Inatt promenerade jag till en liten sjö. En skog skymde först sikten, men plötsligt kom jag fram till en öppning mellan träden där den isiga sjön bredde ut sig för min blick. En vit dimma låg över isen och en mäktig fullmåne spred sitt magiska ljus över scenen. Trollbunden stod jag alldeles stilla, utan att längre märka kylan.
Mitt hjärta tillhör det nordiska landskapet: träden, sjöarna, bergen och vinden som blåser över skogarna, regnet som faller från molnen, stjärnorna som glimmar på himlen, månen vars sken lyser upp natten i silver, den gyllene solen som skrattar åt de små självupptagna människorna, vargen som ylar av längtan, älgen som vandrar genom skogen och ekorren som gnager på en nöt i ett träd.
Men den moderna världen är mig främmande. Den är som en livlös maskin som breder ut sig alltmer och tränger undan den levande naturen. Det besjälade; ja allt som är subtilt, förfinat, känsligt och spirituellt flyr undan den mörka stormen.
Vi naturvarelser gömmer oss i hålor och språng för att inte gå under i den syrefattiga miljön som tar en allt större plats. Men en dag kommer vi träda fram igen. Då kommer en stor vrede återställa världens balans; en vrede som likt en flammande eld har antänts av den brutala och hänsynslösa framfarten som vi har bevittnat och uthärdat.
(Inlägget bygger delvis på en äldre version från min gamla blogg.)
Om skribenten: Joakim Fredriksson
