Det finns ett falskt hopp inom den nationella rörelsen, nämligen optics – att folk skulle börja gilla oss bara vi gymmar och ser tillräckligt bra ut. Men det är inte så människor tänker. Ingen vill dö för en annan mans muskler. Människor är själviska, och sluter sig bara till en rörelse som konkret förbättrar deras eget liv. Som ger dem något de själva saknar, en skönhet de inte kan skapa på egen hand.

Du kan vara vältränad, vacker och framgångsrik utan att vara nationell. Varför skulle folk då lockas av nationalism bara dess företrädare vore snygga, när de själva kan vara lika snygga utan nationalism? Nationalism måste kunna erbjuda något som ingen annan kan ge – en stil, en attityd, en estetik och en livsstil, som överträffar dagens mode på dess egna spelplan.

En rörelse bör ses som ett klädesplagg. Du äger redan din egen kropp och dess skönhet – men du kan därutöver välja att vara med i en rörelse, att klä dig i dess färger. Det är ett plus om rörelsens företrädare är vackra, på samma sätt som kläder lockar mest på en vacker modell. Men det spelar ingen roll hur snygga företrädarna är, så länge folk tycker att rörelsen i sig är frånstötande. För vem vill klä sig i något fult?

Rörelsen måste vara attraktiv i sig. Livet måste bli vackrare direkt man går med, på samma sätt som nya kläder direkt smickrar din kropp. Men i dagsläget är nationalism tvärtom – ett gammalt och unket plagg, från en tid som gått förlorad. Alla vet intuitivt att det gamla Sverige har dött. Vanligt folk avskyr inte traditionalism av ideologiska eller filosofiska skäl, utan för att de känner lukten av en besegrad motståndare. Och varför skulle någon vilja svepa en förlorares kultur kring sin kropp?

Hela frågan om optics är ett villospår. Så mycket tid, energi och fanatism som slösats på den egna kroppen, på att reflektera över varje muskel i spegeln. På att polera sitt leende och sina manér in i minsta detalj, allt efter systemets regler om vad som är propert och professionellt. När rörelsen i sig luktar as! När stanken av döda gudar, döda gemenskaper, döda dygder och en död kultur hänger över våra huvuden. När allt vi har att erbjuda är en stämpel som gör livet unket och svårt.

Optics inger inget förtroende. Optics kan inte blåsa liv i något dött. Människor inspireras av ungdom, av kärlek till livet som varken gömmer eller begränsar sig. Något nyskapande och spännande, som rusar mot nya horisonter med hänsynslös hastighet. Högerns problem är inte att vi saknar självbehärskning, utan att vi saknar något värt att vara fanatisk över. Att vi trampat runt i samma gamla spår i snart hundra år – med eller utan optics.

Vi behöver inte optics – vi behöver drip. En rörelse värd att klä sig i. Lever vi i en lössläppt och anarkisk tidsålder? I en kaotisk och laglös omgivning, där ungdomen dansar efter Afrikas vilda rytmer? Då är det den tiger vi måste rida. Då får vi också lov att bli barbarer. Då får vi lov att bryta oss loss från Europas ruiner, och skapa ett nytt liv i samhällets mörka gränsland, svepta i urskogens vilda pälsar. Då får vi lov att bli en snöneger, iklädd sitt nordiska ice.

Vi behöver inga bistra influencers som talar om den gamla världens plikter och dygder med låtsad auktoritet. Vi behöver livsnjutare av antika proportioner. Män som kan tända eld på en hel stad för flammans skönhet. Åska i själens alla färger, som hedrar gudarna med kroppens djupaste lust. E-girls med rosafärgat hår och SS tatuerat över vänster bröst. En morgondag som blommar mellan en Valkyrias lår, det eviga livet som ropar på att få födas igen. Blod som sett sin odödliga källa, och inte räds smuts eller död.

Smattrande avgasrör. Ett germanskt sicko mode i neon som konkurrerar med stjärnhimlen om midvinterns glans. Caramelldansen som dunkar till skotten från en guldpläterad AK-47.  Det ska vara roligt att vara nationell. Den här tidsåldern är inte dekadent. Dess mörker är skapad för en alldeles särskild form av heroism, som världen aldrig förut skådat. Som neon kräver natten – så är den gamla världens fall vår djupblåa duk, famnen för en sprakande kreativitet.

Jag blev så glad när jag såg bilderna från kongressen i USA. En våg av mytologiska varelser från Amerikas djup, barbarer med pälsar och färgglada fanor som sparkade in dörren till romarnas unkna senat. För första gången sedan krigets slut hade högern en helt ny drip. Varken krypande optics, eller parader som försöker härma Hitler för tusende gången. Bara ren livsglädje och handling.

En ny estetik som flammade upp bland vanligt folk, som stormade genom maktens korridorer, som vände upp och ner på allt. Ett rent spektakel, och man ville bara vara med på det roliga – så ska nationalism kännas! Det är den andan, glädjen och spänningen som gör helt vanliga människor villiga att riskera sitt liv!

Det handlade inte längre om Trump eller ideologi eller partiprogram. Det handlade om vanliga människor som bröt sig ur systemet, om så bara för en kort stund. Någon bortglömd gud från prärien, en pälsklädd kämpe som rev ner den moderna världens dimridåer. En politisk kraft som flödade ur det gamla samhällets sprickor, ett livsbejakande kaos som ropade – Häng med!

Att storma riksdagen kanske inte skulle göra någon nytta. Men det är andan av att storma som vi behöver, riktad mot vår egen omgivning. Att bryta sig ut, att leka med vår tids mörker och ljus, att skapa något vackert för vackra människor att klä sig i. Att hugga vår egen rättvisa ur världen, att bygga våra egna småriken bland ruiner. Att låta barbariska brödraskap bilda nya lokala gemenskaper. Att täcka Sverige i ett lapptäcke av tusen svenska klaner – tusen sagor om nya hjältar, iklädda horn och päls.