Produktionen automatiseras allt mer. Människan träder in i vad den gamla kroppsarbetande klassen skulle kalla frihetens rike, där det manuella arbetet är mer eller mindre avskaffat och det abstrakta tänkandet riktgivande för produktionens och samhällets utveckling. Det intellektuella arbetet ersätter allt mer det manuella. Intelligentian blir det största och dominerande skiktet. På mycket lång sikt skymtar något slags Athén, där slavarbetet har ersatts av automatiserad produktion och robotar. Alternativet är barbariet. Kapitalismen kan ej längre utvecklas, därför att produktionsförhållandena inte längre motsvarar produktivkrafternas utveckling och produktionens allt mer samhälleliga karaktär. Profitkvotens fallande tendens, den av det ekonomiska systemet framtvingade överackumulationen av kapital (inte minst som följd av spekulation) gör det allt svårare att upprätthålla systemet. Kapitalets centralisation och koncentration samt den vetenskapliga och tekniska omvälvningen skapar kris. Den sistnämnda orsaken är en ytterligare och därtill ny orsak till att verkningarna av kapitalismens allmänna kris blir allt mer fruktansvärda. Denna omvälvning, som har givit ett första upphov till den nuvarande systemkrisen och symboliseras av Internet, gör det allt svårare för systemet att bestå. Kapitalismens allmänna kris, vilken förvärras ytterligare av de hejdlösa spekulationsvinsterna, får allt mer destruktiva följder också för dess ekonomiska vinnare. Härav kommer den nya sjukdomen affluensa.
I dagens EU, som är ett försök att lösa den nuvarande kapitalismens konflikter, förenas den europeiska jättestatens krafter med monopolens, och den liberala demokratin vingklipps. Annars kan det framväxande eurokapitalistiska systemet ej bestå. Monopolens intressen balanseras av EU-staten, som också lagstiftar och ombesörjer storkapitalets reproduktion, vilken finansieras av skattebetalarna. I denna finansoligarki manifesteras makten i sista hand av EU:s centralbank. En hänsynslös vålds och övervakningsapparat kommer att se till, att jättestatens allt mer utförliga bestämmelser efterlevs. De mindre språken, exempelvis de nordiska, och till sist förmodligen alla utom engelskan, läggs ned.
Kampen mellan lönarbete och monopolkapital går in i ett avgörande skede och blir en kamp även för vår nationella existens. I och med medlemskapet i EU har vi redan pantsatt vår nationella självbestämmanderätt. De som vill leva söker sig till dem som vill leva och de som dör till dem som dör. Partiväsendet rämnar och nya partier växer fram. När de bildades i början av 1900-talet fyllde de gamla partierna en funktion som bärare av då existerande klassers talesmän. I dag har de alla vuxit in i statsapparaten och lever av dess pengar.
De strategiskt viktiga industrierna ställs under folkets kontroll. Beslutsprocessen i monopolen bryts upp på många självförvaltande enheter och allmänheten tvingar storföretagen att konkurrera genom sina valda organ. De ägs av de anställda och allmänheten via dess valda organ (fonder). Man kan även tänka sig statligt ägande i storföretag. Bankerna förvandlas från att ha varit människornas blodsugare till deras vänner. I synnerhet i banker och finansbolag bör staten ha ett avgörande inflytande. Viktigt är att de statliga och kommunala företag som tidigare tillhörde stat och kommun återgår till sina tidigare ägare eller övertas av folket, som kan äga dem via fonder. Å andra sidan kvarlever små banker som andelsbanker och sparbanker. De blir nödvändiga som en blåslampa i ändan på storbankerna.
Överallt i de länder där revolutionen segrar sörjer man för att de småsparare som förlorar sina pengar inte absolut utarmas. En stor del av kapitalet ägs ju redan av fonder. Skolan och sociallagstiftningen bibehålls och byggs ut. Universiteten skall vara autonoma bildningsenheter. I de folkägda företagen tillsätts den verkställande direktören av staten, men den demokratiskt valda styrelsen har vetorätt. Efter den hoppeligen lyckade revolutionen samlas representanter för folken i de nya socialistiska staterna till en konferens för att besluta om vad som skall ske med de transnationella monopolens fabriker och dotterbolag utanför deras ursprungliga gränser.
Vad som gäller är att skapa en maktbalans i ekonomin och i samhället i Montesquieus anda. De anställda skall veta att företaget är deras tack vare att de utövar direkt makt allt efter kunskaper och kvalifikationer. På stora arbetsplatser väljs ledningen av ett representantskap. Och ledningen skall ha makt. Direkta val skapar på stora arbetsplatser en ohållbar situation. Det visar erfarenheten. Vägledande bör vara en kombination av demokrati och effektivitet. Det medför en inbyggd motsättning som är nödvändig för framåtskridandet. I ett mänskligt samhälle förvisas marknadstänkandet till torget för försäljning av varor och tjänster vid jämnt byte. Arbetskraften blir allt mindre en vara, eftersom lönarbetet minskar i omfattning. Det råder full sysselsättning. Privatföretag som arbetar under konkurrenstryck bör förbli privata, eftersom konkurrensen utvecklar teknik, vetenskap och tänkande. Detta gäller fram till dess den slår om i monopolkapitalism, då kapitalismen slår om i sin motsats och ruttnar.
