både skönhet, kaxighet, humor, makt, sofistik m.m. på ett bra sätt. För den vetgirige finns även välgjorda noter som också uppmärksammar de olika versmåtten i dramat och ett upplysande förord som bl.a. poängterar att Dionysos visst är en europeisk gud sedan urminnes tid och inte en asiatisk import, vilket ofta har påståtts. Dessutom har Stolpe/Eriksson med rekonstruerade rader, vilka saknas i tidigare översättningar. Särskilt i slutet rör det sig om några längre partier. Tord Baeckströms översättning från 1954 går alldeles utmärkt att läsa; språket är som mer eller mindre nutida. Johannes Paulsons kallar dramat i sin översättning för Backantinnorna, och den går också att läsa; fast många finner det kanske störande med lite förvrängd ordföljd för att få rytmen att gå ihop, typiskt för äldre översättningar. Men många avsnitt är vackert återgivna, särskilt köravsnitten.
Om skribenten: Jalle Horn
