Wodinaz beskrev nyligen hur människosynen har vänts uppochned inom humaniora det sista århundradet. En liknande invertering av den traditionella ordningen kan man se inom många områden: estetiskt lyfter man fram saker som ofta är fula eller bizarra och inte så sällan rent perversa, istället för att lyfta fram det sköna. Brottslingar påstås vara offer som man ska tycka synd om, medan brottslingarnas offer glöms bort. Man har gett upp tanken på sanningen. Den är ju krävande och uppfordrande, medan det är bekvämare för en njutningslysten hedonist att anta att allting är relativt. Då slipper man ta ställning och kan fokusera på det viktiga: att konsumera och para sig. Det sistnämnda bör dock ske med skydd, eftersom barn är krävande.
Det ressentimentsfyllda angreppet på den västerländska civilisationen har bland annat sin bakgrund i kolonialismen. Då var det européer med gott självförtroende som gav sig ut i världen och byggde kolonier på olika håll. Men den världen finns inte längre. Idag är det inte vi som koloniserar länder utanför Europa. Istället är det utomeuropéer som koloniserar oss, medan européerna, tyngda av skuldkänslor och med förlorat självförtroende, stoiskt bär sitt ok; eller som till och med jublar över att den påstått ondskefulla europeiska civilisationen, som vi är arvtagare till, är på tillbakagång. Undrar vad våra barn och barnbarn kommer att tycka? Vi skaffar ju trots allt ett och ett annat barn. Kommer de vara tacksamma över att vi gav upp, modfällda och tyngda av skuldkänslor? Eller kommer de förbanna oss för vår feghet och undfallenhet?
Ressentiment är en känsla av fientlighet mot det som man identifierar som orsaken till sin frustration. Det är en tilldelning av skuld för frustrationen. Bakom finns en känsla av svaghet eller underlägsenhet och kanske avund mot det som man uppfattar som orsaken till frustrationen. Det leder till att man uppreser värderingar och föreställningar som angriper eller förnekar det som man uppfattar som orsaken till det onda.
Det är lätt att se att framför allt vita heterosexuella män under ganska lång tid, i varje fall sedan 60-talet, har varit favoritobjektet för ressentiment från feminister och annat vänsterfolk. De har upprest ideologier som paradoxalt nog förnekar att vi finns samtidigt som vi påstås vara orsaken till världens ondska. Om bara vi försvinner så blir allt bra. Det är ett exempel på vad Nietzsche kallade för ressentiment och som är ett uttryck för ett slavuppror inom moralen. Han skriver utförligt om det fenomenet i ”Om moralens ursprung”.
Nu har den ressentimentsdrivna 60-talsvänstern dock målat in sig i ett hörn av torftighet och idioti. De har visserligen till och med den moderata statsministern på sin sida. Men i grund och botten har de ingenting annat än negativitet att komma med: den riktas mot vita män, Sverige, svenskar, svenskhet, Europa (civilisationen, inte EU) och européer. Bland deras idéer finns ingen heder eller lojalitet. Där finns ingen skönhet eller storhet. De orkar inte ens tro att det finns en sanning som det är värt att försöka urskilja. Istället har de upphöjt sina känslor till en slags politisk religion som inte får ifrågasättas.
Vi har den västerländska civilisationen, eftersom den nuvarande "eliten" har givit upp om den. Det kan förstås vara frustrerande att vara marginaliserad och omgiven av människor som är indoktrinerade av postmarxism och postmodern relativism. Jag ser det som en prövning. Alla upplever frustration, men det gäller att inte låta den ta över som den gjorde för vänstern på 60-talet och tyskarna på 30-talet. Vänstern skyller sin frustration på vita heterosexuella män och har byggt upp en ideologi kring den frustrationen. Tyskarna skyllde sin frustration på judarna och byggde upp en ideologi kring den frustrationen.
Min förhoppning är att vi ska sikta högre än så för framtiden.
Musik och tavla från det onda Väst:
Om skribenten: Joakim Fredriksson
