Det är med stigande irritation jag betraktat lätthögerns allt aggressivare ton i meningsutbyten om konflikten mellan judar och palestinier.
En f.d. lärare på konstfack, som biter vilt omkring sig på Facebook, utbrister ”Hamaskramare!” när jag problematiserar antalet civila arabiska offer i kriget och blockar mig därefter. Jakob Heidbrink – forskare i juridik och aktiv i politiska diskussioner på Facebook – skriver att de som påstår att det pågår ett folkmord i Gaza saknar trovärdighet, ty de har inget att säga om ”ryssarnas framfart i östra Ukraina”. Heidbrink har genom åren producerat ett antal pekoral som går ut på att om man inte tycker som han, så väntar Nazityskland 2.0 runt hörnet.
Thomas Gür, beundrare av Thomas Sowell och under lång tid skribent på mediestödsprodukten Svenska Dagbladet, kallar på sociala medier Greta Thunberg för ”judehatare”. Hon uppmärksammas när hon ska demonstrera i Tyskland. Thunberg är en ung kvinna, 21 år gammal, som utnyttjats av politiska krafter i klimatfrågan. Hennes föräldrar var omdömeslösa (och förmodligen näriga) nog att låta det ske. Henne väljer Gür att drämma till med judehatarklubban. Själv har han näppeligen demonstrerat mot just något alls och allra minst mot den massinvandring, vars negativa effekter han under Almedalsveckan 2018 påstod sig kunna lösa fram till valet 2038.
Det hela är mycket märkligt. En konflikt mellan för oss två helt främmande folk, med seder och bruk som är oss lika främmande, görs av lätthögerns företrädare till en politisk vattendelare här hemma. Fenomenet är inte nytt, förstås. Internet har dock förstärkt och snabbat upp förloppet. Inte heller handlar det endast om folkliga konflikter.
Under corona tog det inte lång tid innan kommentarsfält fylldes av utsagor av slaget ”du är likgiltig inför min gamla sköra mors väl och ve!”, följt av ”stäng ned nu!”. Ingen bortre gräns för vilka frihetsinskränkande åtgärder som var tänkbara, verkade finnas. Människor med en avvikande uppfattning gjordes inte sällan till fiender.
Efter Rysslands invasion av Ukraina var det dags igen. Ryssar är orker. Ukrainare är ett broderfolk. Någon historia före 24 februari 2022 existerar inte. Du ska aktivt ta ställning för Ukraina, annars är du föremål för folkflertalets uppfattning att fränder med annan hållning i kriget aktivt bör förskjutas. Vänstern beter sig på samma sätt, bara frågorna skiljer. Klimat, invandring och kön; är du inte med på rätt spår är du förmodligen nazist.
Varje försök att sitta still i båten och säga ”vänta nu, vad är vårt folks intresse i uppkommen situation?” bemöts konfrontativt och gapigt. Den sida som vill sitta still, skriker sällan eller aldrig åt den andra.
Att folket vänder sig mot sina egna i frågor som saknar betydelse för kollektivets kort- och långsiktiga överlevnad och därmed verkar i strid med detta intresse, är inte ett självorganiserande fenomen. Evolutionära incitament saknas. Det finns istället alltid en eller flera råttfångare som leder massan i sådan riktning. Ett prästerskap som genom vidskepelse orsakar frukt- och arbetssamma kvinnors våldsamma död. En karismatisk och galen ledare av det slag som beskrivs i Flugornas herre. Enskilda individer kan agera irrationellt p.g.a. likgiltighet eller psykisk ohälsa. Kollektivet agerar irrationellt under ledning.
Idag är de råttfångarna media och de intressen som kontrollerar media. SVT har kraften att på några få månader förvandla batikhäxor till vapenexportsbejakande Nato-förespråkare. Bonnier, Bulletin och Samnytt arbetar i samma anda, fast med annat mål: lätthögern ska uppfatta det som ”högernaturligt” att stödja Israel i konflikten med palestinier.
