Signaturen Björn skrev följande under mitt förra inlägg: "Jag har sagt det förut Nordbo, men jag uppskattar verkligen din optimism. Hur du lyckas hålla hoppet och humöret uppe i denna dystra värld begriper jag inte, men jag beundrar det likväl. "

Det här för oss till vad jag uppfattar som det centrala problemet i vår tid, men som kan vara svårt att fånga i ord och tala om. Med risk för att låta flummig eller bara knäpp ska jag ändå göra ett försök. Det blir ett lite mer personligt inlägg.

Tomrummet

Mitt intryck är att de flesta känner av tomrummet som har blivit vår arvedel. Andra civilisationer har olika stöd för själen: muslimen har sin moské, Koranen och Mecka och den kristne har kyrkan och bibeln. Det finns också en gemenskap att söka stöd i för dem. Vi som har vuxit upp i en hypermodern miljö har dock inga såna stöd alls. Vi är utelämnade åt oss själva. Vi kan fly in i konsumtion av prylar och varandra, eller jobb, teve och datorspel. Men tomrummet tenderar ändå att hinna ifatt oss förr eller senare.

Den som istället för att fly trotsigt stirrar ner i poänglöshetens avgrund, riskerar kanske att upplösas, att bli ett med intigheten som stirrar tillbaka med tom död blick. Åtminstone väcker upplevelsen lätt en sådan fruktan. Men det kan också leda till att meningslöshetens mörker förlorar sitt grepp om dig och du blir fri från dess hypnotiska makt. Det hände för mig genom att jag fann att det omgivande vakuum inte tillhör mig, utan att det är ett uttryck för världen vi lever i.

Det kan kanske formuleras så här: Någon hypnotiseras av avgrunden och tror först att den är allt. Men sedan upptäcker han att avgrunden är en erfarenhet, medan han är denne "någon" som erfar avgrunden. I erfarenheten finns ju både en avgrund och någon som är fångad av den. Att separera sig från erfarenheten på det sättet är en del av yogan – "Neti neti". Det betyder inte att man drar sig undan till en grotta eller klättrar upp på ett fjäll för att leva där resten av livet, i förnekelse av sinnesvärlden. Det betyder bara att du medvetet börjar utveckla ett inre oberoende av den. En varg värderar nog inte olika dofter som bra eller dåliga. Det är bara olika dofter. Den som följer yogans väg blir lik en varg på den punkten, eftersom man utvecklar en inre neutralitet, där livet är olika erfarenheter som inte värderas som bra eller dåliga. Det är bara erfarenheter. Du är den som har erfarenheterna.

Det här ska inte missförstås som en strävan efter likgiltighet. Jag upplever snarare att det är tvärtom: genom att ständigt återvända till upplevelsen av att vara det neutrala medvetandet som erfar världen, går det också att bejaka livet bättre. Min erfarenhet är att varken negativitet eller tillfälliga entusiasmer upptar mig lika mycket som de gjorde tidigare. De passerar som molnen över en blå himmel. Eller i mina bättre stunder gör de i varje fall det. Det är en av effekterna av att praktisera meditation. Det ger klarhet.

Så länge jag kan minnas har jag upplevt samhället som förljuget, ruttet och tomt. Den som vill ha förskönande omskrivningar får dem inte från mig. Så här skulle jag kortfattat beskriva läget: det finns inget samhälle, men jag tror att det fanns ett tidigare, innan jag föddes. Med "samhälle" menar jag en levande gemenskap som får sitt uttryck genom en kultur. Samhället som fortfarande fanns kvar innan jag föddes var knappast en utopi, men det var heller inte bara en död maskin som är det enda som återstår efter att de sista livgivande rötterna som förband oss med ett större sammanhang kapades av kulturella revolutionärer från 1968. De nöjde sig dock inte med att kapa de sista rötterna, som redan var hårt åtgångna av industrialismen, urbaniseringen mm, de vände dessutom allting uppochned. Högt blev lågt, förövaren blev ett offer, fult blev skönt, lögn blev sanning, och kärleken blev till en förtryckande struktur. Efter dem finns bara ett perverterat tomrum kvar av vad som tidigare var en levande kultur. Jag klandrar egentligen inte dem som blir galna, skjuter sig, knarkar, eller äter lyckopiller. Dem kan jag förstå. Däremot förstår jag inte alls det tomhetens prästerskap som sjunger lovsånger över det livlösa, fula, hycklande och förljugna ”samhälle” som omger oss.

Men vart tog optimismen vägen nu då? Det är möjligt att jag är underligt funtad. Men när jag för några år sedan började bli alltmer övertygad om att den nuvarande ordningen går mot sitt slut så blev jag på bra humör och kände att det var dags att börja aktivera sig. ”Peak oil”, finansiell kris, klimatförändringar och ekologiska katastrofer lät lovande. Tillsammans borde de kunna göra slut på det öde fängelset vi lever i. När murarna som håller oss fast i en trygg men animalisk dåsighet faller, blir allting möjligt igen.

Sån här musik brukade jag lyssna på som tonåring i vår sköna nya värld. Det är vad tidsandan förtjänar. Refrängen är träffande: ”Nothing, nothing seems to matter. The rain begins to fall. Nothing, nothing to believe in. Even angels learn to fall.”

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.