I helgen hade jag nöjet att träffa några personer som jag tidigare bara kände till som olika signaturer på nätet. Vi talade bland annat om musik.
Ett band som jag har följt länge är Frontline Assembly. De kom med sitt första album redan 1987, fast jag började lyssna på dem senare. De är fortfarande aktiva och ganska populära, såvitt jag vet. Musiken kan klassificeras som industrial eller EBM.
Liksom med andra konstnärliga aktiviteter säger musik mycket om tiden som den skapas i. I FLAs fall kan vi börja med att konstatera att det oftast rör sig om aggressiv musik. Och att den bygger helt på elektroniska eller industriella ljud. Jag känner inte till något liknande från någon annan tid eller plats.
Vad är det då som gör att musik som FLAs skapas i vår tid? Min tes är att vi lever i vad som mycket väl kan vara det flataste samhälle som någonsin har existerat och att det skapar en stor frustration och vrede hos vissa som känner energier pulsera genom kroppen eller som har en eld brinnande i bröstet, men som inte finner något utlopp för sin natur inom den etablerade ordningen. Det har ju talats om "arga unga män" ända sedan 50-talet, och en del av dem finner nog att musik som den FLA sysslar med uttrycker deras frustration av att vara snärjda av en ordning som inte alls stämmer med deras inre natur. Om man lyssnar på texterna så förstärks det intrycket. De handlar ofta om en vrede och ibland ett rent hat som riskerar att slå över i vansinne och som springer från upplevelsen att samhället är hycklande, förljuget och ruttet. Texterna tillsammans med den industriella kylan som musiken uttrycker ger en upplevelse av en iskall vrede utan något hopp om räddning.
Så här låter det i "Social enemy":
"Join in the masses believe in what you think
This human generation creates the weakest link
No more point in trying when the end result is dying
Blow your load or self explode
I am bored with this livingAs I corrode, As I implode."
Det finns en arkeofuturistisk potential hos FLA, som dock inte slår ut i full blom. Musiken ger nog inte bara mig en futuristisk känsla och upplevelsen som kommer till uttryck i texten kan jag relatera till, den fångar något av upplevelsen som jag hade som arg ung man på 90-talet. Nu är jag dock inte lika ung längre och jag har inte imploderat och riskerar nog inte att göra det heller. Men jag gillar fortfarande FLA. Det som saknas i texten är en positiv lösning på problemet att leva i en oinspirerande tid som kan vara den svagaste länken, efter vilken livet på planeten riskerar att ta slut. Det går att förstå varför vissa imploderar, men det är inte en nödvändig eller önskvärd utgång av situationen. Sångerna finner inte möjligheten att återknyta till förlorade värden som lojalitet, mod och spiritualitet.
När jag var en arg ung man på 90-talet så var "Plasticity" en favoritlåt en tid. Där får vi bland annat höra följande:
"The laws of nature
The laws of man
This volatile paradox will never stand
The laws of nature
The laws of man
This volatile paradox will never stand."
De orden kan förstås tolkas på olika sätt, men kan ge en känsla av att det bara är en tidsfråga innan den onaturliga ordning som vi lever inom faller. Den strider mot tingens natur på så många sätt: man kan göra människan fåraktig en period, men det förändrar inte hennes biologiska eller själsliga natur. Förr eller senare faller den påtvingade masken av henne.
Hur kan den som känner sig hemma i FLAs musik och texter hantera sin situation? Att nöja sig med att utmåla sig själv som ett offer som behöver räddas kan möjligen tilltala vissa, men är naturligtvis uteslutet för någon som har högerradikala ideal. Ett mer givande förhållningssätt är att ta situationen som en utmaning och ett äventyr. Du har kanske en krigares hjärta och plågas av frånvaron av mod och lojalitet? Eller har du en konstnärs receptiva själ som plågas av frånvaron av skönhet? Du kanske helt enkelt är en ärlig människa som vredgas av alla lögner? Det kan finnas många saker som gör att den personliga ekvationen inte går ihop med det omgivande samhället. Det är nog bara "homo economicus" som känner sig riktigt hemma. Vrede och frustration är en naturlig följd av det andefattiga läget för oss andra.
För mig är det framför allt Julius Evola som har kommit med nyckeln. Det som saknas i FLAs texter och musik är förmågan att "rida tigern", så att du inte bara blir ett offer för tigerns framfart eller någon som har lagt sig platt för den, i ovärdig underkastelse.
Jag avslutar inlägget med några ord från just Ride the Tiger: "We shall now examine the principle of “riding the tiger" as applied to the external world and the total environment. Its significance can be stated as follows: When a cycle of civilization is reaching its end, it is difficult to achieve anything by resisting it and by directly opposing the forces in motion. The current is too strong; one would be overwhelmed. The essential thing is not to let oneself be impressed by the omnipotence and apparent triumph of the forces of the epoch. These forces, devoid of connection with any higher principle, are in fact on a short chain. One should not become fixated on the present and on things at hand, but keep in view the conditions that may come about in the future. Thus the principle to follow could be that of letting the forces and processes of this epoch take their own course, while keeping oneself firm and ready to intervene when “the tiger, which cannot leap on the person riding it, is tired of running." The Christian injunction “Resist not evil" may have a similar meaning, if taken in a very particular way. One abandons direct action and retreats to a more internal position."
Nu finns det tecken på att tigern börjar bli trött, så möjligheten att påverka skeendet borde kunna bli större framöver. Hittills har jag dock nöjt mig med att försöka rida den galna tiger som är tiden vi lever i.
”Placiticity” från 1996:
Om skribenten: Joakim Fredriksson
