På annandag Påsk år 1916 marscherade fyrahundra irländska nationalister in på det stora postkontoret i Dublin (GPO) under ledning av poeten Patrick Pearse, fackföreningsledaren James Connolly och den åldrade feniern och tobakshandlaren Tom Clarke. Från postkontorets trappa proklamerades sålunda den irländska republiken av Pearse. Proklamationen var undertecknad av de tidigare nämnda – Connolly, Clarke och Pearse – och dessutom: den dödssjuke överklasspoeten och militärteoretikern Joseph Plunkett; musikern och banktjänstemannen Éamonn Ceannt; den nationalistiske organisatören och bartendern Séan MacDiarmada; läraren och dramatikern Thomas MacDonagh.

Upproret 1916 följde på en relativt lång period av fredlig politisk utveckling på Irland. De feniska upproren på 1860-talet, och de därpå följande bombkampanjerna årtiondena efter, var på 1910-talet i stort sett historia. Den dominerande politiska kraften i Irland de förevarande trettio åren hade varit Det Parlamentariska Partiet som strävade efter en begränsad självständighet från den brittiska kronan. Denna självständighet ville man uppnå med fredliga medel genom den formella politiska processen.

Att irländsk självständighet var något som kunde erhållas som en gåva från engelsmännen var en fullständigt främmande idé för fenierna. Att man kunde sitta i London och förhandla om något som Storbritannien varken hade rätt att ge, eller ta – nämligen irländarnas frihet – var något revolutionära republikaner avvisade rent principiellt. Det togs här ingen hänsyn till verkliga sakförhållanden. Det faktum att Irland sedan länge var en integrerad del av Storbritannien; eller det faktum att styrkeförhållandena mellan de två länderna var extremt ojämn, var ingenting man ansåg vara relevant. Att fördriva utlänningarna med våld ur landet ansågs vara det enda proportionerliga svaret på vad man ansåg en allt igenom illegitim ockupation av Irland. Många historiker har anmärkt på att det unika med fenierna låg mindre i deras program och idéer, och mer i deras trotsiga och fanatiska attityd: Vägran att mentalt underkasta sig eller köpslå med övermakten, att alltid vara beredd att slå tillbaka.

Den här feniska mentaliteten var dock vid tiden för upproret i princip icke-existerande hos de flesta irländare. IRA-veteranen Tom Barry vittnade många år efter upproret att han trodde att minst 90% av Irlands befolkning, vid tillfället för upproret, var totalt likgiltiga i självständighetsfrågan. Pearse möttes inte av folkets jubel när han läste upp självständighetsproklamationen på GPO:s trappa, utan snarare av glidningar och hån. Detta talar emot många av de revolutionära teorier som hävdar att en revolution förutsätter att massan har uppnått en viss nivå av medvetenhet; eller mot de som hävdar att livsomständigheterna måste bli tillräckligt outhärdliga för att folket ska ”vakna”.

Sanningen är att Irland i början av 1900-talat var på god väg att bli fullständigt assimilerat in den engelska kulturen. Man var på väg att helt förlora det iriska språket och överge den irländska identiteten till förmån för en västbrittisk identitet; och detta utan att ”vanligt folk” egentligen hade mycket att invända mot utvecklingen.

Mot den här utvecklingen kämpade istället tre grupperingar: kulturförbundet Gäliska Ligan (Gealic League/Conradh na Gaeilge), den övervintrade feniska organisationen Irländska Republikanska Brödraskapet (Irish Republican Brotherhood/Bráithreachas Phoblacht na hÉireann), samt det separatistiska partiet Sinn Féin.

Gäliska ligan hade en tydligare filosofisk och politik profil än tidigare mer antikvariskt inriktade kulturförbund. Man menade att den irländska folksjälen var djupt förbunden med det iriska språket, och om det iriska språket skulle gå förlorat skulle en hel mentalitet, (mode of thought), som var unik för irländarna också försvinna. Där fanns inom ligan en genomgående kritik mot modernitet och industrialism, och även en mer specifik kritik mot den brittiska moderniteten, med dess utilitarism, positivism och kommersialism; kulturella och filosofiska särdrag hos övermakten vilka man betraktade som dekadenta, och vilka kontrasterades mot vad man ansåg var en mer ädel, heroisk, traditionell och folklig irländskhet.

