Första maj, arbetarrörelsens högtidsdag. Den firas sedan 1890 på initiativ av andra internationalen. Marxismen var en framtidsoptimistisk ideologi. Det är nog ett av skälen till att den har haft många anhängare. Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, men snart kommer en ny tid stunda då jämlikhet råder och människor är arbetare och bönder på förmiddagen och filosofer och konstnärer på eftermiddagen. I början av 1900-talet fanns det skäl att vara optimistisk, allting verkade verkligen röra sig framåt. Men sedan kom två världskrig, där en stor del av Europas ungdom slaktades. Men det kanske var det kapitalistiska samhällets dödsryckningar? Det kanske gick att fortsätta att tro på framtiden? 40-talisterna, eller 68:orna som de också kallas för, verkar ha varit glada optimister i sin ungdom. Men på 60- och 70-talet såg framtiden också ganska lovande ut. Det fanns hotfulla moln, men ekonomin gick bra och 40-talisterna ärvde ett ekonomiskt och socialt väl fungerande samhälle av sina föräldrar. Men sedan kom generation X, alltså 68:ornas barn. Ett vanligt drag hos oss är att vi är ironiska och inte tar något på allvar. Jag ogillar den attityden för att jag anser att det är en konformistisk anpassning till ett sjukt system. Efter den ironiska generationen har ytterligare en generation framträtt. Men de verkar inte heller ha funnit en trovärdig grund för en ny optimism.

Jag minns känslan av att ha fötts in i en fullständigt vansinnig värld från min barndom. Världen var då uppdelad i två block som närsomhelst kunde förinta allt i en radioaktiv brand. När jag var 10-11 år såg vi en tecknad film i skolan som handlade om vad som händer om atombomberna börjar falla. Ett äldre par bodde i ett litet hus. Sedan exploderade en atombomb i staden i närheten och vi fick följa hur det gamla paret dog av strålningen. Uppmuntrande för barn? En dag fick skolans enda utomeuropeiska elev läsa upp en berättelse som han hade skrivit. Han var mycket skärpt, duktig och tillhörde den välintegrerade sorten. Berättelsen handlade om att bomberna hade fallit och han inväntade strålningsdöden hemma tillsammans med sin syster.

Samtidigt kom alltfler rapporter om hotande miljökatastrofer och en dag fick vi höra att något hemskt hade inträffat på en plats som hette Tjernobyl. Det var 1986.

Idag är det första maj. Jag tar det lugnt och lyssnar på Der Blaue Reiter. Det var namnet på ett tyskt konstnärskollektiv i början av 1900-talet, men idag är det ett ”dark folk” projekt från  Katalonien. Tjernobyl kan stå som symbol för hur den moderna erans ljusa framtidsoptimism förvandlades till sin motsats: framtiden blev  mörk och fruktansvärd. Om vi fortsätter i samma riktning som vi har hållit det sista århundradet så tror jag verkligen att framtiden blir mycket mörk. Fast teknosystemet befinner sig i en stor kris så det kanske hinner kollapsa innan det är försent. Der Blaue Reiter fångar  stämningen med en låt som heter just ”First of May”. De hoppfulla tongångarna i början av låten förbyts snart i hotfulla mullrande trummor. Någon har lagt till passande bilder till videon:

https://www.youtube.com/watch?v=1_feehlSB4I

”My eyes are blind, I´m lost.”

http://www.youtube.com/watch?v=8GzSz75pm00&feature=kp

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.