För att bättre förstå den ekonomiska krisen har jag läst en bok av en aktör på Wall Street. James Rickards är en bankir och rådgivare till the Department of Defence. Han är författare till "Currency Wars: The making of the next global crisis". Max Keiser sade följande om boken: "This is the rosetta stone of the entire financial situation."

Vad sysslar the Fed, alltså den amerikanska centralbanken, med? James Rickards beskriver det som en dragkamp mellan deflation och inflation. De "kvantitativa lättnaderna", alltså att the Fed trollar fram stora summor pengar ur tomma intet, är riktade mot deflationen som brukar komma tillsammans med en depression. Repet i dragkampen är dollarn. Dragkampen är ett fullskaligt valutakrig;. Den är ett angrepp på värdet av varje aktie, obligation och handelsvara i världen. Den amerikanska ekonomin balanserar på en knivsegg mellan depression och hyperinflation.

Om Federal Reserves manipulationer vore begränsade till USA:s ekonomi, så vore det en sak. Men det är de inte. Effekterna av att stora summor dollar trollas fram är globala. Genom de kvantitativa lättnaderna har USA förklarat valutakrig mot resten av världen. Att USAs sedelpressar går varma leder till inflation i Kina, högre matpriser i Egypten och aktiebubblor i Brasilien. Andra länder har börjat kämpa tillbaka mot den av USA skapade inflationen genom subventioner, tullar och valutakontroller. Valutakriget expanderar snabbt. Valutakrig har utkämpats tidigare i historien och de slutar alltid illa.

Den klassiska guldmyntfoten 1870-1914

James Rickards är en anhängare av den klassiska guldmyntfoten. Många systemkritiker från olika håll skulle nog kunna vara ense om att det finns en stor fördel med den: det behövs nämligen ingen centralbank, ingen BIS eller the Fed med ett sådant system.
Under perioden 1870-1914 fanns nästan ingen inflation. Guldmyntfoten var inte något som påtvingades länder från ovan av en multilateral organisation. Rickards beskriver det som en klubb som länder kunde ansluta sig till frivilligt. Under hela perioden hade USA ingen centralbank. En ren guldmyntfot har inte använts sedan 1914.

Det första valutakriget 1921-1936

Enligt Rickards började valutakriget 1921 i Weimarrepublikens Tyskland genom att Reichsbank, den tyska centralbanken, började förstöra den tyska markens värde genom att låta sedelpressarna gå varma. Reichsbank såg en möjlighet att öka den tyska exporten genom att sänka markens värde. Hyperinflationen som följde ledde till att många tyskar blev fullständigt ruinerade. Kriminalitet, upplopp och plundringar blev vanliga. Äldre ruinerade par begick självmord tillsammans. Under ekonomiskt kaos i Tyskland passade passade Belgien och Frankrike på att invadera Ruhr, som var ett viktigt industriellt område.
James Rickards menar att hyperinflationen i Weimartyskland uppnådde ett antal viktiga politiska mål som hade följder under 20-30-talet. Hyperinflationen enade det tyska folket mot utländska spekulanter och den fick Frankrike att visa sin hand i Ruhr, vilket ledde till en tysk upprustning. Han visar hur en hyperinflation kan användas som en politisk hävarm med ganska förutsägbara resultat, men vill ändå inte dra slutsatsen att det rörde sig om en noga uttänkt plan. I "A century of War" visar dock William Engdahl hur det var ett led i en geopolitisk kamp, där brittiska intressen ville spela ut Tyskland mot Sovjetunionen. (1)

Den stora depressionens början brukar av ekonomer sättas till "den svarta måndagen" den 28:e oktober 1929. Men Tyskland hade gått in i en recession året innan. Och England hade aldrig återhämtat sig från depressionen 1920-21. När utflödet av guld blev akut och bankerna riskerade att förstöras gick England från guldmyntfoten i september 1931.

Den europeiska bankpaniken lugnade ned sig efter att England lämnade guldmyntfoten, men då förflyttades fokus till USA. Strax efter att Roosevelt hade blivit utsedd till president lät han utlysa en "bank holiday". Sedan införde han ett förbud mot hamstring eller innehav av guld. Syftet var att försöka få folk att börja spendera pengar igen. FDR lät konfiskera privatägt guld, förbjöd export av guld, och lade beslag på guldbrytningsindustrin.
James Rickards anser att det är svårt att föreställa sig ett sådant scenario idag. Det beror inte minst på att folk har förlorat förtroendet för makthavarna. På 30-talet var folk desperata och litade på att FDR visste vad han gjorde. Vid en dollarkollaps kan myndigheterna mycket väl försöka genomföra en guldkonfiskation även idag. Men 1933 gick folket med på att lämna in guldet frivilligt. Det verkar osannolikt att det skulle gå lika lätt idag.