Det irländska republikanska brödraskapet (IRB) var en hemlig edsorganisation som hade bildats redan år 1858. I början av 1900-talat hade organisationen gått in i en stagnationsperiod, men tack vare en korsbefruktning mellan äldre veteraner som Tom Clarke, och en ny generation med hängivna förmågor som Bulmer Hobson och Séan MacDiarmada, fick organisationen en renässans decenniet innan upproret. Brödraskapet var som anstiftare och organisatörer avgörande för Påskupprorets tillblivelse.

Sinn Féin spelade en mer tillbakadragen roll under själva upproret, men intog en ledarställning under det påföljande självständighetskriget (1919 -1921). Sinn Féin deltog i allmänna val, men vägrade att skicka sina representanter till London, utan förordade istället bildandet av ett parlament (Dáil) i Dublin.

Samröret mellan de tre organisationerna var stark. Många av påskupprorets ledare och rebeller var, eller hade varit, aktiva i alla tre organisationerna vid något tillfälle. Separatistisk partipolitik, revolutionär republikanism och gälisk kulturnationalism hängde ihop och korsbefruktade varandra.

År 1912 introducerades i det brittiska parlamentet ett förslag till ett begränsat självstyre för Irland, så kallat Homerule. Det tycktes alltså som att Det Parlamentariska Partiets ansträngningar äntligen hade burit frukt. Några som emellertid inte var beredda att acceptera ett irländskt självstyre av något slag var Ulsterprotestanterna i nordöst. Unionisterna kände en stark samhörighet med Storbritannien och fruktade att bli en minoritet i ett nytt självständigt Irland dominerat av romerska katoliker. Som svar på parlamentets Homerule-akt bildades den paramilitära organisationen the Ulster Volunteers år 1912.

Utvecklingen passade de revolutionära nationalisterna som hand i handske. Som svar på Ulstervolontärerna bildades the Irish Volunteers år 1913. Uppfattningen var nu allmänt den, att den irländska frågan inte kunde lösas på annat sätt än genom våld. Detta rimmade också väl med den gamla fenisk uppfattningen att frihet enbart skulle vinnas medels väpnad kamp. Det faktum att Homerule-akten också innebar att Storbritannien även i fortsättningen skulle ha ett stort inflytande över den irländska politiken, var också en motiverande faktor som fick många att ansluta sig till the Irish Volunteers.

I med första världskrigets utbrott sköts självständighetsfrågan på framtiden. Storbritannien förväntade sig att irländarna skulle ställa upp med soldater i krigsinsatsen, och många vanliga irländare åkte också ner för att slåss på västfronten. För revolutionärerna blev krigsutbrottet istället startskotten för revolutionsförberedelserna. Medan fienden var upptagen på annat håll skulle man slå till.

Det var i kretsen kring IRB som upprorsplanerna tog form. IRB verkade inom Frivilligrörelsen ram (IV), men ledarskapet för IV hölls i kompakt okunskap om revolutionsplanerna in i det sista – detta trots att det ingick i planen att IV skulle bidra med lejonparten av manskapet till äventyret. Även om många ledande figurer inom IV var dubbelanslutna till IRB, gällde det inte IV:s ledare Eoin MacNeill, vilken betraktades med misstänksamhet från IRB:s sida.

En delegation under Joseph Plunketts ledning åkte ner till Tyskland år 1915 med uppdraget att säkra vapen och strategisk rådgivning från Englands fiende. Tyskarna gick med på att sända en skeppslast med vapen när datum för upproret hade satts.

Veckan innan påsk år 1916 fick MacNeill vetskap om att en fraktion inom IV planerade ett uppror. Han vinnlade sig genast om att sätta stoppa för planerna. MacNeill besöktes då av Mac Diarmada, en av konspiratörerna, som informerade honom om att en vapenleverans snart skulle anlända till Kerrys kust. MacNeill ställdes därmed inför fullbordat faktum, och tvangs att ge orderna för allmän exercis för de frivilliga på Påskdagen.

Vapenleveransen anlände till Irlands kust på långfredagen år 1916, men fartyget upptäcktes av den brittiska flottan och beslagtogs. Det var förevändningen MacNeill behövde för att blåsa av Påskdagsexercisen. IRB:s militärledning, som hade ett visst inflytande över IV i Dublin stad, var fast beslutna att genomföra upproret, men man beslutade att skjuta upp revolten 24 timmar, för att inte förvirra manskapet med motstridiga order. Förhoppningen var att resterande delar av landets skulle resa sig efter att de Dublin-frivilliga hade inlett upproret.

