Idag är det 6 december, Finlands självständighetsdag. Till skillnad från i Sverige kallas det aldrig för nationaldag. Att vår dag, den 6 juni, egentligen också är en självständighetsdag är för nästan alla finnar (och säkert även de flesta svenskar) okänt. Finnarna påpekar gärna att ni svenskar har inte utsatts för krig, förtryck och fattigdom, och om ni ändå har gjort det så är det väl för flera hundra år sedan. Därför kan ni aldrig förstå hur viktig och dyrbar självständigheten är för Finland.
Även svenskarna är benägna att omedelbart stämma in i detta påstående – en snabb tanke på Finlands heroiska motstånd mot Sovjetunionen under andra världskriget, och saken tycks avgjord.
Men efter att jag i flera års tid studerat och reflekterat över de två ländernas historia och samtid, träder en annan bild fram. Hur mycket den 6 december än firas i Finland, och hur lite 6 juni än firas i Sverige, har Finland i mycket större utsträckning än Sverige valt trygghet-säkerhet framför frihet-självständighet. Ibland för att man inte haft något annat val, ibland för att man själv velat.
Finland – en svensk vägvisare?
Finland har idag blivit en maktfaktor i Sverige. De behandlas inte längre som en lillebror som vi ska uppfostra, utan närmast som en storebror som visar vägen. De svenska journalisterna Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg har i Högt över havet: Så övergav Sverige alliansfriheten visat att det var Finland, med dåvarande statsminister Sanna Marin, som slutligen förde Sverige in i Nato. Det är inte ens ett kontroversiellt påstående: alla vet att det var så, och saken bekräftades även av Finlands president Alexander Stubb när jag lyssnade på honom på bokmässan i Helsingfors i höstas.
Under våren 2022 gick den svenska alliansfriheten från att maximera till att minimera sannolikheten för fred i Sverige, åtminstone enligt våra politiker. I princip samtliga riksdagspartier presenterade Finland som det tyngsta argumentet för att gå med. De två partier som i praktiken avgjorde frågan till Natomedlemskapets fördel var Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Båda hänvisade till att Sverige inte kan göra på annat sätt än Finland. Då skulle vi ju vara det enda land i Norden som inte var med i Nato, sade man mästrande, utredde aldrig konsekvenserna och skickade glatt in ansökan. Den då 36-åriga Sanna Marin hade fått avgöra vad som händer med 200 år av svensk alliansfrihet.
För den som har studerat Finlands vägval genom historien, var det enkelt att förutspå att det var de och inte vi som skulle knacka på Natos dörr först. Frågan är dock varför Finland skulle vara en vägvisare för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Få svenskar skulle nog vilja ge Danmark eller Norge en sådan status som överhuvud.
Sannolikt är det den geografiska och kulturella närheten mellan länderna – kombinerat med tilltagande svensk beundran och intresse för vårt östra grannland – som gjort våra makthavare oförmögna att se de viktiga skillnader som trots allt finns.
När Finland var svenskt
Finland var en del av Sverige i omkring 700 år. Något exakt startdatum är omöjligt att fastslå, men någon gång på 1100-talet är Österland en lika naturlig landsdel som Götaland eller Svealand, som i sin tur har olika landskap. Begreppet Finland avsåg då bara ett litet geografiskt område i sydväst, där Åbo ligger. Idag, när hela territoriet går under namnet Finland, markerar Åbo sin särställning genom att det sydvästra landskapet heter Egentliga Finland. Landskapsvapnet består av en krona med två flaggor: de är svenska.
Idag kan man ofta felaktigt få höra att Sverige “förtryckte” Finland eller att vi hade landet som en koloni vars naturresurser vi exploaterade och vars befolkning vi skickade ut i våra kungars ändlösa krig. Sanningen är dock att de finska landskapen var lika naturliga och integrerade delar av Sverige som Småland, Dalarna och Hälsingland. De hade precis samma rättigheter och skyldigheter. Herman Lindqvist presenterar en gedigen genomgång av Finlands svenska historia i sin läsvärda bok När Finland var Sverige (2014).
