Författaren Thomas Nydahls "Black Country" karaktäriseras av honom själv som en slags fri essäistik. Boken behandlar resor och tankar om Black Country som ligger i engelska West Midlands. Det är en gammal industristad med en hel del likheter med Malmö. Den är författad "mot bakgrund av en sorg och en bedrövelse över att se det vi själva en gång beskrev som folkhemmet förvandlas till en arena för girighet, brottslighet, kulturell nivellering och motsättningar av olöslig karaktär." (s.11) Det är en sorg som jag tror alltfler svenskar kan relatera till för varje dag som går.
Det här är den första boken som jag har läst av Thomas Nydahl, men jag har läst en del på hans blogg och jag har även diskuterat med honom någon gång på bloggen snaphanen.dk. Jag håller inte med honom om allt, men han är helt klart värd att respektera, inte minst eftersom han skriver vad han tycker helt öppet och verkar strunta helt och hållet i vad tankepoliserna tycker om den saken. Den här boken är nämligen en ordentlig uppgörelse med föreställningarna som vägleder de flesta av våra politiker och journalister.
Avpixlat kallade författaren för en "vänsterkulturjournalist". Jag gillar Nydahls kommentar: "Vänster eller höger är obrukbara begrepp idag. Inte minst när vi diskuterar det som sker i Black Country och Skåne. ”Hönster” kunde man kanske kalla den nya tidens elit. Jag håller mig långt ifrån den hönsgården!"
Med en hänvisning till Guillaume Fayes "Why we fight" anknyter Nydahl till idén att vi verkar vara på väg in i en ny medeltid. Han går tillbaka till den tidiga industrialismen och undersöker invandringen av irländare till Black Country och jämför det med vår tids invandring av stora skaror från tredje världen, framför allt från muslimska länder. Den tidiga industrialismen präglades av stora klassklyftor och armod bland folket. En intressant detalj är att Friedrich Engels, till skillnad från vår tids vänster, kunde skriva om invandringens effekter utan att börja orma sig eller ljuga. Om de irländska invandrarna skrev han: "Dessa har gjort mycket för att pressa ner lönerna och sänka arbetarklassens levnadsnivå." Att låta stora skaror invandra från fattiga länder är alltså ingen ny metod för att hålla nere lönerna för vanligt folk. En viktig skillnad mellan då och nu är att då kunde arbetarna sysselsättas av en ständigt expanderande industri. Men idag finns det inte så många fabriksarbeten kvar i Europa.
Nobelpristagaren Amartya Sen har sagt att mångkultur är "monokulturalism i pluralis". Det skapas alltså samhällsenklaver som lever i fullständig monokultur. De interagerar inte med andra och behöver heller inte göra det för att fungera. Det är i såna miljöer de självmordsbombare som har slagit till i London har vuxit upp. "De delade varken identitet, språk eller historia med britterna utan betraktade dem de facto som fiender!" (s. 100)
Den turkiska premiärministern Recep Erdogan sade i ett tal 1997 "Minareterna är våra bajonetter, moskéerna våra baracker, de troende våra soldater." Etiketter ska man inte ta alltför allvarligt, men jag tycker man kan läsa Nydahls bok som en slags intellektuell kontrajihadism. Han lyfter fram nya perspektiv på frågor om rasism, rötter, rotlöshet, klassklyftor och multikultur. Kan man inte kalla terrordåden som har drabbat Europa flera gånger för ett slags hatbrott? Är det inte ett hatbrott som har drabbat de unga brittiska flickorna som har blivit våldtagna av muslimska gäng? Våldtäkterna är mycket obehagliga historier där de brittiska myndigheterna visade sig vara förstenade av "politisk korrekthet", antagligen för att offren var vita och förövarna mörkhyade. Såna här saker klarar inte heller våra svenska journalister och politiker av att hantera på ett trovärdigt sätt, om jag ska uttrycka mig diplomatiskt.
Det är en läsvärd och modig bok som Thomas Nydahl har författat. Den är förnuftig och inte alls extrem och skulle därför kunna vara en bra julklapp till tänkande människor som ännu inte har insett att vi håller en kurs rakt mot ett isberg.
PS. En trevlig detalj är att motpolbloggaren Oskorei blir citerad i boken. Det är från en artikel om Friedrich Engels "Den arbetande klassens läge i England". (s.40)
Om skribenten: Joakim Fredriksson
