I gårdagens inlägg bifogade Nordbo en video där den finansiella kommentatorn Max Keiser gjorde en prognos för Tyskland enligt vilken landet har en mycket lovande ekonomisk framtid. Att Tyskland och Ryssland samtidigt skulle närma sig varandra mer och mer är nog den anglo-amerikanska elitens värsta mardröm.

Europa

Guillaume Faye tycker att vi européer ska se USA som en rival, inte som en fiende. Vi har mycket gemensamt med USA, så jag delar hans åsikt på den punkten. I "Archeofuturism" målar Faye upp en bild av en mäktig framtida federation som han kallar den Eurosibiriska Federationen. Den sträcker sig från atlantkusten i västra Europa till stillahavskusten i östra Ryssland. Det är ett område som är mycket rikt på naturresurser samtidigt som de olika folken som bor där har mycket gemensamt både kulturellt och etniskt. Likt en igelkott skulle Federationen kunna resa sina taggar utåt, eftersom den skulle ha alla resurser den behöver inom gränserna, även för storslagna projekt för att exempelvis erövra rymden. Är det en orealistisk idé? Nej, det verkar inte så. I "der Spiegel" kan vi läsa att Vladimir Putin har föreslagit att Europa och Ryssland ska skapa en frihandelszon tillsammans, som i Fayes bok.

”We propose the creation of a harmonious economic community stretching from Lisbon to Vladivostok,” Putin writes. ”In the future, we could even consider a free trade zone or even more advanced forms of economic integration. The result would be a unified continental market with a capacity worth trillions of euros.” (här)

USA

Samtidigt som spännande saker händer i Europa, så verkar USA vara på nedgång. Här är tre tecken på att så är fallet:

1. Vid mötet mellan BRIK-länderna i Jakatrineburg sommaren 2009 ville USA vara med som observatör, men fick nej. Jag tror inte att de hade fått ett nekande svar för 10 år sedan. (här)
2. USA har påbörjat "Quantitative Easing 2". Det är förljuget byråkratspråk som ska dölja vad det egentligen handlar om. Vad USA gör är att låta bankirerna trycka på några tangenter vid en terminal så att de plötsligt får nya astronomiskt stora summor att köpa verkliga resurser för. Tänk dig vilken makt det innebär att kunna trolla fram pengar ur tomma intet för att sedan köpa företag, olja, metaller och andra resurser för pengarna. Det fungerar så länge resten av världen accepterar dollarn. Professor Michael Hudson kallar det för "the dollar war" och skriver: "This trillion dollar injection of dollar liquidity is a base for being multiplied ninety-nine times by putting down just 1%. So finance ministers are beginning to ask themselves what is to stop the United States from creating enough credit to buy up all the real estate, all the companies and every bit of stock in the world and make the currency gain to pay off the loans in devalued dollars. Without isolating the dollar by imposing currency controls, U.S. banks have an infinite capacity to create credit and buy up foreign resources.". Det här för oss vidare till den tredje punken.
3. De andra länderna i världen vill naturligtvis inte bli uppköpta av finansiella spelare som kan trolla fram hur mycket pengar som helst ur tomma intet. Därför försöker de frigöra sig från dollarns dominans. De måste dock vara försiktiga eftersom USAs makt har åtminstone två sidor: dollarn som världens reservvaluta och den överlägsna militära styrkan. Ingen vill ha amerikanska bombplan flygande över sitt land. Men steg för steg håller de på att frigöra sig. I Chaina Daily kan vi läsa följande: "China started allowing the yuan to trade against the Russian rouble in the interbank market from Monday as policymakers promote the currency’s use in global trade and finance." (här) Det är ett steg mot att dollarn förlorar sin status som världens reservvaluta.

Vad kommer att hända med USA framöver? Med tanke på att de i rasande fart trollar fram astronomiska summor som inte är uppbackade av något annat än militär makt och att andra delar av världen samtidigt försöker frigöra sig från dollarväldet, så är det nog bara en tidsfråga innan något i den här stilen händer:

The day the dollar died.

Michael Hudson: Dollar War in detail.

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.