Men hur naturligt är det att som svensk högernationalist stödja Israel? Inte alls, vill jag påstå. I det följande ger jag tio konkreta argument för denna uppfattning. Den högerman eller -kvinna som endast kan bemöta mina argument med känslomos, bör aldrig igen klandra vänstern för att vara drömmare. Eller som Gürs husgud Thomas Sowell har kallat det: att besitta en ”unconstraint vision”.
Vid tiden för förra sekelskiftet var 94% av befolkningen araber i den del av Ottomanska riket som blev Palestina under brittiskt styre. Andelen araber i dagens Israel är 21% (ej inkluderat Västbanken). Anledningen är effekterna av den politiska rörelse som benämns sionism. Delar av ett splittrat och över världen spritt folk – judar – bestämde sig för skapa ett eget land på en plats där ett annat folk – araber – bodde. Araberna hade en många sekel gammal hävd. Det spelade ingen roll. Hundratusentals av dem fördrevs och många dödades, inklusive kvinnor och barn. Hela byar, även kristna sådana, jämnades med marken. Israel är byggt på ett vanhelgande av högerprincipen att förstå skillnaden på mitt och ditt (1). Den principen upphör inte att gälla bara för att man uppfattar den bestulne som varandes ful och tjuven som trevlig och snarlik en själv.
David Ben-Gurion var en framträdande figur i vad som kallades ”labor zionism” – en socialistisk rörelse som menade att Israel endast kunde skapas genom invandring av judisk arbetarklass. Man förespråkade jordbrukskollektivism, därav kibbutzer. I ett brev till sin son skrev Ben-Gurion 1937, angående en tvåstatslösning, så här: ”The establishment of a state, even if only on a portion of the land, is the maximal reinforcement of our strength at the present time and a powerful boost to our historical endeavors to liberate the entire country.”
Någon socialism av internationellt slag, med solidaritet över folk- och nationsgränser, var det alltså inte fråga om. Vad man än ska kalla denna särskilda socialism, så är det ett faktum att den var den dominerande kraften i Israels tillblivelse. Att ge den prefixet ”national” vore inte tekniskt fel, möjligen osmakligt.
Israel är alltså grundat i ett av socialism dominerat sammanhang (2). Detta följer landet ännu idag: i Israel äger staten 93% av all mark (3). Det är inte något lätthögern talar högt om, i den mån de alls känner till saken. Man kallar Ryssland för kommunistiskt, trots att landet har avsevärt lägre skatter än i EU, och framhåller Israel som ”fritt”. Israel är 7%-enheter från statligt ägande av all mark. Nästan allt du ser i landet står på ofri grund.
På ockuperade Västbanken använder Israel automatisk ansiktsigenkänning för att identifiera palestinier och begränsa deras rörlighet. Västbanken är i praktiken annekterat av Israel. Palestinierna där saknar rösträtt i Israel. De saknar fri rörlighet och en rad andra fri- och rättigheter. Anser man att Israel är en demokrati så kan man inte företräda uppfattningen att Västbanken är en del av Israel. Anser man å andra sidan att Västbanken är en del av Israel, kan man inte kalla landet demokratiskt. Det är då en apartheidstat.
I Israel har säkerhetspolisen Shin Bet de senaste 20 åren förfogat över en databas, kallad ”The tool”, som sparar data tillhandahållen av mobiloperatörer. Datan som sparas är enhetens plats, rådande antennuppkoppling, samtals- och meddelandehistorik samt browserhistorik. Under covid fick Shin Bet i uppgift att spåra alla som befunnit sig nära en bekräftat coronasmittad person i minst 15 minuter de två föregående veckorna. Det var först när The tool användes för smittspårning som dess existens blev känd.
Israel är ett kontroll- och övervakningssamhälle (4). Lätthögerindivider som förfasar sig över det kontantlösa samhället och implementeringen av bankID och statliga e-kronor, för att i nästa stund ha överseende med övervakning av science fiction-mått i Israel, har inte tänkt klart.
