Som många säkerligen noterat hölls under fredagskvällen den 24:e maj en mycket intressant debatt mellan filosofen Alexander Bard och Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige. Ämnet för diskussionen var ”nationen, stammen, imperiet”. Uppkomsten till debatten var att Bard i ett offentligt samtal med Navid Modiri uttryckte en önskan om att få debattera Kasselstrand, ett erbjudande både han och moderatorn Jonas Nilsson snabbt nappade på. 

Inte helt oväntat höll båda debattörerna mycket intressanta inledande anföranden med för mig både bekanta och obekanta inslag. Det slog mig snabbt hur lika de båda kombattanterna tyckte i många frågor, därav tog det ganska lång tid innan man kunde börja ana betydande skiljelinjer. 

Redan från start visade Bard upp sina gedigna kunskaper i alltifrån klassisk filosofi till civilisationernas historia. Debatten inleddes av Bard med ett anförande om vikten av att samhället både finner vägar att skapa trygga gemenskaper bland människor, samtidigt som samhället lyckas nyttja fördelarna av att flera små enheter går upp i en stor (nationalstaten), samt hur samhället bäst tar tillvara globaliseringens fördelar. Den stora utmaningen enligt Bard är balansgången mellan att maximalt ta tillvara fördelarna av utbyten mellan större grupper, samtidigt som individen och den lilla gruppen fortfarande kan känna sig trygg och hemma. Enligt Bard är nationalstaten den idag största sociala enheten vi människor lyckats skapa, samtidigt som vi lyckats hålla balansen och inte imploderat av interna splittringar. Enligt Bard gör dock dagens teknik det möjligt att, som han uttrycker det, ”stretcha människors lojalitet”. 

Kasselstrand inleder sitt anförande med att globaliseringen, i och med samtidens snabba teknologiska utveckling, är oundviklig. Däremot anser han att den globalisering västvärlden har idag kommer att ”kastas på historiens sopptipp”. Anledningen enligt Kasselstrand är att om ett land skall kunna vinna på globaliseringen så måste man ha starka ledare som först och främst prioriterar sitt eget folk. Kasselstrands argumentation kan liknas vid en hamn varifrån fartyg åker ut på havet för att ta tillvara det världen kan erbjuda. För att få sjödugliga skepp krävs dock en fungerande hemmahamn där besättningen kan känna sig trygg, fartyget kan repareras och provianten fyllas på. För att bygga imperiet behöver även nationalstaten ”städa sitt rum”, bygga från grunden, skapa förutsättningar i det lilla, innan någon expansion kan börja. 

Bard går vidare och påpekar att framtidens imperium kommer vara digitala och att Europa i dagsläget, likt Osmanska riket 1914, är världens sjuke man och hopplöst efter resten av världen. Dagens europeiska imperiebygge, EU, är endast byråkraters fantasi då unionen inte är ett land, med gemensamt språk och kultur, vilket i sin tur innebär att alla inte drar åt samma håll, vilket får hela idén att falla samman. För att Sverige skall kunna klara sig i framtiden krävs det som Alexander Bard kallar ”membranet”, alltså en form av meritokrati där vi kan plocka russinen ur kakan och samtidigt ge människor utifrån en chans till ett liv i Sverige. 

Gustav Kasselstrands svar ter sig mer politiskt i kontrast till Bards mer filosofiska retorik. Även om Kasselstrand håller med om att arbetskraftsinvandring kan vara lyckosam för Sverige så kommer landet i framtiden ha tillräckligt med interna problem, vilka till stor del bygger på EU och massinvandring. 

Här uppkommer den första större meningsskiljaktigheten mellan debattörerna. Till skillnad från Kasselstrand är inte Bard konsekvent emot mångkulturalismen, bara den existerar under rätt förutsättningar. Enligt Bard är Indien ett gott exempel på en välfungerande diversifierad nation med massvis av språkliga och religiösa skillnader, samtidigt som nationen håller ihop och är välfungerande. Bard tillskriver den engelska språkgemenskapen som den viktigaste faktorn bakom detta. Kasselstrand invänder med att de äldsta nationerna i världen också är de som varit homogena, exempelvis Island. Det som fått nationer att gå under är när dessa blivit imperialistiska och slutat bry sig om sin egen särart. Bard kontrar med att världens idag mest framgångsrika länder är multikulturella statsstater, tillika teknokratier.  

