Thomas Nydahl följer sin egen väg. Solitär, kallar han sig. Vissa kanske ständigt behöver få sina idéer bekräftade, men Nydahl följer inget program och representerar inget parti, så den som läser hans blogg eller böcker får vara beredd på att han bara står för sig själv. Det tycker jag är en hållning som är värd att respekteras.

I boken ”Identitärt – Om rötter, identitet och politisk aktivism” riktar han sina sökarljus mot den identitära generationen. Tidigare har han bland annat undersökt den kontrajihadistiska miljön. Då fick jag först intrycket att han själv stod nära den inriktningen. Men efter att ha läst mer av honom fick jag en annan bild. På samma sätt kan någon få ett första intryck att han står nära den identitära strömningen nu. Men det tror jag inte alls stämmer. Det är fullt möjligt att vara förstående för en eller annan inriktning, utan att för den sakens skull anse att det är rätt väg att gå. Nydahl har ett lågmält och frågande sätt att närma sig objekten för sina studier, till skillnad från många av våra samtida journalister som sätter sig på höga hästar och likt präster predikar om vad som är rätt och fel och som istället för analys låter epiteten hagla över sina meningsmotståndare. De verkar vara omedvetna om att den vägen utsätter de sina favoritepitet för en hyperinflation vilket i förlängningen kommer göra dem lika värdefulla som en D-mark var i början av 20-talet i Tyskland. Till skillnad från dem är Nydahl inte alls pretentiös – ett sympatiskt drag- utan gör istället sig själv till en fråga samtidigt som han ställer frågan om vad identitärerna står för. Om några av våra journalister skulle vara intresserade av att återupprätta sitt skamfilade rykte så har de en hel del att lära sig av Nydahl.

En sak med Nydahl som dock kan kännas lite frustrerande är att han inte verkar tro att en positiv framtid är möjlig. Alla vägar framåt går åt skogen. Det är intrycket jag har fått efter att ha läst några av hans böcker och följt hans blogg ganska länge. Det finns en djup pessimism hos honom som jag visserligen kan förstå, det är möjligt att han har rätt, men jag känner mig helt enkelt mer optimistisk samtidigt som jag tror att han har rätt i att vi står inför svåra prövningar framöver. Churchill skrev följande ord till sin hustru den 28:e juli 1914: ”Allting tenderar mot katastrof och kollaps. Jag är intresserad, upplivad och lycklig. Är det inte förskräckligt att vara vara skapad på det sättet?” Med det citatet vill jag ge ett exempel på att det är möjligt att vara glad och till och med upplivad samtidigt som man ser isberget komma allt närmare båten.

Identitet, alltså. Samtidigt som Nydahl undersöker vad den identitära generationen står för undersöker han vad han själv står för och hur han har blivit den han är. Jag tycker att det är ett givande tillvägagångssätt och tror att det skulle ha fått en Gadamers gillande. Att tiden går och historien förändras är en grundläggande insikt som är lika närvarande i Nydahls text som den är frånvarande hos många av våra vanliga journalister. Samtidigt som tiderna förändras finns det dock sånt som är tidlöst. Exempelvis frågan: ”Vem är jag?”.

Motpol tas upp i boken. Flera av bloggarna citeras och diskuteras. Undertecknad finns med på ett hörn i det eminenta sällskapet som tas upp (gudomlig komedi). Marcus Willingers bok ”Generation identity” och John Jervänpääs bok ”För livets skull” diskuteras . Tänkare som Alain de Benoist, Paul Gottfried och Guillaume Faye tas också  upp.

Nydahl jämför med sin egen bakgrund i totalitära politiska sekter i sin ungdom. Är då den identitära rörelsen en sekt? Är den totalitär? Jag kan säga att motpol i varje fall inte är en sekt. Jag har skrivit här ett par år och har inte ens träffat flera av de andra som bloggar här. Ingen har försökt styra vad jag ska skriva och ingen har försökt pådyvla mig någon dogm under den tiden. Det trivs jag bra med.

Hur är det med totalitarismen? Jag blev intresserad av Alain de Benoists tänkande på 90-talet när jag som student satt på Göteborgs universitetsbibliotek och läste ett nummer av Telos som tillägnades den franska nya högern. Men de Benoist försvarade friheten och vände sig starkt mot totalitarism, vilket är ett av skälen till att han fick mitt gillande. Så här skrev han 1986 när Sovjetunionen fortfarande fanns kvar österut: ”It is true that there are two forms of totalitarianism, different in causes and consequences, but both being dangerous. Totalitarianism in the East imprisons, and persecutes the body, but it leaves hope. Totalitarianism in the West creates happy robots. Such totalitarianism ”air conditions” hell and kills the soul.” Vissa upplevde de orden som kontroversiella, men för mig var de både träffande och upplivande. Äntligen någon som tänker utanför ramarna och med glöd! Beskrivningen av det materiellt rika men själsligt utarmade väst som ett helvete med luftkonditionering kändes mycket träffande. Min poäng i det här sammanhanget är dock att vi här har en av de viktigaste identitära tänkarna som alltså kritiserar och vänder sig mot totalitarismen, även i dess mjukare former. Enligt min förståelse av de Benoist är kritiken av totalitarismen en av de viktigaste grundstenarna i hans tänkande. Man kan tycka att han driver det lite väl långt när han kopplar det till monoteismen och därför tar avstånd från kristendomen och istället, i pluralismens namn, försvarar en polyteistisk vision. Fast det ska understrykas att det rör sig om en filosofisk idé. Han förespråkar inte att vi ska börja dyrka Oden och Tor igen. Om man med totalitarism menar en ideologi som förespråkar total kontroll och likriktning av befolkningen så har jag svårt att se en mer radikal uppgörelse, och en ståndpunkt som står längre ifrån totalitarism, än den de Benoist ger oss.

Thomas Nydahl får inte så många recensioner i de gamla medierna längre. Det beror nog på att han tar upp tabubelagda ämnen. Men ”Identitärt” togs i alla fall upp i en artikel i kvällsposten. Titeln var ”Höger om höger: En extremistgeneration.” Det tycker jag är missvisande. Det är de äldre generationerna som har försökt bryta med våra förfäder. Det är de som trodde att de kunde skapa en ny värld och en ny människa och som därför har utsatt oss för ett fullständigt besinningslöst socialt experiment som de kallar ”mångkultur”. De har dock varit så uppfyllda av bilden av sin egen förträfflighet att de har varit oemottagliga för kritik. Därför har problemen hopats, ingenting har lösts, utan de har skjutit de allt större problemen framför sig och dumpar dem nu i huvudet på sina egna barn. Enorma skulder, tilltagande socialt kaos, risk för ekologisk och ekonomisk kollaps, kulturell utarmning och trasiga familjer. Om det nu kommer en generation som inte är lika extrem som sina föräldrar, utan som värdesätter det givna istället för att försöka ödelägga det i tron att ödeläggelse leder till något annat än kaos och allmän utarmning, så ska vi vara tacksamma för den sakens skull.

Mer Nydahl på den här bloggen:

Solitär i nyspråkets tid [klick]

Black Country [klick]

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.