Den 22 oktober rapporterade middleeasteye.net att Israel överväger biometrisk screening av populationen i Gaza. Man skriver: ”Israel is considering a plan to deploy private US logistics and security companies to create a ”gated community” in Gaza where Palestinians would be subjected to biometric screenings to receive aid, according to media reports.”. Man fortsätter alltså på inslagen väg.
Likt en uppsjö israeliska politiker föddes inte David Ben-Gurion med sitt sedermera burna efternamn. Inte heller föddes han i Israel. Han var polsk jude med namnet David Grün och föddes i Polen 1886. Till Israel invandrade han 1906. När han utropade Israel som stat 1948 hade han alltså vistats i landet (eller ”området” eller vad man nu vill kalla det) i 42 år. Några minnen av att som barn barfota trampat marken han hävdade var hans, hade han inte. Israel är en stat grundad genom att invandrare undanträngt folket med den hävdvunna rätten till landet (5). Netanyahus farfar invandrade även han från Polen och han hette inte Netanyahu utan Mileikowsky.
En parentes är att många inom lätthögern med rätta kritiserar oskicket med dubbla medborgarskap i Sverige, men helt ignorerar saken vad gäller Israel.
En del menar att judarna förtjänade Israel p.g.a. förintelsen. Det är en inställning som inte kan beskrivas som annat än att araber ska bära konsekvenserna av handlingar begångna av andra folk i ett sammanhang de (araberna) varken varit delaktiga eller medskyldiga till. Dessutom är det fel i ett tidslinjeperspektiv. Israel varken skapades eller tilläts skapas (av britterna) p.g.a. förintelsen. Stenen var i rullning långt före dess. Citatet av Ben-Gurion ovan visar den saken tydligt.
Ett av de mer obehagliga argumenten som reproduceras av lätthögern är detta: palestinier har aldrig haft en stat och har underförstått därför inga legitima anspråk att komma med. Hur detta argument kan upprepas med dårars envishet av människor som i nästa stund påstår sig ha en sund skepsis gentemot just staten, är en gåta. Ett folks rättigheter tarvar inte en stat (6). Det är om något en socialistisk uppfattning att staten föregår folkets rättigheter.
En del går snäppet längre och förespråkar oblygt etniskt rensning av ett folk som har tusen års hemortsrätt och då med argumentet att ”det finns andra arabiska länder palestinerna kan leva i”. Det ger mig dystopiska framtidsvisioner. De utomeuropeiska kolonisatörerna har tagit makten i Sverige. Landets svenska historia börjar raskt tvättas bort. När svenskar opponerar sig får de till svar: ”det finns andra skandinaviska länder ni kan bo i”.
En högernationalist förvägrar inte andra folk deras hävdvunna rätt till deras land (7). Dels av principiella/ideologiska skäl. Dels för att vi kan mycket väl komma att hamna i en situation där andra folk gör anspråk på hela eller delar av vårt land. Att vara principfast är lika mycket en praktisk fråga som en filosofisk sådan.
En del inom lätthögern uppfattar konflikten mellan judar och palestinier som en religiös konflikt mellan islam och judendom. Inte sällan framställer man Israel som något slags bålverk mot ett islam med ambitionen att erövra Europa. Det är fel. Till att börja bryr sig inte Israel om Europa. Vi har ingen särställning när Israels ledare tittar ut i världen. Vidare var det palestinska motståndet sekulärt i form av PLO fram till dess att Gaza ”lämnades tillbaka”, höll val och Hamas tog makten där. Vad är den viktiga skillnaden mellan PLO och Hamas? PLO erkände Israels rätt att existera.
Hamas fick via Qatar ekonomiskt stöd med Netanyahus goda minne. Palestinierna är nu ett splittrat arabiskt folk, där resterna av PLO kontrollerar Västbanken och islamistiska Hamas håller Gaza. Det är besvärligt att fördriva ett folk vars ledare säger att Israel har rätt att existera. Saken blir enklare om hela folket istället kan porträtteras som islamistiska dårar och medlemmar i en dödskult. Vilket är precis vad som skett.