Den konstruerade bilden att Sverige förtryckte Finland och förvägrade landet sin självständighet i århundrade efter århundrade, passar väl in i den finska mentaliteten och historieskrivningen. Men sanningen är att det aldrig skedde ett enda uppror mot den svenska statsmakten, inga folkliga självständighetssträvanden – trots krig, svält och fattigdom. Det finns inte mycket som tyder på att finnarna skulle ha upplevt sig förtryckta: sannolikt visste de att befolkningen i västra rikshalvan delade precis samma umbäranden som de själva.
Vädjan till Ryssland
Finlands första strävan till självständighet brukar ofta anges till 1788. Men även det är felaktigt på flera sätt. Anjalaförbundet bestod av 113 officerare. Händelsen besjungs av Stefan Andersson i hans visa med samma namn. Verket framfördes för övrigt av min finlandssvenske vän på AFS valfinal i Kungsträdgården 2018.
Vem har sagt att livet är rättvist?
Vem har sagt dessa ord?
Vem har sagt att vi lever i frihet?
I vår fjällhöga nord
Ja, inte var det jag, kanske var det du
Ja, inte var det jag
De stod inte bakom Gustav III:s ryska krig. Därför bildade de en sammansvärjning och skrev ett brev till Rysslands kejsarinna Katarina II (senare upphöjd till Katarina den Stora). Majoren Jägerhorn, som fick i uppdrag att överlämna brevet till henne, valde dock att på egen hand framföra ytterligare önskemål: att Finland skulle frigöras från Sverige – men inte för att bli självständigt, utan för att bli ett ryskt protektorat. Sveriges framtid såg dyster ut medan Ryssland kunde ge Finland den säkerhet de behövde. Kejsarinnan var dock skeptisk till förslaget och det blev inget av det.
Rikssprängning och storfurstendöme
Bara 20 år senare blir det ungefär så ändå. Finska kriget (1808-1809) går illa för Sverige. Riktigt illa. Och redan på våren 1809 när kriget fortfarande pågår, sammankallas Borgå lantdag där makthavarna i Finland svär trohet till Rysslands tsar Alexander I. Han avger sin regentförsäkran och inrättar Storfurstendömet Finland. Formellt är Finland en del av Ryssland men med mycket långtgående autonomi. Finland behöll sin svenska lag, sina språk och sin religion.
I dagens Finland är även denna tid demoniserad, precis som den svenska. Det passar in i självbilden som den förtryckta och självständighetstörstande nationen, utsatt för först 700 år av svenskt förtryck och sedan 100 år av ryskt. Men inte heller nu förekommer några folkliga uppror. Finnarna har tvärtom långtgående privilegier: de omfattades till exempel inte av värnplikt i Ryska kejserliga armén. Bara ett mindre antal finska soldater deltog i Rysslands krig, och då frivilligt som en värvad enhet. Den kallades Finska gardet, ett slags elitförband som hamnade i strid en gång: i slaget vid Gorni Dbnik i västra Bulgarien under det rysk-turkiska kriget 1877-1878. Där stred de sida vid sida med ryssarna för att inta en fästning som turkarna kontrollerade. Det lyckades. 24 finska soldater stupade, 94 sårades. Ryssarnas förluster uppgick till tusentals. Till de ryska och finska soldaternas minne har en minnespark upprättats på platsen. Ett av monumenten är rest just för de finska soldaterna.
Efter kriget blev Bulgarien självstyrande från det osmanska riket. När jag besökte Sankt Aleksander Nevskyj-katedralen i Sofia i våras, informerade en skylt om att kyrkan restes till minne av de soldater från olika länder som stupade för Bulgariens frihet: där omnämns även finska soldater.
