Henry Kissinger har sagt följande: "If you control the oil, you control entire nations; if you control the food, you control the people; if you control the money, you control the entire world." William Engdahl har i en serie värdefulla böcker visat hur den amerikanska makteliten har försökt få kontrollen över oljan, maten och pengarna, i enighet med Kissingers uttalande. I "A century of war" ger Engdahl en historisk och geopolitisk analys med oljan i centrum. I "Seeds of destruction" analyserar han matjättar som Monsanto och deras verksamhet, där GMO är ett verktyg för att få kontroll över världens livsmedelsförsörjning. I "Gods of money" är det de internationella bankerna och kontrollen över pengarna som är i centrum för analysen. Engdahl är också författare till "Full spectrum dominanace" där det amerikanska militärindustriella komplexet analyseras. Den som vill lyssna på Engdahl kan gå till Russia Today på youtube. Han är ofta med och kommenterar olika händelser där.
”Gods of money” är väl dokumenterad, jordnära och realistisk, vilket inte alltid är fallet med böcker där namn som Rothschild, Morgan och Rockefeller spelar en viktig roll. Fokus ligger på uppenbart mäktiga spelare inom systemet och vad de dokumenterat säger och gör. Det finns rikligt med hänvisningar i böckerna och viktiga dokument citeras vilket gör att den skeptiskt sinnade själv kan verifiera påståendenas sanningshalt.
Den senaste tiden har vi sett vad som började som "Ockupy Wall Street" bli något av en global rörelse. Den ekonomiska krisen har inte fått en lösning, utan håller fortfarande världen i sitt grepp 3 år efter att den först blev synlig i massmedia och i många människors liv. För den som vill fördjupa sin förståelse av vad som händer genom att se det i ett större historiskt sammanhang är Engdahls "Gods of Money" ovärderlig och rykande aktuell. En fördel med Engdahls verk är att det inte spelar någon större roll om läsaren står till höger eller vänster politiskt. Studien är fokuserad på sitt objekt och följer vare sig en "höger" eller "vänster" agenda. Boken är kort sagt bra läsning för hederliga och tänkande människor från alla läger.
Den amerikanska makteliten
Vad som ibland kallas för det amerikanska östkustsetablissemanget har sitt ursprung i mäktiga familjer nära knutna till internationella banker. De har sedan länge varit internationalister och var bittra motståndare till västliga och sydliga agrara intressen i USA. Redan ekonomen Henry C Carey (1793 -1879) , som hade varit en av Lincolns rådgivare, skrev att östkustens kommersiellt inriktade stater hade "established a monopoly of money power without a parallell in the world." Engdahl visar hur den monetära oligarki, som Carey nämnde, framträdde under andra halvan av 1800-talet. Titeln på boken, "Gods of money", anspelar på uttalanden som kommer från de internationella bankirerna själva. År 2009 sade Loyd Blankfein, vd för Goldman Sachs, att han var "a banker doing Gods work." Ett århundrade tidigare sade John D. Rockefeller "God gave me my money" till en frågvis journalist. Med tanke på de gigantiska tillgångar som har samlats av ett fåtal globala banker är det kanske befogat att se dem som ett slags pengagudar som belönar sina präster med ordentligt tilltagna bonusar och rikedomar.
William Engdahl har en hel del gemensamt med en annan kritiker av det amerikanska etablissemanget på östkusten, nämligen Christopher Lasch, som bland annat är författare till den läsvärda boken "Eliternas uppror och sveket mot demokratin". Fast den geopolitiska analytikern och ekonomen William Engdahl närmar sig saken på ett annat sätt än historikern Christopher Lasch. Båda har ett drag av populism över sig, vilket i positiv mening betyder att folkets intressen sätts i centrum.
Federal reserve
Mot slutet av 1800-talet hade J. Pierpont Morgan blivit en av världens mäktigaste bankirer. Han hade lagt grunden till sin förmögenhet genom att sälja tillbaka amerikanska myndigheters vapen till myndigheterna själva. Det rörde sig om överskottsvapen från inbördeskriget som JP Morgan lät representanter inköpa från lager och som han sedan sålde tillbaka till myndigheterna för en dyrare penning. Det kan man tycka var ett smart drag av Morgan och korkat av myndigheterna, men det var inte särskilt hederligt.
