En amerikansk föreläsare som jag lyssnade på för ett tag sedan sade att Kalifornien är en intressant plats. Där, så långt västerut man kan kan komma, kan vi se vad framtiden bär i sitt sköte för oss. Jag tror att han har rätt. Exempelvis verkar spanska vara på snabb uppgång samtidigt som engelskan går tillbaka där, vilket speglar den demografiska förändringen i staten. En liknande demografisk förändring är på god väg i Europa, även om det inte är en spansktalande minoritet som i snabb takt tar allt större plats. Fast vad som uppstår efter att den västerländska civilisationen går tillbaka verkar bara vara ett rent kulturellt vakuum, inte den spännande mix som multikultidrömmarna önskar sig. Vi får istället ett tomrum dominerat av plutokrater.

Hollywood och musikindustrin är snarare en slags propaganda än ett autentiskt uttryck för en levande kultur. Det är som bilförsäljare som talar om sina varor, eller lite mer klassiskt: hästhandlare som talar om sina hästar. Den som vill ta tempen på platsen får söka sig till andra källor som pyser fram ur underjorden, utan att filtreras av de amerikanska plutokraternas kulturindustriella komplex.

Ett band som jag har lyssnat en del på heter The Soft Moon. De har kallat sig för ett postapokalyptiskt band, vilket jag tycker är träffande. Apokalypsen har redan skett och de lever i efterdyningarna. Men har ett nytt lyckorike sett dagens ljus efter den gamla ordningens fall?

Jag är ett gammalt the Cure fan som lyssnade på albumet Pornography när det begav sig. Soft Moon verkar vara influerade av the Cure som de lät då. "I must fight this sickness. Find a cure. I must fight this sickness." Kalifornien är ju även en storproducent av porr och för unga tjejer finns alltid möjligheten att via porrsvängen göra sig ett namn i media. Gränserna har brutits ned mellan vad som anses seriöst och vad som är degraderande.

Här är ett par exempel på postapokalyptisk musik från San Francisco.

Into the Depths:

Total Decay:

"See me decay.
See me decay.
See me decay."

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.