I Finland hyllades Finska gardets insats med sången Kauan on kärsitty (Länge har vi lidit). Första versen lyder, översatt till svenska:
Länge har vi lidit kyla och hunger
I strid i Balkans berg
O, dyra fosterland, Finland nådiga Norden
Det finns inget mer barmhärtigt land
Ingenting av detta är allmän kunskap i Finland idag. Det passar inte in i historieskrivningen.
För den som kan sin historia syns spår precis överallt i Helsingfors från den kejserliga perioden. Tsar Alexander står till exempel staty på Senatstorget. Arkitekten som fick rita de centrala delarna av Helsingfors hette Engel, en tysk som hämtades rakt från Sankt Petersburg där man var imponerad över hans insatser.
Kring 1900-talets början blir relationen till Ryssland mer problematisk under det som kallas förtrycksperioderna. I Europa pågår kapprustning. Ryssland vill, som alla andra stormakter, stärka sin ställning genom ökad kontroll och förryskning över Finland. År 1904 skjuter nationalisten Eugen Schauman den ryske generalguvernören Bobrikov, och skjuter sedan sig själv. Året efter drabbas Ryssland av ett förnedrande nederlag i kriget med Japan. För Finlands del är denna epok dock komplex och vissa reformer går i rakt motsatt riktning mot förtryck: till exempel låter Nikolaj II upphöja lantdagen till finskt parlament. Finland beslutar 1906 på egen hand att införa allmän rösträtt, som första land i världen. Tidigare fick bara de rikaste männen rösta, nu ges rösträtten till alla män och kvinnor. Valdeltagandet tiofaldigas. Inte heller behöver finnarna tjänstgöra i ryska armén under första världskriget.
Så blev Finland självständigt
Några självständighetssträvanden eller -uppror finns, mig veterligen, inte en enda gång under den ryska tiden. Lika lite som under den svenska. Det är först när Tsarryssland slutligt faller som Finland börjar se sig om efter en ny gemenskap. Första världskriget går uselt för Ryssland. Bolsjevikerna tar makten med en revolution som pågår större delen av 1917. Den avslutas med det som brukar kallas Oktoberrevolutionen (som ägde rum i november). Inbördeskrig bryter ut i Ryssland. Finland är splittrat. De finska socialisterna vill samarbeta med Lenins regering, de finska borgarna vill frigöra sig direkt. Frågan avgörs av den finska senaten. Till skillnad från när Sverige fick sin självständighet går det hela lugnt till och är en angelägenhet för några få. Det sker på parlamentarisk väg.
”Vår sekelgamla frihetslängtan bör nu uppfyllas: Finlands folk bör träda i ledet bland världens övriga folk som en oavhängig nation” står det i den proklamation som lades fram till senaten i början av december.
Utfallet var inte självklart: självständigheten beslutades med rösterna 100 mot 88. Det är först i tidningarna dagen efter som folket får reda på att landet är självständigt.
För första gången kan vi nu tala om en självständig finsk statsbildning. Vad många inte känner till är att Lenins regering är den första i världen att erkänna Finland. Senare följer Frankrike, Sverige och Tyskland. Men självständighetens första månader blir fruktansvärda och orsakar ett trauma för den nya statsbildningen som man helst talar tyst om än idag. Redan i januari 1918 bryter inbördeskrig ut mellan socialister (röda) och borgare (vita).
Låten Kauan on kärsitty, som jag nämnde ovan, skrivs snabbt om av den vita sidan men melodin behålls. Nu sjunger man istället (översatt till svenska):
Länge har vi lidit av ryssarnas välde
För att skydda det finska folkets frihet
I huvudsak är inbördeskriget dock en nationell angelägenhet. De röda får visserligen mindre stöd av Sovjetunionen. De vita får betydligt större stöd av Tyskland. Flera år tidigare bildades jägarrörelsen, där tusentals finska män i hemlighet fick militär utbildning i Tyskland. Dessa utgjorde sedan en kader på den vita sidan i inbördeskriget. Men det är först när Tyskland skickar 12 000 man genom Östersjödivisionen, som kriget snabbt avgörs till de vitas fördel. Även Sverige hjälper den vita sidan i mindre utsträckning genom Svenska brigaden. De vita går segerparad i Helsingfors i maj 1918.