En viktig händelse för framtiden var paniken 1907, som enligt Engdahl manipulerades fram av Morgan och Rockefeller och som ledde till att mer makt och rikedomar samlades i deras händer. I efterhand framställdes saken som att J.P. Morgan hade räddat situationen. Men en politiker som inte lät sig luras, demokraten William Jennings Bryan, sade "Blame the unscrupulus financiers who have piled up predatory wealth and who exploit a whole nation as high finance." Ett uttalande som känns mycket aktuellt idag, bortsett från att det inte längre bara är en nation som exploateras. Problemet har sedan dess globaliserats.
I början av 1900-talet stod två jättar över alla andra inom den internationella finanseliten. Nathan lord Rothschilds "N.M. Rothschild & co" och J. Pierpont Morgans "J.P. Morgan & co". Till att börja med samarbetade Morgan med Rothschild, men Morgan började snart bygga ett eget finansiellt imperium. Federal Reservesystemet, alltså den amerikanska centralbanken, designades av Morgan och några av hans allierade bankirer i New York för att få kontroll över det amerikanska pengasystemet. Men hur kunde bankirerna bli så mäktiga att de kunde få sin centralbank godkänd av amerikanska myndigheter? För att få ett svar på den frågan måste vi röra oss längre bakåt i tiden, närmare bestämt till Amsterdam på 1600-talet. Det var här Amsterdamsche Wisselbank utvecklade det fraktionella reservsystemet, som sedan dess har hjälpt bankirer att samla väldiga rikedomar som exempelvis kan användas för att köpa politiker.
Bankirerna i Amsterdam hade sett att bara en liten del av guldet som de förvarade åt folk faktiskt togs ut och började därför undersöka var den minimala nivån låg för hur stor del av insättningarna som gjordes i banken som banken behövde ha i lager vid en given tidpunkt för att kunna bemöta efterfrågan på uttagningar. Resten kunde lånas ut, utan att någon märkte det. De började försiktigt och när det fungerade höjde de andelen till över 50%. Om kunderna som hade satt in sitt guld på banken skulle få reda på att mindre än hälften av guldet fanns kvar i banken skulle bankens kunder drabbas av panik och de skulle vilja ta ut sitt guld så snabbt som möjligt för att inte förlora det. Lurendrejeriet hölls därför hemligt. Men paniken kom så småningom, fast det dröjde till år 1791 och ledde då till bankens undergång. Amsterdamsche Wisselbank var en föregångare till dagens centralbanker.
Om vi återvänder till de amerikanska bankirerna så togs alltså ett stort steg för att öka deras inflytande och rikedomar med skapandet av Federal Reserve systemet den 23 december 1913, dagen innan julafton. Beslutet fattades nästan helt utan debatt vid en tidpunkt när många politiker hade åkt hem till sina familjer för att fira jul. Federal Reserve var en oberoende centralbank där USAs president visserligen utsåg ordföranden som också skulle godkännas av senaten. Men direktörerna för de 12 privata reservbankerna kontrollerade ändå systemet. I handlingarna som bestämde Federal Reserves uppdrag fastställdes nämligen att beslut som fattades av Federal Reserve inte behövde ratificeras av presidenten eller någon annan som tillhörde den amerikanska regeringen eller kongressen. Istället gavs en fullständig makt över den monetära politiken till den privat ägda New York Federal Reserve och dess direktörer.
1919 fick bankirerna dessutom igenom ett tillägg till "the Federal Reserve act" från 1913 som kallas "Edge Amendment" som ökade deras möjligheter att utföra internationella finansiella operationer. Princetonprofessorn E.W. Kremmer kommenterade: "The federal reserve is proving to be a great influence in the internationalizing of american trade and american finance."
Första Världskriget
1917 skapade president Woodrow Wilson "the Comitte on Public Information" för att göra det motsträviga amerikanska folket positiva till ett krig mot Tyskland. CPI kombinerade metoder från reklamens värld med en sofistikerad förståelse av människans psyke. En av de viktigaste propagandisterna som jobbade för CPI hette Edward Bernay. Han hade ingående kunskaper om en ny skola inom psykologin. Sigmund Freuds texter hade ännu inte översatts till engelska, men Bernay var hans brorson och litterära agent i USA. Bernays psykologiska insikter kombinerades med skandaljournalisten George Creels metoder i en spärreld av lögner och epitet som demoniserade tyskarna. Bilder visades som sades visa tyska soldater som dödade belgiska bebisar med bajonetter. Sådana bilder och symboler flödade kontinuerligt genom media och ut till det krigsovilliga amerikanska folket för att piska upp stämningarna mot det kejserliga Tyskland, som egentligen inte var ett hot mot USA. CPIs propaganda var dock mycket effektiv. Inom några månader hade man hetsat upp det amerikanska folket så att de var för ett krig. Det här var innan George Orwell författade 1984.
