Musiken som jag ibland skriver om på bloggen, alltså industrial, EBM och liknande har egentligen ingenting med traditionalism, paleokonservatism, paleolibertarianism, nationalism eller identitarism att göra. Den tenderar snarare att ge uttryck för motsatsen till vad jag anser att mina andra intressen handlar om. Åtmistone på ytan. Den uttrycker kaos och degenerering, medan jag egentligen efterlyser ordning och värdighet. Om exempelvis Paul Gottfried, vars böcker jag har hänvisat till flera gånger, skulle läsa den här bloggen, gissar jag att han skulle tycka att oväsendet som jag kallar musik rimmar illa med vad han står för. Men Paul Gottfried tillhör en äldre generation och världen förändras snabbt i vår tid. Det här är musiken från min ungdom, som fortfarande hänger med, även om jag också lyssnar på exempelvis klassisk musik numera. Det går att se den som ett uttryck för en aktiv nihilism, som driver frånvaron av alla värden till sin spets och som därigenom pekar bortom nihilismen. För det går inte att driva nihilismen längre än till sin absoluta ytterlighet. Därefter övergår den till något annat.
Även den som tycker illa om musiken kan tycka att den är intressant som ett symtom, för det finns ingen liknande musik från någon annan tid eller plats. Den hänger alltså intimt samman med vår tid och uttrycker en aspekt av den. Men vilken aspekt är det?
Vi lever i ett samhälle som åtminstone för en del av oss känns oerhört platt och innehållslöst. Våra politiska ledare är lika flata som tidsandan. Det finns inga ideal och bröstet verkar vara en bortdomnad del av kroppen på en stor de av befolkningen. Så här skrev den danska filosofen Sören Kirkegaard om en tid utan passion (jag hittar inte citatet på svenska):
"The ressentiment which is establishing itself is the process of levelling, and while a passionate age storms ahead setting up new things and tearing down old, razing and demolishing as it goes, a reflective and passionless age does exactly the contrary: it hinders and stifles all action; it levels. Levelling is a silent, mathematical, and abstract occupation which shuns upheavals. … If the jewel which every one desired to possess lay far out on a frozen lake where the ice was very thin, watched over by the danger of death, while, closer in, the ice was perfectly safe, then in a passionate age the crowds would applaud the courage of the man who ventured out, they would tremble for him and with him in the danger of his decisive action, they would grieve over him if he were drowned, they would make a god of him if he secured the prize. But in an age without passion, in a reflective age, it would be otherwise. People would think each other clever in agreeing that it was unreasonable and not even worth while to venture so far out. And in this way they would transform daring and enthusiasm into a feat of skill, so as ’to do something, for something must be done.’
"
För en del av oss är en sådan tid, alltså vår tid, kvävande. Den stora utmaningen är då att härda ut med tristessen och inte bli alltför frustrerad av att energierna som pulserar i kroppen eller bröstet har svårt att finna ett utlopp. Frustrationen som uppstår av den andefattiga miljön kan nog lätt leda till självdestruktivitet och kanske kan vara en bidragande orsak till att inte så få ungdomar begår självmord, knarkar sönder sig, eller förstör sig själva på andra sätt. Det är i den miljön som musik som Combichrist har uppstått. Det kan vara en befriande känsla att lyssna på sån musik på kvällen när man lever som ett får under dagarna.
Det är lätt gjort att bli ”fucked up” när man är uppvuxen efter den sexuella revolutionen. Den har, enligt min erfarenhet, bland annat lett till en iskallt hjärtlös och ständigt gränsöverskridande sexkonsumism som är allt annat än harmonisk och som skapar människor som det inte går att lita på.
Combichirst är inte politiska, åtminstone inte ideologiskt politiska, såvitt jag vet. Deras avsky riktas inte mot någon särskild grupp i samhället, utan snarare mot allt och alla. ”This is my rifle” är dock, åtminstone i mina ögon, ett tydligt långfinger riktad mot det terapeutiskt vadderade dagissamhället.
Som avslutning väljer jag ”I want your blood” från ”Today we are all demons”. Vill du inte vara en demon? Distansera dig i så fall från tidsandan:
Om skribenten: Joakim Fredriksson