På både den röda och vita sidan räknas antalet dödade i strid till flera tusen, men det totala antalet döda uppgår till över 36 000. Det beror på att över 10 000 har mördats eller avrättats – huvudsakligen är dessa röda soldater – och efter kriget dör ytterligare drygt 10 000 röda i fruktansvärda förhållanden i fångläger. Svält och sjukdomar härjar. Kriget kom länge att kallas Frihetskriget men idag används det mer neutrala namnet inbördeskriget, i ett försök att även göra den röda sidan mänsklig.
När Finland firar sin självständighetsdag är det alltså inte den 6 december 1917 som står i fokus. Alls. Inte ens när man firade ett sekel – Suomi 100 – år 2017. Det året producerades en tredje version av Okänd soldat vilket blev Finlands mest påkostade filmproduktion någonsin, och biosalongerna fylldes till brädden. Det är alltså landets heroiska motstånd mot Sovjetunionen under andra världskriget som dagen fokuserar kring. Lika självklart som att svensk tv sänder Kalle Anka på julafton, lika självklart är det att finsk tv sänder Okänd soldat (den första och svartvita versionen från 1955) på självständighetsdagen.
Ville få tysk kung
Åter till 1918. En märklig men nog så talande händelse i den unga statsbildningen, inträffar under hösten detta år. Den vita sidans starka relation och tacksamhet till Tyskland gör att man absolut vill att Finland ska lieras med landet: möjligen fanns tankar om att ge upp den nyvunna självständigheten och bli ett tyskt protektorat istället. I oktober beslutar lantdagen, med 64 röster mot 41, att Finland ska bli en monarki. Vem ska bli kung? Ja, man letar definitivt inte i det egna landet, inte ens bland den svenskspråkiga adliga eliten. Det gäller att vara vän med den starkaste på skolgården. Makthavarna i Finland är bergsäkra på att Tyskland kommer att vinna kriget. Därför faller valet på den tyske prinsen Karl Friedrich av Hessen som gör sig redo att flytta till Helsingfors och anta kunganamnet Fredrik Kaarle (ibland anges även Väinö I som potentiellt namn). En tysk kung i Finland – det ger status och säkerhet.
Men bara några veckor senare kapitulerar tyskarna oväntat.
Nu ser Tysklands framtid plötsligt dyster ut. Landets status faller till botten i Finland och kungen får därför aldrig tillträda. Han hinner inte ens sätta sin fot i Finland.
Så Finland går nu in i en period på cirka 20 år med fullständig och genuin självständighet, hur ensamt och ovant det än kan kännas för ett land som i 700 år alltid varit under en större makts försorg. När andra världskriget står för dörren 1939, kräver Sovjetunionen mark av Finland. Sovjet påstår sig behöva marken för att kunna försvara Sankt Petersburg längre västerut mot ett Nazityskt anfall. Förhandlingarna pågår i månader men bryter samman. Det självständiga Finland ger inte upp en millimeter av sitt territorium utan strid. Den 30 november invaderar Josef Stalin med Röda armén. Finnarna strider heroiskt men går till slut med på en smärtsam fred 1940 där Karelen förloras.
Året efter inleds Fortsättningskriget. Finland försöker ta tillbaka det som är deras, men 1944 slutar också det kriget med en fred där Finland slutligen tvingas ge upp Karelen, inklusive landets näst största stad Viborg, och en del andra områden. Under de två krigen har hundratusen finländare stupat och ännu fler skadats. Finland var under denna tid allierat med Nazityskland. Faktum är att Finland var ett av få länder som Hitler besökte, i samband med Mannerheims 75-årsdag 1942. I Finland är denna epok inte särskilt kontroversiell: det lilla landet hade invaderats av Sovjetunionen och tvingades därför söka de allierade man kunde.
