Innan jag utvecklar vad jag menar med påståendet i titeln så ska jag skriva något om var jag står i trosfrågan.

Många moderna västerlänningar känner ett starkt främlingskap inför kristendomen. Det gör även jag, även om främlingskapet har minskat när jag har studerat saken lite mer ingående. Men jag är alltså inte kristen. Faktum är att jag har gått ur kyrkan och praktiserar tantrisk yoga. Innebär det att jag är en hindu? Nej, ordet "hindu" står för folken bortom Indus och jag är en nordbo. En positiv sak som hinduerna har bidragit med är dock att bevara mycket gamla traditioner som går tillbaka till vedisk tid. Det är de traditionerna som jag bekänner mig till: Sanātana Dharma.

Hela mitt liv har jag matats med påståenden om att folk som tror på en högre verklighet är dogmatiska och irrationella. Och ofta har jag tyckt att kritiken är befogad! Men idag ska jag försöka vända på steken och se hur den andra sidan beter sig.

En dag försökte jag diskutera klimatförändringar på ett rationellt sätt med en person som var övertygad om att världen snabbt håller på att bli uppvärmd på grund av mänskliga aktiviteter. Förnekar jag den processen? Nej, inte alls. Jag är inte tillräckligt insatt i teorin för att varken kunna motbevisa eller bevisa dess riktighet. Det enda jag hävdade var att båda extrempolerna i "debatten" kan beskyllas för att ha en annan agenda än klimatets väl i sinnet: de så kallade "förnekarna" kan således anklagas för att gå den stora industrins ärenden och "alarmisterna" kan anklagas för att gå globalisternas ärenden. Globalisterna använder ju frågan, och rädslan den ger upphov till, för att föra fram krav på mer överstatlighet.

Mitt intryck är att de seriösa vetenskapsmännen inte befinner sig vid de båda extrempolerna: de är varken alarmister eller förnekare. Jag ser dikotomin som en konstruktion från media. Hur reagerade min diskussionspartner på det påståendet? Hon gick i taket! Det är inte första gången som det händer när jag framför en mild skepsis i klimatfrågan. Min hållning i frågan är sokratisk: jag vet ingenting om saken och jag försöker visa att den jag diskuterar med egentligen inte vet något heller. Det är ett utmärkt sätt att göra sig impopulär, vilket Sokrates öde vittnar om.

Nu är förstås frågan vad klimatförändringar har med tron på en högre verklighet att göra?

Jo, för mig är frågan om jorden håller på att värmas upp snabbt på grund av människans aktiviteter en vetenskaplig fråga. Jag investerar alltså inga känslor i saken. Antingen är påståendet sant eller också är det falskt.

Människans hjärta söker dock efter något att tro på. I traditionella samhällen möts hjärtat av religionen, och får vägledning genom den. Ibland fungerar det bra och ger oss helgon, mystiker och hjältar. Det ger oss det Sixtinska kapellet, gotiska katedraler och stora filosofer. I bästa fall framträder alltså människor med en djup insikt i det andliga livet som kan vägleda andra människor som söker sig fram längs samma väg. I sämsta fall ger det inkvisitorer, häxbål, religionskrig och självmordsbombare.

Men för oss som har vuxit upp i en modern miljö i dagens väst så finns det ofta ingen sådan vägledning alls. Så var det för mig. Jag fick söka mig fram själv bäst jag kunde. Det fanns ingen förståelse för det spirituella sökandet i miljön som jag växte upp i. Vad händer med hjärtat i en sådan miljö? Jag menar att i stället för att tron riktas mot en transcendent verklighet så tenderar den att istället investeras i en världslig fråga. Så blir exempelvis den vetenskapliga teorin om klimatförändringar till en sekulär religion. När du ifrågasätter teorin möts du av en irrationell känslosamhet som inte hör hemma i en vetenskaplig diskussion. Samma sak kan man se i andra frågor, exempelvis multikulti. Om multikulti hade fungerat så skulle Sverige vara ett bättre land idag än för 40 år sedan. Istället har det blivit ett våldsammare samhälle, där inte minst respekten för kvinnofriden, som har varit lagstadgad i Sverige sedan 1200-talet, inte alls respekteras längre. Men om du påpekar detta så drabbbas du av det sekulära multikultiprästerkapets och de multikutlitroendes vrede.

Människan är inte en robot. Vi har ett hjärta som vill tro. Att låta hjärtat vila i tron på en högre verklighet gör att du lättare kan se den sinnliga verkligheten för vad den är. Tron gör dig därför förnuftigare.

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.