Om företagen blir alltför stora tas de över av folkets fonder, och ägarna kompenseras för sitt förlorade företag. Man skall aldrig hindra en mänska från att starta eget. Visserligen förblir deras företag i regel små, men det finns driftiga människor som inte kan vara under någon och för dem är alternativet att arbeta i ett stort företag avskyvärd. Dessa mänskor kan emellertid vara nyttiga och i en del fall kan deras företag utvecklas till någonting stort. Visserligen är man i ett privatföretag utsugen, men det spelar ingen roll om lönen är densamma eller högre än i de samhällsägda företagen. I de nordiska länderna brukas jorden som familjejordbruk. De är mycket effektiva och bönderna individualister, som man bara skulle reta upp om man skulle försöka att tvinga in dem i kollektiv. Det fåtal gårdar som har flera anställda kan lämpligen ombildas till kooperativ. Slott och herresäten måste användas. Annars blir de ruiner och dör. De sköts antingen av de gamla ägarna eller i nödfall av stat och kommun. De utgör en viktig del av vårt kulturarv. Bäst vore det om de ägs av sina forna ägarsläkter, eftersom de av eget intresse sköter om dem bäst. Egennyttan blir då konstruktiv.
Kunskaperna om hur en ekonomi bör fungera är så stora, att den kan styras någorlunda av nationella regeringar och ett demokratiserat EU utgående från helhetens och inte av övernationella monopols diktat. Vägledande för staten blir en ekonomisk politik i Keynes anda. Staten får också en planerande roll, men de låsta femårsplaner som kännetecknade näringslivet i ”realsocialismen” tillhör historien. Staten för likaså en aktiv och planerande region- och miljöpolitik. Annars fortsätter rovdriften på naturen.
En tänkbar modell för ett avancerat och mänskligt samhälle utarbetades under 1960-talet av den polske ekonomen Brus. Hans decentraliserade modell har flera beslutsmodeller. Det centrala organet fattar direkta beslut om nationalinkomstens fördelning och investeringarnas allmänna inriktning, medan löpande ekonomiska beslut överlämnas till företagen och i sak grundas på lönsamhetskriterier. ”Den decentraliserade modellen iakttar den utmärkande principen för all planerad ekonomi, nämligen att den centrala planen och därmed totalperspektivet väger tyngst.” Besluten fattas av dem som skall verkställa dem. Den centrala planeringen utgår från av medborgarna dryftade behov. Behoven planeras. Bara företag med oligopolställning, monopol och karteller ställs under folkets direkta kontroll. Rena monopol är sällsynta. Ett sådant i historien är det brittiska Ostindiska kompaniet, där liberalerna Mill, far och son, arbetade. De privata och kooperativa företagen är beroende av konkurrensen på marknaden och den keynesianska politik som bedrivs av staten.
För att systemet skall kunna fungera krävs ett bildat folk. Det europeiska samarbetet fortsätter. De svårigheter som mänskan nu står inför kräver att FN får en starkare roll. Detsamma gäller ett demokratiserat EU. Däremot minskar näringsfriheten, valfriheten, marknadens, varans och individens frihet. Helhetens krav är viktigare än delens. Vi får ett reglerat och planerat näringsliv. Annars går jorden och människan under. Frihet är insedd nödvändighet. Hegel skrev att ”Freiheit ist Einsicht in die Notwendigkeit.” (Frihet är insikt om vad som är nödvändigt /att göra/). Marx och Engels övertog Hegels frihetsbegrepp. Exempel på hur individens frihet och näringsfriheten måste begränsas blir exempelvis förbudet av plastkassar, som är ett stort miljöproblem. De ersätts av nät- och papperskassar. Källsorteringen fortsätter och matavfallet går till grisfarmerna.
Vidare förbjuds pornografi samtidigt som kärleksskildringarna i litteratur och på film skördar nya lagrar. Man är inte pryd därför att man inte godkänner pornografi utan bejakar humanismen. I DDR gjordes vackra kärleksfilmer, samtidigt som pornografin var förbjuden. Allting som dras ut till sin spets slår om i sin motsats. För mycket och för litet skämmer allt.
Profitkvoten visar en fallande tendens, varför kapitalet söker efter nya marknader. Det är därför man ger sig på välfärdssektorn och i Sverige även skolorna, som har privatiseras. Vi får dock inte tillbaka den gamla välfärdsstaten utan resultatet blir negationens negation av denna. Skolorna går tillbaka till det gamla gymnasiet och berikas med de frukter som utvecklingen har frambringat sedan 1970. Att behovsplanera en ekonomi och ett samhälle, där storbanker och storföretag är förstatligade eller befinner sig i samhällelig ägo och samtidigt lämna utrymme för en fri marknad och skapande människor är emellertid inte lätt. Man gör upp en plan i medvetande om att förutsättningarna kan rubbas, eftersom samhället är en dynamisk och bångstyrig organism, som har föga gemensamt med ett mekano.