Finlandisering
I samband med freden efter Fortsättningskriget inleds finlandiseringen, där ett på papperet självständigt land för sin politik under starkt inflytande från ett annat land. Därmed tvingas Finland i praktiken att överge delar av sin självständighet till Sovjetunionen.
I freden krävde Sovjet att kommunistpartiet skulle tillåtas igen, att påstått “fascistiska” partier och organisationer skulle förbjudas, och att de nazityska trupperna skulle drivas ut. Finnarna tvingades nu över en natt att rikta sina vapen mot de soldater som man fram till nu tagit hjälp av. Finlands tredje krig under andra världskriget kallas Lapplandskriget, namnet kommer sig av att tyskarna retirerade norrut och brände allt som kom i deras väg på väg till det tyskockuperade Norge. En bild från Muonio, nära den svenska gränsen, visar hur tyskarna bränt området och sedan satt upp en skylt med en bitter hälsning till finnarna:
”Als Dank für nicht bewiesene Waffenbrüderschaft!”. På svenska: Som tack för ej visat vapenbrödraskap!
Från och med nu råder finlandiseringspolitiken ända fram till Sovjetunionens fall. Formellt angavs de politiska riktlinjerna i VSB-pakten från 1948: Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten. Finlands relation kan naturligtvis inte jämföras med de baltiska staterna, som var direkt inlemmade i Sovjet, eller med de kommunistiska lydstater som fanns i Östeuropa. Men landet hade tvivelsutan övergivit en del av sin politiska frihet. Följsamheten mot Sovjetunionen rörde framför allt utrikesfrågor, men även andra politiska områden som invandringen. Invandring av främmande folk sågs som en riskfaktor för Sovjetunionen och är en viktig förklaring till att Finland började härbärgera främmande människor mycket senare än Sverige.
En mindre känd men nog så tragisk del av finlandiseringen rör Slottsbalen, som är den enskilt största händelsen på självständighetsdagen. Idag tar alla för givet att krigsveteranerna, nationens hjältar, får gå in först av alla och att presidenten intygar sin vördnad för deras uppoffringar. Men det är en relativt ny företeelse. Det var först 1987 som Finland beslutade att bjuda in ett litet fåtal krigsveteraner, de som fått utmärkelsen Mannerheimkorset. Det skedde i ljuset av att glasnost och perestrojka hade förändrat Sovjetunionen. Denna inbjudan var en engångsföreteelse. Det dröjde ända till 1994 innan vanliga veteraner och lottor bjöds in vilket sedan dess skett årligen.
Idag är finlandisering ett nedsättande begrepp, med all rätta. Många av dagens finnar talar med ilska och avsky om denna period som förnedrande för landet. Samtidigt är det värt att påpeka att det aldrig rådde någon debatt i Finland om att överge denna linje, detta trots att landet givetvis hade fria val och olika politiska partier. Fullständig politisk och medial konsensus upprätthöll finlandiseringen ända till Sovjetunionen brakade samman.
När Finland återfår sin självständighet fullt ut 1991, dröjer det inte länge innan landet riktar blicken mot nya vänner: det framväxande EU-projektet. Sverige är mer skeptiskt. Självständighetsargumentet är starkare i vårt land. I Finland finns det knappt med i debatten: där är det säkerhet som gäller. Och när Finland nu står ensamt igen söker man säkerheten hos nya makter. Men risken är att Sverige ställer sig utanför. Det vet Nordens och Europas etablissemang om. Så de låter Finland rösta först, i oktober 1994, där ja-sidan segrar tydligt med 57 % ja-röster. Först då vänder opinionen i Sverige – helt enligt plan – och även vi röstar ja men med liten marginal: 52 %. Norge är den svåraste nöten att knäcka och får rösta sist, men där vinner nej-sidan med lika liten marginal som ja-sidan vann i Sverige.