Annandagen år 1916 marscherade cirka ettusentvåhundra rebeller in i Dublin och intog strategiska positioner. Ett tidigt försök att inta slottet i Dublin, högborgen för engelsk makt i Irland , misslyckades. Istället blev det Postkontoret i centrala Dublin som blev revoltens kommandocentral.

Efter sex intensiva dagars strider på Dublins gator, och efter att stora delar av centrala Dublin hade bombats sönder av engelska kanonbåtar, utgick ordern från upprorets ledare om en villkorslös kapitulation. Stödet från resten av landet hade uteblivit, upproret hade misslyckats.

Det är rimligt att anta att det hos upprorets ledarskap fanns en insikt om att revolten var dömd att misslyckas; särskilt när den tyska vapentransporten uteblev. Att Patrick Pearse var införstådd med att upproret skulle misslyckas står klart. För honom handlade inte upproret om det enskilda slaget, utan om att vidmakthålla kontinuiteten med Irlands revolutionära historia, och lämna vidare ett arv till framtiden.

Djupare än så handlade det om en slags blodsmystik för Pearse. Valet av påsktiden som upprorets startpunkt var ingen tillfällighet. Kristus hade lidit och dött en påsk, återuppstått på den tredje dagen, och gett liv åt mänskligheten i överflöd – på samma sätt skulle nu irländska patrioter lida och dö för Irland, så att landet skulle kunna återuppstå ur sin apati och dekadens. Han formulerade det sålunda i griftetalet över feniern Jeremiah O’Donovan Rossa sommaren 1915: ”Life springs from death; and from the graves of patriot men and women spring living nations.”

Mirakulöst nog var det precis en sådan effekt Påskupproret, så småningom, fick på den irländska folksjälen. Till en början såg det dock annorlunda ut. Folkopinionen som först hade varit avvisande mot upproret, hade vid upprorets slut blivit direkt fientlig mot upprorsmännen. När de tillfångatagna rebellerna tvångsmarscherades genom Dublins gator attackerade de av Dublinborna, och de fick okvädingsord kastade efter sig. Detta kom emellertid att ändras när engelsmännen började avrätta upprorsledarna.

Först ut var Pearse som sköts 3 maj, bara fem dagar efter att upproret hade slagits ned. Sedan sköts de en efter en, med två eller tre dagars mellanrum. James Connolly som hade skadats under striderna och hade undfått läkarvård medan han inväntade dödsdomen. När det väl var dags att skjuta honom 12 maj, var de tvungna att spänna fast honom i en stol, då han inte förmådde möta döden stående.

Avrättningarna, som från engelsmännens sida var tänkta att fungera avskräckande, fick istället den exakt motsatta effekten. Folkopinionen reagerade med avsky på avrättningarna, och upprorsmännen kom allt mer att betraktas som martyrer och helgon. När motståndsrörelsen började omorganisera sig i slutet av 1916, hade de på ett helt annat sätt folkets stöd i ryggen, och unga män och kvinnor från hela Irland flockade för att ansluta sig till IRA (namnet the Irish Volunteers hade fått efter upproret).

Perioden som ledde fram till Påskupproret, själva upproret, och det efterföljande frihetskriget borde vara obligatoriska studieobjekt för alla nationalister. Den irländska nationalismen vid 1900-talets början var som sorealianskt mytkomplex betraktat, ett av de mest raffinerade världen någonsin har skådat.

Nationalismen är alltid i första hand en frihetsrörelse. Det är bara i nationens hägn som den enskilde individen kan vara verkligt fri. I nationen behöver den enskilde inte anpassa sig efter främmande sociala koder, han behöver inte ständigt kompromissa eller göra avkall på identitet och värderingar. Imperialism och globalism förblir de eviga fienderna mot den här friheten. Det spelar ingen roll om förtrycket kommer i form av en främmande elit som ålägger ett erövrat folk främmande seder som i fallet Irland, eller om det sker som i fallet Sverige där en i huvudsak inhemsk illojal elit påtvingar den ursprungliga befolkningen främmande folkslags seder och livsomständighet genom okontrollerad massinvandring. Därför har vi svenskar – trots skillnader i kultur, omständigheter och tidsperiod – mycket att lära av den irländska nationalismens anda.

Gästskribenten driver bloggen Biopolitik, med fokus på biologi, demografi, sociologi, kultur och politik – och skärningspunkterna där emellan.