Harold Laswell som var verksam vid universitetet i Chicago studerade propagandan under kriget: "So great are the psychological resistances to war in modern nations that every war must appear to be a war of defence against a menacing, murderous aggressor. There must be no ambiguity about who the public is to hate." För att demonisera tyskarna användes berättelser om illdåd. Laswell skrev: "A handy rule for arousing hate is, if at first they do not enrage, use an atrocity. It has been employed with unvarying success in every conflict known to man." Otroliga berättelser om tyskt barbari i Belgien och Frankrike gav upphov till en myt om en unik tysk brutalitet. Den här metoden används naturligtvis även idag, vilket är orsaken till att åtminstone jag inte tror på berättelser i stil med att Kadaffi gav viagra till sina soldater för att de kulle kunna våldta kvinnor effektivare. Det låter som typisk krigspropaganda. Jag minns också påståenden som kom från samma håll om att Saddam Hussein skulle ha massförstörelsevapen, vilket senare visade sig vara en lögn.
Enligt Engdahl spelade massmanipulationerna av den amerikanska opinionen under kriget en viktig roll för transformationen av USA till en slags skendemokrati som styrdes av en plutokratisk elit som inte tjänade det amerikanska folkets intressen, utan bara sina egna. Woodrow Wilson talade om att "make the world safe for democracy" för att få med USA i första världskriget. Engdahl har ett kapitel i "Gods of money" där han beskriver att kriget snarare handlade om att "make the world safe for J.P. Morgan".
Bernays publicerade en bok 1928 som heter "Propaganda". Där skrev han: "It was of course the astounding success of propaganda during the war that opened the eyes of the intelligent few … to the possiblities of regimenting the public mind." Bernays etablerade ett nytt yrke "Public Relations". Han kallas ibland för "the father of spin". Spin syftar på en slags propaganda som ger en tolkning av en händelse som syftar till att övertyga folk om att vara för eller mot en viss organisation eller person. Metoden används bland annat mot Sverigedemokrater och andra dissidenter i Sverige.
Bretton Woods
Det andra världskriget var en fortsättning på det första och handlade om olösta geopolitiska frågor som inte hade fått en lösning. Det var en titanisk kamp mellan två makter Tyskland och USA om vem som skulle efterträda det brittiska imperiet som herre på täppan. Enligt Engdahl var det åtminstone så eliten i det amerikanska etablissemanget såg saken, medan det är tveksamt om motsvarande kretsar i Tyskland någonsin på allvar funderade på ett globalt imperium. I varje fall inte innan 1914 och antagligen inte heller på 30-talet. Hitler hade för stor respekt för det brittiska imperiets makt för det. Den amerikanska finansiella eliten ville däremot skapa ett informellt globalt imperium uppbackat av världens mäktigaste militära apparat. Det andra världskriget gav dem vad de önskade sig. Inom den finansiella eliten skedde samtidigt ett maktskifte. Om huset Morgan hade varit mäktigast innan kriget så hade Rockefeller tagit över den rollen efter kriget
Kriget som började 1939 ledde bland annat till att europeiskt guld flödade in i USA, eftersom de europeiska nationerna köpte varor från USA för kriget. I juni 1944, vid Bretton Woodskongressen, kontrollerade USA 70% av världens monetära guld. De 70 procenten inkluderade inte guldet som beslagtogs från axelmakterna. Det är fortfarande oklart vart det guldet tog vägen.
Den amerikanska strategin för att dominera världen efter kriget kom till uttryck i överenskommelsen i Bretton Woods. Främjandet av en amerikanskt definierad frihandel och den amerikanska dollarn som enda valutan för världshandeln ingick i paketet. Den eurasiska landmassan var till stor del ödelagd av kriget. Infrastruktur och industrier var sönderbombade. I det läget hade världens största industriella makt, vars landmassa var orörd av kriget, allt att vinna på att öppna upp resten av världen för en ohämmad handel. Det är, enligt Engdahl, bakgrunden till att frihandel har blivit något av en religiös dogm under efterkrigstiden. Frihandeln innebar att man sänkte tullar och tog bort nationellt skydd som hindrade det fria flödet av varor. Det handlade om att de starkaste och mest avancerade ekonomierna försökte öppna upp mindre utvecklade ekonomier för sina varor.