Redan här kan vi alltså se att Finland åtminstone sedan 30 år tillbaka varit en maktfaktor för Sverige i internationella sammanhang. Inte tvärtom, som vi ofta vill tro.
På bokmässan i Helsingfors i år menade president Alexander Stubb att Finland gick med i EU av säkerhetsskäl, Sverige av ekonomiska skäl. Självständighetsargumentet hade dock nästan orsakat en nej-seger i Sverige och har ända sedan dess visat sig i form av att Sverige haft en kritisk inställning till det mesta som hänt i unionen.
– Finland sökte sig genast till EU:s institutionella kärna, vilket betydde att vi stöttade kommissionen mycket starkt och är halvt federalistiska. Vi gick med i euron. Samtidigt hade Sverige Göran Persson som var lite mer “njaaa” till hela EU. Jag skulle våga påstå att för Finland var EU-medlemskapet viktigare än för Sverige. För det bevisade att vi var tillbaka i den värdeinstitution – alltså västvärlden – dit vi hörde, förklarade Alexander Stubb på bokmässan.
Euron har varit valuta i landet sedan 1999. Inträdet i valutaunionen, och därmed avskaffandet av den egna penningpolitiken, fattades givetvis utan att först tillfråga folket. Faktum är att EU-omröstningen 1994 är den enda folkomröstning Finland haft utöver omröstningen om rusdrycker på 1931. Men att en liten klick politiker kan fatta ett så stort beslut ledde naturligtvis inte till någon debatt: i Finland har, mer än i Sverige, de stora besluten fattats av en liten klick makthavare. I Sverige vågar jag påstå att det hade varit omöjligt vid denna tid att avskaffa den svenska kronan och ansluta landet till euron enbart med ett riksdagsbeslut.
I folkomröstningen 2003 röstade en majoritet nej och sedan dess har vi aldrig mer tillämpat direktdemokratin i vårt land, endast den indirekta genom parlamentarismen.
Under coronakrisen, när EU lånade upp 750 miljarder euro i det som ofta kallas “coronafonden” (Next Generation EU), protesterade Sverige och några få andra länder. Stefan Löfven krävde att fondens stora mottagarländer ska få pengarna som lån och inte bidrag. Så blev det givetvis inte och han skrev under ändå. Men Finland, som är lika stora nettobetalare som Sverige, ville inte ens vara med i det kritiska gänget. Det gäller att sitta still i båten. Visserligen är det fel det som sker, men vad ska andra länder tänka om oss om vi börjar bråka?
Under coronaåren valde Finland att i mycket stor utsträckning tillämpa de långtgående politiska ingripanden och inskränkningar som rekommenderades från global nivå (WHO) och som de allra flesta västländer lydigt följde. Sverige framstod även den gången som ett land som värderade friheten högre och gick sin egen väg. Då var relationerna mellan Finland och Sverige som sämst. Sveriges väg framstod som naiv, obegriplig, närmast provocerande. Vilka tror de att de är egentligen?
Emellanåt i Finland, när lagar och regler gör sig påminda i en situation, kan folk omedelbart avgöra diskussionen med en suck: “Sääntö-Suomi”. Regelfinland. Det är bara att rätta in sig i ledet. Så även när självständighetsfirandet ställdes in två år i rad.
Ny relation till Ryssland
Finlands benägenhet att ständigt söka allierade runtom i Europa förklarar också att president Sauli Niinistö under lång tid var den statschef i Europa som hade allra närmast relation med Ryssland under Vladimir Putin. Årligen besökte han Putin i Ryssland, och Putin besökte Niinistö i Finland. De gick också på opera i Nyslott tillsammans för att visa upp den finsk-ryska vänskapen. Denna inställning ledde till vrede från Sverige. När Niinistö höll sina årliga Gullrandadiskussioner 2016 började inbjudna svenska politiker plötsligt skälla ut presidenten på ett sätt som får beskrivas som mycket oförskämt. Naturligtvis finns inget skrivet om denna diplomatiska skandal i svenska medier, men i Hufvudstadsbladet finns en artikel som återger vad som hände.
