När du för fram traditionalistiska tänkare som René Guénon, Julius Evola eller vår egen svenske Tage Lindbom så stöter du snart på invändningar av typen: ”De vill tillbaka till medeltiden.” I det här inlägget ska jag försöka reda ut vad saken handlar om.

Medeltiden är ju namnet på en historisk epok, så det verkar vara lämpligt att börja med att lyfta fram några grundläggande historiska fakta. Vi finner då att ordet ”medeltid” skapades under renässansen. Den står för en pånyttfödelse av antiken i städerna i Italien på 13-1400-talet. Där började man benämna tiden från antiken fram till den nya tiden som medeltiden. Det var en nedvärderande term som antydde att inget viktigt hade hänt under den epoken. På 1700-talet fortsatte upplysningstänkarna i samma spår. För dem stod medeltiden för vidskepelse och irrationalitet. Men sedan kom romantikerna som istället dyrkade sagorna och ruinerna från en svunnen tid. För dem stod den för allt det som saknades i den borgerligt snusförnuftiga tiden de själva befann sig i.

Medeltiden enligt historikerna

Vad säger då vår tids historiker? De lyfter istället fram den rika kulturen som fanns under medeltiden. Renässansen på 13-1400 -talet var inte den första renässansen. Den tidens negativa syn på medeltiden var antagligen färgad av digerdöden på 1300-talet som utplånade en stor del av Europas befolkning. Under Karl den Stores tid som kejsare i början av 800-talet hade vi den karolingiska renässansen som blåste nytt liv i lärdomen och konsterna (1). På 1100-talet finns också en renässans (2). De gotiska och romanska katedralerna är arkitektoniska mästerverk. Klosterskolor spred kunskap och katedralskolorna utvecklades till de första universiteten. Enligt vår tids historiker var medeltiden inte bara en slags irrationell paus mellan antiken och den nya tiden. Den hade tvärtom en blomstrande och rik kultur som uttrycktes genom musik, filosofi och arkitektur.

En säregenhet hos vår tids mentalitet är annars att det finns en tendens att se historien som en process vars mål är att frambringa oss. Då rörde sig historien, men idag har den däremot tagit slut. Den föreställningen säger nog mer om oss än den gör om historien. Den som verkligen vill förstå en annan tid och människorna som levde då måste först frigöra sig från sin tids färgade linser. Men den ideologiska konstruktionen om historiens slut verkar finnas i någon mer eller mindre genomtänkt form i många samtida människors sinnen. Den färgar deras blick. De som fanns innan oss bedöms då enligt en måttstock som gör att forna tiders människor framträder som ofärdiga moderna människor. Men de var överhuvudtaget inte moderna. Och de hade sina egna måttstockar. Våra måttstockar gäller inte för dem. Dessutom ter sig teorin att historiens mål skulle vara att frambringa ett gäng gravt skuldsatta och kulturellt coca-koloniserade konsumenter något märklig. Om romarna, antikens greker eller människorna vid Karl den Stores hov kunde se oss från sin himmel så är jag övertygad om att de skulle skratta åt vår fåfänga.

I marxistisk teori är man ju besatt av vad som uppfattas som förtryck. Då ser man i välbekant manér det feodala systemet som en förtryckande struktur. Men en organisk historieskrivning skulle beskriva saken på ett annat sätt. Det feodala systemet var en respons på den tidens utmaningar. Från norr kom vikingar, från söder saracener och från öst kom magyarerna på 800-talet. Responsen var ett system som kunde frambringa krigare med förmågan att försvara frankernas rike.

Sammanfattningsvis vill jag med bestämdhet hävda att den som viftar med medeltiden som något enbart negativt inte finner stöd hos moderna historiker. Det var självklart inte en utopi, men det är inte vår eller någon annan tid heller. Den som vill läsa vad en historiker av rang har att säga om medeltiden kan lämpligen vända sig till Jacques le Goff.

Medeltiden enligt traditionalisterna

Hur är det då med traditionalisterna? De kan påminna om romantikerna ibland, men orsaken till att de värderar medeltiden positivt är att det var den sista epoken då samhället var organiserat enligt traditionella principer, vilket enkelt uttryckt betyder en hierarki där det andliga står över det materiella. Vår tid är en slags uppochnedvänd version av ett traditionellt samhälle. Hos oss är krämare och ockrare kungar, medan de var föraktade under medeltiden. Vi har köpcentra och städer som London och New York dit folk vallfärdar för att konsumera. En medeltida vallfärd ledde istället till kung Olavs grav i Trondheim, till Santiago de Compostela eller till Jerusalem.

Värt att framhäva i det här sammanhanget är att religiös bokstavstroende fundamentalism är ett modernt fenomén. Inom Islam kom wahabismen på 1700-talet. Den kommer alltså inte från medeltiden, vilket en del verkar tro. Den muslimska traditionalistiska filosofen Seyyed Hossein Nasr menar att vi bör göra en distinktion mellan åtminstone tre former av Islam: det traditionella Islam, det fundamentalistiska Islam och modernistisk eller liberal Islam. Fundamentalismens rigida bokstavstro är enligt Nasr en reaktion på liberalt inflytande. Traditionalisterna håller sufismen högt, medan fundamentalisterna ofta är negativt inställda eller rent fientliga mot den. Enligt Nasr är de flesta muslimerna traditionalister, inte rigida fundamentalister eller modernister. Inom den krista medeltida civilisationen kunde man läsa Bibeln på fyra nivåer. En bokstavlig, en moralisk, en allegorisk, och en anagogisk som är den djupaste andliga nivån som kan öppna sig för den som är mottaglig. Det var alltså inte heller en rigid bokstavstro. Den kom senare.

Julius Evola lyfter fram det tysk-romerska riket i positiv dager. Men jag uppfattar honom framför allt som en romare av den gamla stammen, politiskt sett. Det är som om det romerska imperiet fick en försvarare ca 1500 år efter att det föll.

För en traditionalist handlar saken dock inte om att ”vrida klockan tillbaka” eller något sådant. Det handlar om att försvara tidlösa principer som i olika former har funnits hos alla kulturer värda namnet. Exempelvis behöver många moderna konsumenter bli påminda om att människor inte bara är fysiska varelser.

Det finns inget sådant som ”socialt framåtskridande” av marxistiskt snitt i en traditionell världsbild. Människorna är i grund och botten desamma som de alltid har varit. Livet är som en scen där samma pjäser spelas upp igen och igen. Det som förändras är att skådespelarna byts ut med jämna mellanrum. Och kläderna förändras också. Men på ett djupare plan är det en upprepning av samma saker: tragedi, komedi, drama, hjältar, skojare, förrädare, vällustingar, mördare och helgon. Vi kan bete oss både infernaliskt och mer sällan, men ändå potentiellt, gudomligt. Föreställningen om ett socialt framåtskridande i historien är en modern ideologisk konstruktion som exempelvis står att finna i marxisters sinnen, men som inte finner sin återspegling i verkligheten.
På en mer begränsad nivå kan man förstås tala om framsteg, om man så vill. Jag tycker exempelvis att det vore ett stort framsteg om vi skulle kasta av oss oket från det internationella ockrarväldet. Det vore dock inte första gången en drake får sig en omgång av en eller annan hjälte.

Referenser:
(1) http://en.wikipedia.org/wiki/Carolingian_Renaissance
(2) http://en.wikipedia.org/wiki/Renaissance_of_the_12th_century

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.