Samtalen i Bretton Woods som började i juni 1944 var ett första steg mot en ny organisation som skulle ersätta det brittiskt dominerade Nationernas Förbund. Förenta Nationerna skulle istället domineras av USA. Det hade förberetts av "War and Peace Studies" som finansierades av Rockefeller som även donerade land för att bygga Förenta Nationernas högkvarter på Manhattan. Den finansiella makten hade flyttat från Storbritannien till USA. Med stöd från länder i Syd- och latinamerika, som var under amerikansk kontroll, kunde USA genomföra sina förändringar av världsordningen. IMF och Världsbanken instiftades. De var förklädda verktyg för det amerikanska imperium som tog över efter det brittiska.
Bretton Woods systemet byggdes kring tre pelare: Världsbanken, lite senare GATT och IMF. USA dominerade spelet som den starkaste ekonomin med de största guldreserverna. De amerikanska förhandlarna i Bretton Woods lyckades få medlemsländerna att knyta sina valutors värde till dollarn, istället för att ha det bundet till guld. Eftersom mängden dollar som fanns i cirkulation bestämdes av Washington, Federal Reserve och US Treasury innebar det att USA fick en mycket stor makt över det globala monetära systemet. Dollarn sades vara lika bra som guld, men systemet höll knappt två decennier.
Närmare bestämt höll det fram till 1971. Då upphörde dollarn att vara uppbackad av guld. I augusti det året lät president Nixon världen veta att det inte längre gick att växla in dollar mot guld. Nixons rådgivare stod nära Rockefeller och bland dem fanns bland annat Henry Kissinger. Nixons beslut accepterades motvilligt av ledande europeiska regeringar, Japan och några till. De såg nog ingen annan möjlighet eftersom dollarn var en stöttepelare för världens finansiella system. Orsaken till att Nixon fattade beslutet var att USA hade ett stort budgetunderskott på grund av Vietnamkriget och guldreserverna krympte i snabb takt.
Too big to fail och derivat
Alan Greenspans tid som ordförande för Federal Reserve handlade till största delen om att försvara amerikanska finansiella intressen och att expandera deras globala makt. I oktober 1987 undsatte han börsen och klargjorde att de stora spelarna på Wall Street var TBTF Too big to fail. Vid behov skulle Greenspan alltså undsätta sina bankirvänner. Greenspan använde sedan varje finansiell kris för att avancera de amerikanska finansiella intressenas dominans över den globala ekonomin – kraschen 1987, asienkrisen 1997, den ryska finansiella krisen 1998 etc. Det gjordes oftast på den inhemska ekonomins bekostnad. Det var alltså det amerikanska folket som betalade priset för den amerikanska maktelitens globala maktspel.
I samband med kraschen 1987 hade Black-Sholes modellen lämnat universiteten och gjort sitt intåg bland de stora spelarna på Wall Street. De nya instrumenten såldes som en slags billig finansiell försäkring mot kraftiga prissvängningar. Priset för instrumenten sattes i relation till (derived from) en underliggande produkt som exempelvis råolja, därav namnet derivat. Användandet av finansiella derivat har jämförts med att "trying to replicate a fire-insurance policy by dynamically increasing or decreasing your coverage as fire conditions wax and wane. One day, bam, your house is on fire, and you call for more coverage?" Finansiella derivat gjorde sin debut på Wall Street genom att bidra till att utlösa det största fallet på en dag i börsens historia (22%).
En av Greenspans första handlingar som ordförande för Federal Reserve var att ställa krav på att Glass-Steagal act skulle upphävas, något som hans vänner i J.P. Morgan och Citibank hade kampanjat för med glöd. Glass-Steagal act hade ursprungligen haft som syfte att motverka de beteenden bland bankirerna som hade lett till vågen av konkurser för banker på 30-talet och den stora depressionen. Glass-Steagal act upphävdes 1999, under Bill Clintons tid som president.