– Min fråga gäller Finlands förhållande till Ryssland och president Putins inkommande besök som för oss i Sverige ses som om inte obegripligt så lite svårt att förstå. I Sverige skulle vi inte bjuda in president Putin i det här läget, sa vice ordföranden för utrikesutskottet i Sveriges riksdag, f.d. försvarsministern Karin Enström (M).
Mats Berqguist, svensk diplomat, stämde in:
– Hos oss råder det en misstänksamhet för att inte säga fientlighet mot Ryssland. Därför är det inte lätt att upprätthålla en seriös dialog.
Försvarsutskottets ordförande Allan Widman (L) ville inte vara sämre och intygade att Sverige inte skulle bjuda in Putin “i det här läget”.
I Hufvudstadsbladet beskrivs det hela som ett “svenskt angrepp” som kom som “en total överraskning för värden, presidenten Sauli Niinistö”.
Han tvingades gå upp och försvara sig.
– Ni är efter er tid. Från europeiskt håll finns det en stor vilja att föra en dialog med Ryssland. Till exempel USA diskuterar mycket mer med Ryssland än vad man kunde tro.
– Det finns en skillnad mellan Finland och Sverige: Finland delar en 1 300 kilometer lång gräns med Ryssland. Det är lika långt som alla andra EU-länders gräns tillsammans och nästan lika långt som alla Natoländers sammanlagda gräns till Ryssland. Jag förstår väl att det kan vara svårt att förstå en sådan situation, men föreställ dig hur det skulle vara om Norge vore Ryssland.
Två år senare, sommaren 2018, stod Finland, under Sauli Niinistös presidentskap, värd för toppmötet i Helsingfors mellan just Vladimir Putin och Donald Trump.
Att ett alliansfritt land som Finland möjliggjorde ett möte mellan världens två ledande stormakter sågs som en styrka, inte en svaghet.
Idag är allt det där borta. Rubbet. 80 år av skicklig finsk diplomati mot Ryssland har skrotats och outsourcats till krigshökar i USA.
Efter Rysslands invasion av Ukraina menade Niinistö att en Natoanslutning måste föregås av en folkomröstning. Så blev det givetvis inte och ingen har någonsin ställt en kritisk fråga om det. Presidenten är beskyddad från kritisk granskning eller jobbiga frågor trots att han har omfattande makt i utrikes- och säkerhetspolitiken. Men medierna utövar massiv självcensur och den journalist som bryter mot samförståndet blir inte långvarig i branschen.
Några veckor in i kristillståndet våren 2022 räckte det plötsligt med att opinionsundersökningar av privata medier, ofta med webbrekryterade paneler, visade en majoritet för Natointräde. Detta upprepades även av Alexander Stubb på bokmässan: opinionsundersökningarna hade så stor majoritet att det gick utmärkt att fatta beslut om Nato med dem som grund.
Någon diskussion om detta förfarande blev det förstås heller aldrig. I Finland rådde, och råder, en ännu större avsaknad av debatt och kritiska röster än i Sverige vad avser Natofrågan. Saken avgjordes med 184 röster mot 7. Inte ens landets motsvarighet till Miljöpartiet eller Vänsterpartiet röstade nej.
Hur ska vi förstå det? Är det ett paradigmskifte? Vid första anblick kan man tro att det är det. Men för den som kan sin finska historia är det inte alls ett paradigmskifte. Landet har nämligen alltid känt av vart vindarna blåser. Så länge EU/Nato/USA bibehöll en relation till Ryssland, gjorde också Finland det – och det med bravur. Så fort den ströps, gjorde också Finland det – och då med ännu större kraft.