Efter att guldet hade konfiskerats höjde FDR guldets pris till 35 dollar/uns. Allt som allt devalverades dollarn med 70% mätt i guld. Det nya priset på 35 dollar/uns stannade på samma nivå till 1971.

Det första valutakriget mynnade ut i det blodigaste kriget någonsin.

Det andra valutakriget 1967-1987

Bretton-Woodseran beskrivs av Rickards som valutamässigt stabil, även om perioden såg några recessioner. Det var en period med låg inflation, låg arbetslöshet, hög tillväxt och ökande löner. Under överenskommelsen i Bretton Woods var det monetära systemet förankrat i guld. Dollarn kunde konverteras till guld för 35 dollar/uns.

I Februari 1965 utmanade president Charles de Gaulle dollarns makt i ett tal där han hävdade att dollarn var slut som ledande valuta. Han ville ha tillbaka den klassiska guldmyntfoten. Han beskrev den som "an indisputable monetary base, and one that does not bear the mark of any particular country. In truth, one does not see how one could really have any standard criterion other than gold." Frankrike gick från ord till handling och började konvertera stora summor av sina dollarreserver till guld. Spanien följde Frankrikes exempel. Det här hände vid en tidpunkt då amerikanska företag expanderade sin verksamhet i Europa genom att köpa upp företag för ordentligt övervärderade dollar, något de Gaulle kallade "expropriation". De Gulle tänkte sig att om USA skulle vara tvunget att använda guld istället för papperspengar så skulle beteendet få ett slut.
USA hade en europeisk bundsförvant, Tyskland, som lovade att inte konvertera sina dollarreserver till guld. För internationella monetära affärer var perioden 1967-1971 förvirrad och osäker, enligt Rickards. I augusti 1971 kungjorde så president Nixon att dollarn inte längre kunde konverteras till guld. Det innebar slutet för en era, men valutakriget var för den sakens skull inte över. Det fortsatte till 1987 då finansministrarna inom G7 tyckte att 20 års turbulens räckte.

Det tredje valutakriget 2010-?

De tre största ekonomierna i världen utgörs idag av USA, EU och Kina. De har tre valutor: dollar, euro och yuan. De viktigaste stridslinjerna går mellan dollarn och yuan i Stillahavsregionen och mellan euron och dollarn i atlantregionen. Det sammanlagda BNP för USA, EU och Kina skapar ett gravitationscentrum kring vilket andra ekonomier är perifera.

Det är inte bara nationella ekonomier som är involverade i kriget. Där finns även multilaterala och globala institutioner som IMF, Världsbanken, Bank for International Settlements och FN och även hedgefonder, globala företag och superrika familjer. För att se att stridslinjerna är globala och inte begränsade till nationalstater kan man exempelvis tänka på George Soros som 1992 "broke the bank of England" genom en massiv valutasatsning. Idag finns betydligt fler hedgefonder med mycket stora resurser än det fanns för 20 år sedan. Valutakriget handlar om det relativa värdet av euron dollarn och yuan. Att valutakriget har både privata och officiella spelare och att det har en så stor geografisk utbredning ökar risken för kollaps. Risken handlar alltså inte bara om en eller annan valutas värde. Den handlar om att hela systemet kan falla samman.

För att förstå komplexiteten i systemet och risken som hänger samman med den vänder sig Rickards till komplexitetsteorin, där man finner namn som Benoît Mandelbrot och Nassim Taleb. Han finner då bland annat att Wall Streets metoder för att bedöma risker är missvisande. "In complex systems analysis, shorts are not subtracted from longs they are added together … Fundamentally, the risk is in the gross position, not the net. When gross positions increase by 500%, the theoretical risk increases by 5000% or more because of the exponential relationship between scale and catastrophic event size. This is why the financial system crashed so spectacularly in 2008 … Based on theoretical scaling metrics, the next collapse will not be stopped by governments, because it will be larger than governments." (2)

(1) Willim Engdahl, "A Century of war", sidan 65-84

(2) James Rickards, "Currency wars" 210-212

Relaterat:

Slutet för världen

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.