Den religiösa komponenten av betydelse är alltså den andel – en hög sådan – av Israels judar som anser att de har en av Gud given rätt till ett visst område och så på andra folks bekostnad. Israel är inte ett tolerant land i religiöst avseende. Historiskt har man inte visat kristna araber någon hänsyn. De har dödats och fördrivits. Så sker ännu i denna dag, när man bombar kyrkor i såväl Gaza som Libanon och inte drar sig för att skjuta ihjäl kristna arabiska kvinnor på sådana platser. Israel har historiskt och hela vägen fram tills idag aktivt dödat och fördrivit kristna (8).
Påståendet blir inte mindre sant för att kristendomen även förföljts i islamskt dominerade samhällen. Det är ett faktum att de kristna byar som judarna jämnade med marken under sent 40-tal och 50-tal, hade överlevt sekler av muslimsk överhöghet i form av Ottomanska riket. De överlevde inte sionismen.
En palestinier som beskjuter IDF:s ockupationssoldater på Västbanken betraktas som terrorist, emedan upproret mot de tyska ockupanterna i Warszavas ghetto var hjältemod. Så vill Israel att europeisk höger ska betrakta samtid och historia. USA:s ”war on terror” har tjänat Israel oerhört väl i propagandakriget, genom att göra terroristen till en slags universalbuse. För mig är det oklart var lätthögerns skiljelinje mellan motstånd och terrorism går. Var motståndsrörelsen i Frankrike under andra världskriget ockupationsmotstånd eller terrorism? Om det var det förstnämnda, varför har inte palestinierna på Västbanken rätt att agera på samma sätt? Endast om man anser att Israel genom resonemang X äger rätten till Västbanken, kan man förklara palestinskt våld mot IDF och bosättare för terrorism. Fortsätter man så resonemanget: om Västbanken är en del av Israel, varför har dess invånare inte normala medborgerliga fri- och rättigheter?
Man har alltså återigen att välja mellan att 1) betrakta Västbanken som ockuperat och därmed också betrakta palestinskt (militärt) motstånd som legitimt, eller 2) se Västbanken som en del av Israel och därmed är landet inte en demokrati, utan en apartheidstat.
Det är inte passande som nationalist att förvägra andra folk rätten till ockupationsmotstånd (9). Mina framtida barnbarn har härmed framtidsfullmakt att i varje möjlig framtid beskjuta en ockupationsmakts soldater eller dess bosättare. Undrar om herrarna Gür och Heidbrink håller med?
Israel har helt klart ett flexibelt förhållande till terroristen. När det tjänar de egna syftena så finns han bland palestinierna och kan avrättas utan föregående rättegång. Samtidigt har man givit sjukvård till kombatanter närstående IS i Syrien. Hamas stödde man, som sagt, för att klyva palestiniernas motstånd.
Detta är inte konstigt, ty terrorism är en fundamental del i Israels tillblivelse och då terrorism i dess verkliga betydelse: våld som metod för att uppnå politiska mål. Irgun och Sternligan gjorde sig skyldiga till ett otal terrordåd före utropandet av en israelisk stat 1948. Dåden riktades både mot britter och araber. Mest känt är förmodligen bombattentatet mot King David hotel i Jerusalem 1946, som tog 91 människors liv. Endast 13 var brittiska soldater. Attentatet utfördes av den paramilitära organisationen Irgun under Menachem Begins ledarskap. Han var polsk jude och hade invandrat till Palestina bara fyra år tidigare. Irgun ansåg att Palestina skulle ”befrias”. Inte bara det som idag är Israel. Inte heller bara det område som även inkluderar Gaza och Västbanken. Nej, hela det brittiska mandatet Palestina skulle bli judiskt och det inkluderade också dagens Jordanien.