Tyvärr tenderar debatten att fastna just där, vid globalisering ur ett materialistiskt och ekonomiskt perspektiv. Först mot slutet börjar det luckras upp och en mer existensiell diskussion tar form. Här blir det väldigt tydligt att Bard har en helt annan syn på vem som är svensk än både mig och Kasselstrand. Bards definition är på många sätt ytlig och tar inte hänsyn till djupare arv såsom biokultur (mer om detta senare). Bard verkar heller inte tillmäta traditionen något egenvärde. Mot en sådan bakgrund är det heller inte så konstigt att han drar sina teknokratiska slutsatser. Om det är på något område man bör kritisera Bard så är det här. Även om Bard knappast förespråkar identitetslöshet, tvärtom säger han sig vilja se ”fler identiteter”, så tror jag att hans idé om ”membranet” kommer leda till Homo-economicus, en i praktiken identitetslös och dekadent människa som åtminstone jag ogillar.  

För vad lever egentligen vi människor? Jag tror att en sund människa lever i samklang med sin djupare identitet, tillsammans med andra som gör detsamma. För att individer och grupper skall få förutsättningar till det sunda livet krävs en stat och ett samhälle som delar den visionen. En nation som lyckats med det är för mig ett ideal oavsett hur framgångsrik den är på andra plan, exempelvis ekonomiskt. Det gör att jag som konservativ nationalist sätter traditionen före materialismen, vilket innebär att även om jag kan uppskatta inslag i Alexander Bards ”membran” så vill jag att det underkastas traditionen. Det betyder att jag håller med Kasselstrand när han säger att det alltid finns en gräns för invandringen, oavsett hur kvalificerade immigranterna är. Ekonomin och traditionen står många gånger i konflikt med varandra. Bard väljer den första, Kasselstrand den andra. 

En annan sak Bard bör kritiseras för är hans definition av svenskar. Utan att bli långdragen så präglas den av en sorts liberal kreationism där människans kultur inte har någonting att göra med vart ifrån den kommer. Bard förkastar exempelvis gedigen IQ-forskning och använder flitigt sin framgångsrike adoptivbror från Afrika för att motivera varför kultur och biologi inte är sammanlänkade. Vi vet att det inte stämmer. Det vore att förkasta både evolutionsteorin och den uppenbara mänskliga mångfald som finns världen över. De biologiska skillnaderna blir extra väsentliga när man jämför världsdelarnas befolkningar med varandra, alltså större grupper med väsentliga genetiska skillnader. Mot en sådan bakgrund skulle karaktären på Europas länder ändras om det skedde ett större demografiskt skifte, oavsett kompetens på invandringen, grad av integration och så vidare. Det skall dock tilläggas att det knappast har någon betydelse för nationen i stort när det kommer till invandring av ett litet antal människor. 

Ett problem i debatten upplevde jag vara den falska dikotomi  som målades upp. Bard får det lätt till att vi antingen står inför ett hårt nationalistiskt samhälle med mycket paranoia, slutenhet och misstänksamhet mot omvärlden, eller ett kosmopolitiskt membran, där det Bard definierar som framgång står högst i kurs. I själva verket kan vi både vara öppna för idéer och utbyten med världen, samtidigt som vi organiskt kan fortsätta odla vår kultur och göra den starkare. Arbetskraftsinvandrare kan exempelvis ha tidsbestämda uppehållstillstånd. I ett homogent Sverige kan svenskarna själva välja vilka utländska influenser de vill ta till sig. Med andra ord kan de exempelvis behålla kebaben och vaska islam. Det innebär dessutom att vi kan ha ett membran som är kompatibelt med traditionalismen. Vi kan vara så ”öppna” som traditionen tillåter, samtidigt som vi kan skörda globaliseringens frukter.  

Avslutningsvis gav debatten många givande tankeställare. En intressant vidareutveckling av konceptet hade exempelvis varit en radio- eller artikeldebatt mellan Alexander Bard och Joakim Andersen. Båda besitter gedigna kunskaper i filosofi, vilket sannolikt skulle ge många intressanta utbyten.

Gästskribenten driver bloggen The Swedish Paleocon, och går också att följa på Twitter. Ett av bloggens syften är att förmedla Pat Buchanans budskap till en svensk publik.