En fungerande demokrati i både statliga, kommunala, församhälleligade, kooperativa och privata företag minskar det privata ägandets betydelse, vilket är nödvändigt för att produktionen skall kunna utvecklas. I privata företag bör dock ägaren ha sista ordet. Internet har ökat hastigheten i produktionen och samhället. Tempot blir så högt att ingen orkar arbeta åtta timmar om dagen i fem dagar. Sex timmars arbetsdag kan genast genomföras. Speciellt viktig är den för människor med fysiskt påfrestande arbete. Den har på sina håll prövats i Sverige med goda resultat, men stoppas ofta av marknadskrafternas beskyddare i stat och kommun. Åttatimmarsdagen är ett verk av kämpande mänskor och inte bestämd av någon gud. I dag är produktiviteten så oerhört mycket högre än för 100 år sedan.
Alla måste på något sätt vara indragna i den samhälleliga produktionen och/eller reproduktionen. Annars skapas ett parasitärt och vegeterande skikt. Ett sådant finns redan. Eftersom de utvecklade kapitalistiska länderna är så komplicerade utökas läroplikten med ett år. Någon ny mänska skapas knappat, men eftersom människor utvecklar olika egenskaper under skilda betingelser, kan man vänta sig att många negativa beteenden minskar. Vi måste beakta egennyttan, inte förneka den utan länka in den i banor som tjänar helheten. Det måste inses, att en god gärning utförs av de flesta lättare om man på något sätt har nytta av den själv. Om det ej respekteras, hamnar vi i en omöjlig moralisk situation.
I det goda samhället är människor beroende av varandra. Annars har vi nämligen en benägenhet att ta föga hänsyn. En av statens viktigaste uppgifter blir att planera trygghetsgarantier för medborgarna, samtidigt som mänskorna tillsammans beslutar om och verkställer mycket av det som i dag handhas av den statliga och kommunala byråkratin. Det nya samhället i den form vi föreställer oss det blir dock knappast det sista systemet i historien, ty det utvecklas vidare av sina inneboende motsättningar, tills mänskan inte längre kan bo på jorden. Då har hon förmodligen befolkat rymden, varför hennes historia torde existera så länge universum finns. Vad man kan ana är emellertid, att de samhälleliga omvälvningarna blir mindre våldsamma än på de antagonistiska klassamhällenas tid.
Två motsättningar i det goda samhället, vilka vi redan kan skönja, är för det första den mellan samhällsnyttan och egennyttan och för det andra motsättningen mellan plan och marknad, vilka, liksom konkurrensen, driver utvecklingen framåt. Någon planekonomi som rationellt utvecklas steg för steg är inte att tänka på, eftersom individens såväl som samhällets utveckling sker språngvis. Det beror på hjärnans sätt att fungera. Mänskan är en sociobiologisk varelse och hennes medvetande utvecklas ej steg för steg utan språngvis i ett samspel mellan en biologisk faktor och en social miljöfaktor. Hjärnan och samhället utvecklas på så sätt att vårt medvetande tar språng. Det var ett sådant kollektivt språng som västvärlden tog 1968. Ett samhälle består av mänskor i olika relationer till varandra. Vi får leva med att vara både rationella och irrationella, även om de finns som är mer rationella än andra. I ”realsocialismen” försökte ledningen förneka dialektiken, och vi såg resultatet. Någonting bör vi ha lärt av historien. Det politiska systemet bygger på maktdelning samt allmän och lika rösträtt. Marx talade aldrig om att krossa kapitalismen utan om att upphäva den. Socialismen blir negationens negation av den statsmonopolitiska kapitalismen. Sovjetunionen var den totala negationen av kapitalismen och den liberala demokratin. Därför föll den. Marx ville inte skriva recept för morgondagens kök, men nu är hans morgondag både en möjlighet och en nödvändighet. Vi är tvungna att åtminstone diskutera ingredienserna, eftersom vi måste ha en klar uppfattning om vad vi kämpar för. Man kan inte vara mot någonting, såvida man inte har något alternativ.
Hur det politiska systemet kommer att se ut och strategin för det klarnar först under kampens gång. Något sådant kan bara utvecklas gemensamt av unga och gamla, eftersom de gamla har erfarenheten och de unga besitter kunskapen om det nya som rör sig i tiden. Den konfederation som skisseras kan ha framtiden för sig. Höger- och vänsterkrafter (humanister) finns i alla partier. Därför spricker de. Dagens liberalism är en högerideologi. Högern är numera liberal. Den brukar kalla sig mitten. Edmund Burkes tänkande (den intelligenta konservatismen) kan inte längre brukas för att legitimera finanskapitalismen. Seriösa konservativa förenar sig med vänstern. Vi tänker globalt men handlar lokalt och gräver där vi står.
Gästskribent Ulf Modin har bland annat skrivit böckerna I pöbelns tid och DDR-boken.
Om skribenten: Gästskribent
