Det här är mitt första inlägg på motpol, så jag börjar med en liten personlig presentation.

Tänka sig, mitt sinne brukade vara ”politiskt korrekt”, åtminstone när det gäller mångkultur och invandring. Jag var duktig och tog, som sig bör, avstånd från de hemska ”rasisterna” som alla visste var fyllda med hat och ondska.
Mindre korrekt var dock min uppgörelse med andra delar av den andefattiga och förvrängda tidsandan som dominerar scenen. Där väckte jag min omgivnings oro genom att läsa Nietzsche och ställa frågor om övermänniskor som tonåring. Men jag blev inte nöjd förrän Guénon och Evola fick mig att återerinra vad som är högt och vad som är lågt. Genom dem fann jag min metafysiska bäring.

Tidsandan gav mig ingen känsla av att höra hemma någonstans, när jag var yngre. Det var en obehaglig känsla. Jag hade inget folk och inget land. Det fanns inget sammanhang som gav mening åt mina handlingar. Så varför göra något alls? Bristen på sammanhang leder lätt till apati.

Men upplevelsen av att sammanhanget saknas är bara en illusion skapad av samhällsingenjörer, har jag senare insett. I verkligheten är vi arvtagare till det här landet. Fäderna och mödrarna som har kämpat här sedan urminnes tider har lämnat det till oss och nu är det vi som avgör hur framtiden ska se ut.

Jag var skyddad från den massiva invandringens skadeverkningar och började egentligen inte inse omfattningen av sveket som vi har utsatts för på den punkten förrän för några år sedan. Min vrede över att ha blivit lurad är inte riktad mot invandrarna, utan mot svikarna i media och i politiken som förde mig bakom ljuset. Deras lögner är för övrigt inte bara ett svek mot oss svenskar, utan även mot de ”svaga grupper” som de utger sig för att skydda. Att skapa en falsk bild av verkligheten leder knappast till något gott, eftersom verkligheten förr eller senare avslöjar lögnen. Vad händer då? Jag kan bara tala för mig själv, men jag radikaliserades politiskt när jag började inse omfattningen av vad politikerna och journalisterna har gjort.

Trevligt att vara här,
Nordbo

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.