Alan Greenspans gamla bank, J.P. Morgan, introducerade en finansiell innovation år 1995 som skulle revolutionera bankirernas verksamhet det kommande årtiondet. Den 34-åriga Blythe Masters från universitetet i Cambridge utvecklade de första "credit default swaps". Syftet med CDS var att öka bankens vinster samtidigt som man tog bort risken för förluster. Det var alltså bankernas version av att försöka äta upp kakan och samtidigt behålla den. Mot slutet av 2007 fanns CDS till ett värde av ca 45000 miljarder dollar som gav innehavarna en illusion av säkerhet. Warren Buffet, en mer konservativ investerare, kallade finansiella derivat för "weapons of financial mass destruction" vilket senare visade sig vara en träffande beskrivning.
År 1998 hade det finansiella systemet stått inför hotet av en systemkris. Hotet avvärjdes den gången, men man lärde sig inget av krisen. Det var i samband med att hedgefonden Long term capital management, LTCM kollapsade. LTCM-krisen innehöll fröet till vad som skulle följa senare. Ett skäl till att LTCM åtnjöt en sådan respekt innan kollapsen var teamet som låg bakom fonden. John Meriwether grundade den 1994 efter att ha gjort sig ett namn på Wall Street. Där fanns två framstående vetenskapsmän: Myron Scholes och Robert Merton. De belönades med nobelpriset i ekonomi 1997 för sitt arbete med derivat. LTCM hade en bländande uppsättning finansprofessorer, matematikdoktorer och fysiker som hade kunskapen om hur man kan utveckla extremt komplexa och lönsamma finansiella arrangemang. Problemet var bara att utgångspunkterna för riskkalkylen som låg till grund för Scholes och Mertons modeller var felaktiga. De antog att marknader och spelare var rationella. Men verkligheten tyder på att motsatsen är fallet, alltså att de är irrationella. De stora finansiella spelarna lärde sig dock inget av krisen 1998. Varför skulle de bry sig? De kunde ju ändå räkna med att bli räddade på de amerikanska skattebetalarnas bekostnad vid nästa kris. De var ju "too big to fail".
Många amerikanska väljare blev förtrollade av Obama och hans mantra som lovade "change". I verkligheten fortsatte han dock Bushs politik. Strax efter att Obama hade blivit president gjorde han en helvändning om sin utlovade ekonomiska politik och gav alla viktiga poster till folk från Goldman Sachs och Citigroup. Namn som Michael Fromm, Tim Geithner och Larry Summers visade att Wall Street hade läget i ett stadigt grepp. Obama var bankernas man, inte folkets.
Vart är USA på väg? Ett tecken i tiden är att David M. Walker, USAs "comptroller general" avgick år 2008. Han sade att skälet till att han avgick var att han som comptroller inte kunde göra så mycket åt problemen, men att USA riskerar att kollapsa på samma sätt som Rom kollapsade. I sina tal som han höll på många platser i USA talade han om slående likheter mellan USAs nuvarande läge och faktorerna som fick Rom att gå under.
William Engdahl avslutar sin bok, Gods of Money, med ett citat från politikern William Jennings Bryan. I ett tal år 1906 sade han följande ord, som känns mer aktuella än någonsin. Och nu, mer än 100 år senare, handlar det inte bara om USA utan även om Sverige, Europa och hela världen:
"Plutocracy is … more despotic than monarchy, more heartless than aristocracy, more selfish than bureaucracy. It preys upon the nation in time of peace and conspires against it in the hour of its calamity…The time is ripe for the overthrow of this giant wrong."
I somras drabbades London av stora upplopp. David Cameron har talat i hårda ordalag mot pöbeln som härjade i staden. Det är gott och väl. Men han säger ingenting om kleptokraterna som inte nöjer sig med att härja småskaligt och bränna ner några kvarter i London, utan som får hela länder att krascha. Om han vore en konservativ politiker med ryggrad kunde han exempelvis ha hämtat inspiration från Frédéric Bastiat som hade en del att säga om plundring. När de mäktigaste medlemmarna av ett samhälle sysslar med plundring så utvecklas en moral som inte bara tillåter, utan som uppmuntrar till plundring. När det händer börjar moralen i samhället förfalla. I de övre klasserna leder det till en artig form av plundring, medan de undre klasserna ger sig hän åt plundring på gatorna.
Om skribenten: Joakim Fredriksson