Sternligan var en radikal utbrytningsgrupp ur Irgun. Ledaren Avraham Stern dödades av britterna 1942. Även Stern var polsk jude. Han invandrade till Palestina 1925 och hade vid sin död inte ens tillbringat två decennier i ”sitt” land. Ledarskapet i Sternligan övergick till en trio efter Sterns död. En av ledarna var Yitzhak Shamir. Sedermera både premiärminister och president. Irguns Menachem Begin fick nöja sig med att bli president och försvarsminister. Att vara terrorist är alltså inte ett hinder för att göra politisk karriär i Israel. Det kan påpekas att båda organisationers terrordåd i flera fall födömdes av judar både i och utanför Palestina. Albert Einstein kallade Irgun just terrororganisation.
Yitzhak Shamir var även han polsk jude och föddes Yezernitsky, inte Shamir. Han invandrade till Palestina 1935, då han var 20 år gammal. När Israel utropades hade han vistats i Palestina i endast 13 år. För svenskt vidkommande är han extra intressant, då han var en ledande figur i mordet på Folke Bernadotte.
Israel är en stat grundad delvis genom terrorism och den blivande statens män mördade den svenska prinssonen och kungakusinen Folke Bernadotte (10). Kung Carl XVI Gustaf har ännu i denna dag inte besökt Israel. 40 år efter mordet satt Bernadottes mördare i israelisk TV på bästa sändningstid och beskrev hur de gått tillväga. Stämningen var familjär.
Detta var tio konkreta argument som inte enkelt kan förkastas från en svensk nationell högerposition. Näppeligen kommer israelvänner heller att försöka omkullkasta dessa. Det är lätt att förutse deras svar: araberna är inte bättre. Kanhända, men araberna har inte stulit något land på långt över 500 år. De är visserligen gapiga i deras önskan att förstöra dagens Israel, men det är Israel som ägnat sig åt folkfördrivning och fortsätter att göra så intill denna dag. Mätbara storheter som antal dödade i konflikten, ger vid handen att Israel är den värre mördaren. Räknar man endast kvinnor och barn är förhållandet förmodligen värre än tusen mot ett. Varför skulle det vara ”högernaturligt” att stödja, ursäkta eller ha överseende med systematiskt mördande av kvinnor och barn?
Heidbrink använder i ett inlägg på Facebook alldeles för många ord för att förklara att i krig dör civila. Ryggdunkningarna rasar in i kommentarsfältet. Jag anser mig ana osäkerheten hos såväl Heidbrink som kommentatorerna. Den krypande obehagskänslan sprungen ur insikten att kriget i Gaza inte är ett taktiskt krig mot Hamas, utan ett strategiskt krig mot ett arabiskt folk. IDF har bombat sjukhus, moskéer, kyrkor, skolor, tältläger och stora flerfamiljshus. Allt som krävs för arabiskt liv i Gaza. Där var Hamas! De gömmer sig bland civilia! Lätthögermänniskorna nickar frenetiskt. Så är det! Ändå är Hamaledaren Sinwar den enda Hamaskrigare Israel visat upp och han gömde sig inte i en tunnel under ett sjukhus, omgiven av gisslan. Han var tillsammans med sina män vid kontaktlinjen med IDF, beväpnad och iförd en enkel stridsväst. Han dog stridandes med stövlarna på.
Jag vill påstå att ser och förstår man inte vad Israels avsikt i Gaza är så här ett år senare, är man vilse eller ohederlig. Oavsett vilket, är det till förfång för svensk höger. Det vi borde göra är att sitta still i båten och peka på det uppenbara, istället för att ursäkta nesliga handlingar med långsökta akademiska resonemang. Om möjligt söka bidra till en lösning. Absolut inte göra Israel-Palestina till en inrikespolitisk fråga. Skribenten Simon O Pettersson har med ett minimalt antal ord summerat saken på ett elegant sätt: ”Israel är högerns Kampuchea”.
Sven Valerio
(Addendum: precis när jag korrekturläser texten en sista gång, blir det känt på sociala medier att den rumänskfödde EU-parlamentarikern Alice Teodorescu Måwe, i en text har framfört uppfattningen att utdelandet av svenska medborgarskap ska villkoras mot svuren tro och huldhet gentemot Israel.)
Om skribenten: Gästskribent