De mycket goda argument för diplomatisk dialog president Niinistö läxat upp de svenska politikerna med 2016, var nu inte ens vatten värda – inte ens för honom själv. Och när Niinistös efterträdare Stubb under vårens presidentval fick frågan vad han skulle göra om Putin ringde och gratulerade i händelse av en valseger, meddelade han att han inte ens skulle svara i telefon.
DCA
När Natointrädet senare påstods kräva även ett DCA-avtal – som ger amerikanska styrkor tillgång till militära baser och övningsområden, ekonomiska privilegier och särlagstiftning – röstades det igenom med fullständig enhällighet i Finlands riksdag. Inte en enda nej-röst. I Sverige röstade Miljöpartiet och Vänsterpartiet nej (men är förstås så passiviserade att de inte orkade driva något motstånd varken före eller efter omröstningen).
Amerikanska trupper får nu tillgång till 15 finska militära baser, däribland finlandssvenska Dragsvik där Nylands brigad huserar. Hur många sovjetiska baser fanns i Finland under Kalla kriget? Noll. Och Bryssels formella politiska makt över landet – som syns inom samtliga politiska områden – är sannolikt större än Sovjetunionens informella makt, som begränsades till vissa områden. Penningpolitiken styrs från Frankfurt. Och allt detta medan makthavarna glatt skänker ännu mer självständighet till global nivå, eftersom det garanterar prestigefyllda jobb den dagen det nationella ämbetet upphör. Sanna Marin ville inte återgå till jobbet som riksdagsledamot utan blev istället lobbyist i krigshöken Tony Blairs stiftelse Institute for Global Change (IGC). Sauli Niinistö är säkerhetspolitisk rådgivare åt EU-kommissionen.
För den som blickar tillbaka på närmare tusen år av finsk historia framträder ett mönster där landet ofta avstått från självständighet: ibland för att man tvingats till det, ibland för att man själv velat det. Kanske är det lättnaden över att Finland överlevde som stat, trots de många krigen under 1900-talet, som har gjort att självständighet i detta fall uteslutande handlar om huruvida den egna statsbildningen existerar eller inte. Och det gör den naturligtvis i allra högsta grad. Men med ett bredare perspektiv på en stats självständighet, där frågan betraktas som varande en skala snarare än ett “antingen eller”–läge, framträder istället en annan bild där självständighetsförluster sker inom olika områden. Alltför långtgående självständighet förknippas med ensamhet och elände, sannolikt ett trauma från krigen.
Kanske var det också därför som man i Finland och inte i Sverige hade som det vanligaste argumentet för Natointrädet: Aldrig mera ensam.
Sveriges framtid
Sverige är känt som ett litet land med stort självförtroende. Vårt gynnsamma geopolitiska läge gjorde att vi kunde gå vår egen väg på ett helt annat sätt än Finland som tvingades kompromissa. Där Sverige hoppades på det bästa räknade Finland med det värsta, och båda länderna hade fog för sin inställning.
Att jämföra vårt lugna och stabila folkhemsbygge på 1900-talet med Finlands ofattbara kamp och lidande låter sig inte göras. Det är just därför jag är så skeptisk till att låta Finland avgöra Sveriges vägval (och vice versa). De har sin historia, sina erfarenheter. De bör fatta sina beslut, vi bör fatta våra.
Men den insikten finns inte hos de svenska partierna. De saknar historisk kunskap och de saknar en grundläggande tro på Sverige som nationalstat. Det gamla svenska nationella självförtroendet har sakta brutits ned och är borta, ersatt med jantelagens filosofi att vi ska inte tro att vi är något – det som länge bankades in i individer i folkhemssverige men som aldrig nådde den svenska statsbildningen själv. Idag är tiden en annan och Sverige påminner mer om vilket litet land som helst: statsideologin är finlandisering men nu gentemot det västlig-globala etablissemanget. EU, Nato och DCA var bara början. Räkna med att euron blir nästa stora projekt.
Gustav Kasselstrand
Partiledare för Alternativ för Sverige
Om skribenten: Gästskribent
